Efter kvalet i NASCAR Sprint Cup Series på Bristol i fredags pratade fansen om en sak:

Brad Keselowski.

Ryktena flödade ut från garageområdet om att Keselowski skulle gå vidare till Penske Racing 2010.

Men det var inte det jag oroade mig för.

Jag oroade mig mer för något som är mindre – för de flesta fans – och som inte av många anses vara så viktigt. Men för den äldre generationen NASCAR-fans var detta en stor historia.

Scott Wimmer lyckades kvalificera den legendariska Chevrolet nr 4 från Morgan-McClure Motorsports till lördagskvällens Sharpie 500.

Vad ett leende fanns på mitt ansikte. Fansen i Bristol jublade länge och högt när Wimmer avslutade sitt varv.

Men varför? Vem bryr sig om ett litet team som Morgan-McClure Motorsports?

Anledningen är att detta var ett av NASCAR:s bästa team på 1990-talet.

Morgan-McClure Motorsports började ställa upp med ett NASCAR Winston Cup-team 1983. Tim Morgan och Larry McClure delade båda en kärlek till racing och ett partnerskap inleddes.

År 1986 inleddes ett annat partnerskap. Kodak Film letade efter ett unikt sätt att marknadsföra sin produkt. Det hittade man i NASCAR, och 1986 hoppade man ombord på Oldsmobile nr 4 som kördes av Rick Wilson.

Wilson körde bil nr 4 i fyra säsonger, och han hade en del undermåliga framgångar. Han samlade 17 topp 10 placeringar och fyra topp fem placeringar på fyra säsonger.

Men Morgan och McClure ville ha mer.

Så 1990 anlitade de veteranen Phil Parsons för att köra deras bil. Parsons hade bara suttit i förarsätet i tre lopp när Morgan-McClure gjorde det drag som fick dem att gå över gränsen.

Efter att ha kört de tre första loppen 1990 för begränsat finansierade med Junie Donleavy – och kraschat i två av dem – var den okände kaliforniska föraren Ernie Irvan beredd att ta en chansning och bytte till Morgan-McClure-teamet.

Han anställdes för säsongens fjärde lopp på Atlanta Motor Speedway och slutade trea. Irvan hade sedan några dåliga placeringar men bra startpositioner, inklusive två poler under de följande nio loppen.

Efter att ha slutat tvåa i Michigan var Irvan och team nr 4 redo att vinna.

Det gjorde de äntligen i Busch 500 på Bristol Motor Speedway. De avslutade 1990 starkt, men ingen kunde ha gissat vad som väntade under 1991.

Redan från transportbilen var team nr 4 snabbt på väg in i Daytona 500. Det kvalificerade sig som tvåa och körde starkt hela helgen. Och det visade det i 500 efter att Irvan gått vidare och vunnit det ”stora amerikanska loppet.”

Teamet slutade 1991 på femte plats i poäng, och Morgan-McClure Motorsports var nu en mäktig kraft i Winston Cup-kretsen.

Efter att ha slutat på elfte plats i tabellen 1992 och samlat på sig ytterligare tre segrar såg det ut som om Morgan-McClure var redo att studsa tillbaka 1993.

Det hände inte och Irvan lämnade teamet efter säsongens 21:a lopp för att gå vidare till Ford nr 28 för Robert Yates Racing efter att Davey Allison omkommit.

Morgan-McClure lämnades på öppet vatten utan paddel.

Teamet lyckades rädda resten av de åtta loppen 1993 med tre olika förare, och ingen visste vad man skulle göra av teamet inför 1994.

Under 1994 anlitade man andra generationens hetfotade Tennessee-man Sterling Marlin för att köra Chevy nr 4.

Marlin hade just avslutat tre ganska hyggliga säsonger med Junior Johnsons team, men turen gav aldrig Marlin en tillräckligt bra hand för att han skulle få smaka på segerbanan. Marlin var inne på sin 18:e säsong och många tvivlade på att han någonsin skulle få se den rutiga flaggan först.

Under speedweeks 1994 på Daytona var Morgan-McClure återigen snabb från lastbilen. Den kvalificerade sig på fjärde plats och Marlin och teamet var optimistiska och hoppades på en bra placering i 500:an för att inleda sin tid tillsammans.

Marlin vann Daytona 500.

Efter att i så många år ha tittat på sin far, Coo-Coo, och saknat det själv, fick Marlin den första segern för familjenamnet i det största loppet i en förarkarriär.

Morgan-McClure höll snabbt på att etablera sig som ett kraftfullt superspeedwayteam.

