Jeffrey Johnson är en juridisk skribent med fokus på personskador. Han har arbetat med tvister om personskador och suveränitetsimmunitet utöver erfarenhet av familje-, bodelnings- och straffrätt. Han tog en J.D. från University of Baltimore och har arbetat på advokatbyråer och i ideella organisationer i Maryland, Texas och North Carolina. han har också tagit en MFA i manusförfattande från Chapman Univer… Full Bio → |
Skrivet avJeffrey Johnson |
UPDATED: Dec 19, 2018
Användarinformation
Det handlar om dig. Vi vill hjälpa dig att fatta rätt juridiska beslut.
Vi strävar efter att hjälpa dig att fatta trygga försäkringsbeslut och juridiska beslut. Det ska vara enkelt att hitta pålitliga och tillförlitliga försäkringsofferter och juridisk rådgivning. Detta påverkar inte vårt innehåll. Våra åsikter är våra egna.
Riktlinjer för redaktionen: Vi är en gratis online-resurs för alla som är intresserade av att lära sig mer om juridiska ämnen och försäkringar. Vårt mål är att vara en objektiv, tredjepartsresurs för allt juridiskt och försäkringsrelaterat. Vi uppdaterar vår webbplats regelbundet och allt innehåll granskas av experter.
Svaret är nästan säkert inte, eftersom varje rättvis analys av vad som pågår visar att det är spel, vilket innebär att om det inte är specifikt licensierat av staten är det olagligt. De lagar som internetkaféerna bryter mot är dock ganska tekniska och kräver en analys från fall till fall, så många internetkaféer kan bedriva verksamhet under långa perioder innan några åtgärder vidtas.
Ett internetcafé (även kallat ”cybercafé”) är en butik där man kan köpa tillgång till och använda internet. Även om de en gång var allestädes närvarande, innan Starbucks och de flesta andra restaurangkedjor eller kaféer började erbjuda gratis wifi, finns de fortfarande kvar till stor del på grund av att de i många fall har förvandlats till en form av sweepstakes-spelande. Spel på cybercaféer sker när en kund köper internetåtkomst eller förbetalda telefonkort och får gratis lotter för lotterier som löses in på caféets datorer. Det betraktas av domstolarna i många stater som olaglig spelverksamhet och inte som legitim reklamverksamhet för företag.
Hur spelandet fungerar på ett internetcafé
”Spelandet” på internetcaféer fungerar så här: Du köper nätminuter eller förbetalda telefonkort. För varje visst antal minuter du köper får du ett ”gratis” inträde till ett lotteri. Om du köper tillräckligt många minuter kan du få dussintals eller till och med hundratals gratis bidrag. Du går sedan till internetcaféets datorer, som har en förinstallerad programvara där du går in för att ”avslöja” om de ”biljetter” som du har fått har vunnit något. ”Avslöjandet” åtföljs ofta av en bildskärm och ljudeffekter som efterliknar utseendet på något casinospel, oftast spelautomater och videopokermaskiner. Vinsterna är i form av ”poäng” som kan lösas in mot kontanter, precis som markerna på ett kasino kan lösas in mot kontanter.
Promotionella lotterier
Internetcaféoperatörer hävdar att deras lotterier är lagliga ”promotionella” lotterier, jämförbara med McDonalds välkända ”Monopoly”-lotterier, där dina läskedrycksbägare eller matförpackningar är försedda med ett klistermärke som du kan ta bort för att se om du har vunnit gratis mat eller kanske en chans att få något slags storvinst. Denna typ av tävlingar med omedelbar vinst är i allmänhet lagliga som ett marknadsföringsverktyg för det företag som erbjuder dem. I stället för gratis läsk eller kaffe erbjuder internetcaféet ”kampanjmässiga” lotterier i utbyte mot att man köper internetuppkoppling eller telefontid.
