”Detta lidande är lätt och tillfälligt.”

Hur säger man det till en ung hustru som just har förlorat sin man på ett traumatiskt sätt? Till en kvinna som lider av infertilitet? Till barnen som förlorat sin far? Eller till mannen med en dödlig diagnos?

Affärer som dessa känns inte tillfälliga. Nej, i stället sätter sådana prövningar sin prägel på våra liv. Människor förändras för alltid av lidande som detta. Medan många runt omkring dem kommer att gå vidare, kommer de som drabbas av stora förluster ibland att bära frågor, ärr och sorg så länge de lever.

Och ändå måste det här påståendet vara sant eftersom det finns i Guds ord:

Ty detta lätta, tillfälliga lidande förbereder för oss en evig vikt av härlighet som är ojämförlig, eftersom vi inte ser på det som är synligt, utan på det som är osynligt. Ty det som syns är förgängligt, men det som inte syns är evigt. (2 Korintierbrevet 4:17-18)

Vi stönar och sörjer…

Vi känner inte att vårt lidande är tillfälligt. Och det är här vi misslyckas i vår mänskliga förmåga att förstå hur vacker och långvarig evigheten kommer att vara för dem som har trott på Jesus Kristus. Varje monstruös tår kommer att torkas bort, varje smärta kommer att läkas, och vi kommer att vara med Jesus, vår själs tröstare, för evigt.

Vi kan inte föreställa oss en sådan lättnad eftersom vi är här, omgivna av hjärtesorg och förstörelse på alla sidor. Våra nära och kära dör, masskjutningar ökar, kroniska sjukdomar kvarstår, ofödda barn mördas och cancer förstör. Ännu värre är att synden som finns i våra egna ben hemsöker oss. Spöket från vårt förflutna, det vill säga vårt kött, fortsätter att skämma ut oss för tidigare synder samtidigt som det försöker fresta oss på nytt.

Och med bördan av denna tunga smärta på våra hjärtan stönar vi tillsammans med hela skapelsen: ”Kom snart, Herre. Kom snart.”

För vi vet att hela skapelsen har stönat tillsammans i förlossningens smärta fram till nu. Och inte bara skapelsen utan även vi själva, som har Andens förstlingsfrukt, suckar innerligt medan vi ivrigt väntar på att bli adopterade som söner, på förlossningen av våra kroppar. (Romarbrevet 8:22-23)

Med hopp

Ja, vi suckar och sörjer. Men vi stönar och sörjer med hopp.

Ty i detta hopp blev vi frälsta. Men ett hopp som syns är inte ett hopp. Ty vem hoppas på det han ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, väntar vi på det med tålamod.

På samma sätt hjälper Anden oss i vår svaghet. Ty vi vet inte vad vi ska be om som vi borde, men Anden själv gör förbön för oss med suckar som är för djupa för ord. (Romarbrevet 8:24-26)

Men vi vill inte, bröder, att ni ska vara okunniga om dem som sover, för att ni inte ska sörja som andra som inte har något hopp. (1 Tessalonikerbrevet 4:13)

Sörjer ni som om ert hopp är förlorat? När allting faller sönder runt omkring dig, på vad (eller snarare vem) står du då? Om du under dina fötter ser något annat än Jesus Kristus kommer du inte att överleva detta livets kaos. Momentana bedrövelser kommer att dra ner din själ till förtvivlans djup.

Med glädje

Vi måste sätta vårt hopp till Frälsaren Jesu Kristi liv, död och uppståndelse. Endast då kan vi stå ut genom detta livets stormar.

Salig vare Gud och Fader till vår Herre Jesus Kristus! Enligt sin stora barmhärtighet har han gjort att vi genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda har blivit födda på nytt till ett levande hopp, till ett arv som är oförgängligt, obefläckat och oförblekneligt, bevarat i himlen för er, som genom Guds kraft genom tron vakar över en frälsning som är redo att uppenbaras i den yttersta tiden.

I detta gläds ni, fastän ni nu för en liten stund, om det är nödvändigt, har blivit bedrövade av olika prövningar, så att den prövade äktheten i er tro – dyrbarare än guld som förgås fastän det prövas av eld – kan visa sig resultera i lovord och härlighet och ära vid uppenbarelsen av Jesus Kristus. (1 Petrus 1:3-7, betoning tillagd)

Vi som har satt vår tro på Jesus Kristus kan verkligen glädja oss, även om vi nu för en liten stund är bedrövade av olika prövningar. Petrus ger oss tillåtelse att sörja de prövningar vi möter, men han påminner oss också om att vår tid på jorden är kort. Varje svårighet vi upplever är bara ett ögonblick i jämförelse med evigheten.

Kan du föreställa dig ett liv fritt från den sorg, sjukdom och synd som plågar oss? Vad sägs om ett liv som fortsätter och fortsätter, för evigt, utan ett enda bekymmer? Evigheten känns främmande för oss, den verkar ibland omöjlig om vi ska vara ärliga. Men på ett ögonblick kommer evig glädje i Guds närvaro att vara vår verklighet.

Mellan de hårda dalarna i detta liv har vi så många skäl att glädjas! De som har blivit ”födda på nytt” får inte bara frälsning utan också ett oförstörbart arv. Detta arv omfattar inte bara himlen, utan framför allt Jesus själv. Dessutom vet vi att allt vi möter används för vår helgelse. Ingen av vår smärta är bortkastad. Och slutligen är glädjen vår, eftersom även vi kommer att uppväckas till liv.

Med seger

Sorg med hopp är möjligt eftersom Jesus har besegrat synden och döden. Eftersom Jesus dog den död som vi förtjänade för vår synd och uppväcktes till liv av den helige Ande, kommer de som sätter sin tro på honom en dag också att återuppstå. Döden har inte längre något herravälde över oss!

Vi kommer att ropa tillsammans i all evighet: ”O död, var är din seger? O död, var är din sting?” (1 Korintierbrevet 15:55). Och döden kommer inte att ge något svar.

Jesus krossade ormen – han besegrade förbannelsen – genom sitt verk på korset, precis som det profeterades om honom från början (1 Mos 3:15). Vi lever i frälsningshistoriens ”redan, inte ännu”. Frälsningsarbetet är redan avslutat, men ändå är verkligheten inte helt förverkligad. Även om vi är förlåtna och återställda till ett rätt förhållande till Gud, för synden fortfarande krig i våra hjärtan. Men segern är beseglad.

De kommer att föra krig mot Lammet, och Lammet kommer att besegra dem, ty han är herrarnas herre och kungarnas konung, och de som är med honom är kallade och utvalda och trogna. (Uppenbarelseboken 17:14)

Vi väntar på härlighet

Många gånger känns våra lidanden inte tillfälliga, eller hur? Och jag tycker att det är okej. Kanske är vårt gnäll menat att dra oss nära den ende som kan ge oss glädje och frid mitt i stormen.

Låt oss hålla fast vid denna sanning: En dag kommer vi att uppväckas till liv med Kristus. Den dagen kommer våra tårar att upphöra och vi kommer att se hur tillfällig varje lidande – även det svåraste att förstå – verkligen var.

Ty jag anser att lidandena i denna tid inte är värda att jämföras med den härlighet som skall uppenbaras för oss. (Romarbrevet 8:18)

Just nu kanske detta inte känns som om det skulle kunna vara sant, men det är sant. Må Gud ge oss nåd att sucka och sörja med hopp även när våra tillfälliga lidanden inte känns så tillfälliga.