Marlin avslutade 1994 på 14:e plats i tabellen, och han avslutade säsongen på topp även om han inte vann igen efter Daytona.

Då var 1995 troligen det bästa året som teamet någonsin hade haft.

Det kom till Daytona 500 med en stark körning igen, och startade som trea. Det upprepade samma scenario som året innan genom att vinna Daytona 500, och det förde med sig den drivkraften under resten av säsongen.

Teamet slutade bara utanför topp 20 tre gånger på 31 lopp det året.

Det vann vårloppet i Darlington, liksom höstloppet i Talladega 1995, och det sköt sig upp till en stark tredjeplats i poängligan 1995.

Marlin kom tillbaka igen 1996 och hade ännu en stark säsong.

Han vann vårloppet på Talladega och Pepsi 400 i juli på Daytona och slutade på åttonde plats i säsongsställningen.

Men 1997 blev en katastrof för teamet och Marlin. I huvudsak var 1997 lika dåligt som 95 och 96 var bra.

Marlins tid med teamet verkade vara slut.

Efter att ha slutat i topp 10 32 gånger under de två senaste säsongerna slutade Marlin bara i topp 10 sex gånger, och han slutade året på en bedrövlig 25:e plats i tabellen.

Marlin fick inte återigen kontrakt för 1998, och teamet anlitade Bobby Hamilton som förare för den säsongen.

En ny förare visade sig vara tricket.

Hamilton gav laget sin sista seger hittills, på Martinsville, och han slutade på 10:e plats i poängen.

Den följande säsongen var också ganska bra, och även om laget inte vann, slutade det på 13:e plats i poängen i slutet av 1999.

När NASCAR gick in i nästa århundrade visade det sig att team med flera bilar var uthålliga, och att de ”små killarna” drabbades.

Morgan-McClure var inte annorlunda, eftersom 2000 visade sig vara särskilt hemskt.

Hamilton var tillbaka, men han slutade bara i topp 10 två gånger, och för första gången sedan 1987 hade teamet inte en topp fem-placering.

Det slutade på en pinsam 30:e plats i tabellen i slutet av säsongen, och förändringar var på gång inför 2001.

Teamets föraruppställning bestod av fyra förare inför 2001. Det började med den tidigare open-wheelern Robby Gordon, som fick gå efter bara fem lopp. Man anlitade sedan Kevin Lepage för de följande 21 loppen, och han gav dem sin bästa placering för året, en elfteplats i Texas.

Därefter var det Bobby Hamilton, Jr:s tur bakom ratten, och Rich Bickle blev också anlitad för Martinsville.

Det nya teamet med nr. 4 bilen hade inte en topp 10 placering på hela året, vilket var en första i teamets historia.

Under 2002 anställdes veteranen Mike Skinner, och teamet såg lite bättre ut.

Skinner slutade sexa vid höstens Rockingham lopp, dess enda topp 10 för säsongen, och slutade på 31:a plats i tabellen.

Men 2003 var den tidpunkt då teamet verkligen började falla av.

Skinner fick sparken efter säsongens 14:e lopp, och ytterligare fem förare gjorde upp resten av året.

Sponsorn Kodak meddelade sedan att 2003 skulle bli det sista stödet till team nr 4.

Från 2004-07 hade teamet ett antal sponsorer och nio förare.

Efter 2007 meddelade det en gång så mäktiga teamet att det skulle stänga sina dörrar för gott och att det inte skulle återvända till 2008.

Det gjorde det inte.

I mina tidigare besök i Daytona letade jag alltid efter den berömda bilen nr 4. Jag mindes att den var så fantastisk där när jag var en liten pojke. Jag tittade på kvalet och väntade hela tiden på att se bilen komma ut ur kurva fyra.

Det gjorde den aldrig, och jag var förkrossad.

Teamet körde inte ett enda lopp 2008, även om det hängde kvar på nr 4.

Men 2009 ryktades det en del om att teamet skulle komma tillbaka.

Det försökte sig på vårens Talladega-race med föraren Eric McClure, och det missade precis showen.

Efter det såg det ut som att comebacken skulle bli kortvarig

Intill Bristol.

Det meddelades tidigare att Wimmer skulle sätta sig bakom ratten i nr 4 och försöka göra en ny comeback.

Tårarna kom till mina ögon när Wimmer tog sig in i lördagskvällens Sharpie 500.

Så ikväll, när ni tittar ner på tickern och ser 4-Wimmer, tänk inte på det som ännu ett litet racingteam.

Morgan-McClure Motorsports är mycket mer än så.