Det finns dock en anledning till att kampanjtävlingar är lagliga: de uppfyller inte definitionen av spel och är därför inte olagliga. Det finns tre element som alla måste finnas för att en verksamhet ska utgöra spel: 1) vinst, 2) motprestation och 3) chans. Kampanjtävlingar har helt klart ett ”pris”: det som kunderna kan vinna. Det finns en ”slump”, eftersom det är slumpmässigt (dvs. inte under din kontroll som spelare) om du får ett vinnande bidrag eller inte. Men de saknar ”motprestation”, dvs. något som betalas för chansen att vinna. Det beror på att kunderna inte betalar något för sin chans att vinna. Om en hamburgare normalt kostar 4,00 dollar kostar den fortfarande 4,00 dollar när tävlingen pågår – det finns ingen extra kostnad för att delta i tävlingen. Med andra ord, du betalar 4,00 dollar för en hamburgare och du får en hamburgare värd 4,00 dollar. Den hamburgaren råkar komma med ett tävlingsbidrag, men du fick det bidraget gratis, som en kampanj eller ett ”tack” från företaget, utan att betala ett enda öre extra för det.
Och utan motprestation finns det inget spel i lagens ögon. Någon kan ge dig en chans att vinna ett pris eller pengar gratis och utan förpliktelser, utan att du gör eller betalar något för det, och det är lagligt. Staterna brukar också kräva att människor ska kunna delta och få åtminstone ett begränsat antal vinstchanser utan att ens köpa hamburgaren, t.ex. genom att skriva till företaget (eller numera mejla, sms:a eller registrera sig på företagets webbplats) för att få chanser till lotterier. Ett mycket vanligt exempel är landets mest kända tävling, Publishers Clearing House Sweepstakes, som man kan delta i utan att köpa något.
Internetcaféoperatörer hävdar att deras lotterier är legitima marknadsföringskampanjer där kunden får gratis inträde när han eller hon köper internetminuter. Detta argument fungerar ofta inte, och många stater anser att dessa lotterier är olagliga spel, av följande skäl:
(1) Om minuterna säljs för mer än den kostnad per minut (plus en liten, rimlig vinst) som krävs för att tillhandahålla dem, ses denna överskjutande kostnad som en motprestation, eller något som betalas för att spela. Säg till exempel att du kan köpa ett datapaket vars kostnad uppgår till 0,08 dollar per minut. Om ett internetcafé säljer sina minuter för 0,15 dollar per minut betalar du 0,7 dollar mer per minut än vad du behöver. Den extra kostnaden på 0,07 dollar per minut ses som betalning (”motprestation”) för tävlingsbidragen.
(2) Om folk köper många fler minuter än de faktiskt använder – eller rimligen skulle kunna använda – kan kostnaden för överskottsminuterna ses som en motprestation för spelandet, eftersom det är pengar som inte, i praktiken, betalas för något annat än lotteritillfällena. Om den genomsnittlige internetcafékunden till exempel är där i två timmar per session, eller 120 minuter, men varje gång köper 1 000 minuter, betalar de för 880 minuter som de inte behöver, inte använder och inte får något av värde. Eftersom de inte får något av värde för dessa 880 minuter kan det pris som betalas för dem ses som en motprestation för lotteriet, vilket gör lotteriet till ett spel.
För att sammanfatta
Det finns ingen nationell regel eller lag om spel på cybercaféer. Eftersom spel främst regleras på delstatsnivå har de flesta delstatsdomstolar som har behandlat frågan slagit fast att om kunderna betalar mer per minut än det gängse priset för internetuppkoppling, eller regelbundet köper betydligt fler minuter än vad de rimligen kan använda, så har internetcaféoperatören mottagit en motprestation och utlottningen är i själva verket spel.
Men eftersom delstaterna inte har förbjudit internetkaféer eller försäljning av online-åtkomst på sådana platser (även om enskilda län i vissa delstater, t.ex. St. Johns County i Florida, kan vägra att licensiera dessa företag) och även tillåter lotterier som uppfyller delstatens bestämmelser i frågan, är det en fråga om att tillämpa spellagstiftningen mot internetkaféer från fall till fall. Myndigheterna måste samla in bevis, ofta från undercoverpoliser som spelar caféets lotterier, om hur mycket som betalas för minuterna, hur många minuter kunderna vanligtvis köper, hur många minuter som faktiskt används av kunderna osv, sedan utvärdera om de anser att dessa fakta visar att internetcaféet bryter mot lagen och, om myndigheterna anser att det gör det, inleda ett mål om olagligt spelande mot caféet.
Detta innebär att internetcaféer kan – så länge som det län där de är belägna beviljar licenser för internetcaféer som företag – drivas tills de dyker upp på myndigheternas radarskärm och myndigheterna vidtar åtgärder för att stänga ner dem.