I över 20 miljoner år har en gigantisk haj, populärt kallad megalodon, förföljt världshaven – och den här månaden kommer den att invadera biograferna i The Meg. Här är 15 fakta om det tandlösa rovdjuret.
1. MEGALODON ÄR INTE Hajens fullständiga namn.
Det må vara det namn som den går under i populärkultur, kabel-TV-filmer och B-filmer, men megalodon är bara den ena halvan av det vetenskapliga namnet på denna haj. De flesta paleontologer klassificerar det förhistoriska rovdjuret under det utdöda släktet Carcharocles (eller, mer sällan, Otodus), medan andra anser att den tillhör släktet Carcharodon (vars enda levande medlem är den stora vita hajen), vilket gör att dess vetenskapliga namn blir antingen Carcharocles megalodon eller Carcharodon megalodon. I båda fallen är megalodon inte ett släktnamn utan ett artnamn (det är som skillnaden mellan Homo och sapiens).
Men det finns också en grupp fossila musslor – små, hårdskaliga blötdjur som dök upp under devonperioden och dog ut under jura – vars släktnamn är Megalodon (med stort M). Räkna inte med att se dem i några skräckfilmer med stor budget.
2. EN del av Megalodons tänder var över 2,5 cm långa.
Eftersom hajskelett är gjorda av brosk – som inte fossiliseras så lätt – kommer vår förståelse av Megalodon främst från dess tänder. Precis som dagens hajar tappade megalodon ständigt sina pärlvita tänder, och dess fossiliserade tänder har upptäckts på alla kontinenter utom Antarktis. Genom att analysera dessa tänder kunde forskarna fastställa att arten levde för 23 till 2,6 miljoner år sedan och var riktigt massiv: Den största megalodon-tand som finns registrerad är 7,5 tum lång. En vithajens tänder når en maximal längd på cirka 5 cm.
3. MEGALODONEN HJÄLPADE TILL ATT INVENTERA MODERNS GEOLOGI.
I århundraden grävde människor ut märkliga föremål ur klippor på Malta som blev kända som glossopetrae, eller tungstenar. Plinius den äldre ansåg att glossopetrae föll från himlen under en förmörkelse, och en medeltida legend tillskrev dem till Sankt Paulus som kastade en förbannelse över öns ormar. Numera är man allmänt överens om att de största glossopetrae var megalodontänder.
1666 fick Nicholas Steno, läkare vid hovet i Florens, huvudet av en haj att dissekera, och han lade märke till likheterna mellan hajens tänder och glossopetrae. Även om andra utförde liknande arbeten före Steno blev han intresserad av hur tänderna hamnade i stenarna, och det ledde till ett mer allmänt arbete inom geologisk teori och hur lager av stenar bildas. I dag kallas Steno för stratigrafiens fader.”
4. VI HAR FUNNIT DERAS RYGGBONER …
De är mycket mer sällsynta än tänderna, men ibland hittas megalodons ryggrad – oftast den centrala delen av kotan, den så kallade vertebrala centran. På 1860-talet grävdes en fossiliserad ryggrad med ungefär 150 ryggkotor upp i Belgien. Japan och Nordamerika har också gett megalodonryggen.
5. … OCH DERAS BULLER.
En annan sak som jättefiskena tydligen lämnade efter sig är förstenad bajs. Vid en fyndplats i South Carolina hittades hundratals megalodon-tänder i närheten av vad som har identifierats som koproliter (även kallat fossil avföring) från en storbystad haj. Forskarna är inte säkra, men tillverkaren av detta bajs var förmodligen en megalodon. Den största återfunna bajs som hittades på platsen var 5,5 tum lång och spiralformad. Storvithajens bajs har ett liknande utseende eftersom deras nedre tarmar är vridna i en korkskruvliknande konfiguration.
6. DEN TÄNKES VARA DEN STÖRSTA HAJEN SOM ENDAST LEVDE …
Alla vill veta hur stor den var – inklusive forskarvärlden – men för tillfället är allt vi kan göra en uppskattning. Ett komplett megalodonskelett har ännu inte hittats, och det är tveksamt om ett sådant någonsin kommer att dyka upp. Att försöka göra en kvalificerad gissning om en utdöd djurs maximala storlek på grundval av spridda tänder, förkroppsligade ryggraden och enstaka bajs är en skrämmande utmaning.
Ichtyologen John E. Randall jämförde en gång emaljhöjderna på tänder från vithaj och megalodon och räknade ut att om megalodon hade samma generella kroppsproportioner som levande vithajar, så skulle den förhistoriska fisken vara ungefär 43 fot lång. Med hjälp av en annan formel kom biologen Michael Gottfried och några av hans kollegor fram till att megalodon nådde en längd på 52 fot och kunde ha vägt 48 ton. De publicerade sina resultat 1996, sex år innan forskaren Clifford Jeremiah använde bredden på megalodons tandrötter för att beräkna att en fullvuxen megalodon kunde bli upp till 54 fot lång. Enligt andra uppskattningar var hajens totala storlek mellan 67 och 82 fot.
Den största levande arten i dag är den fredliga valhajen, som kan bli 40 fot lång (även om det finns rapporter om längre exemplar anses de generellt sett vara opålitliga). Även de minsta uppskattningarna visar att megalodon var längre och förmodligen mycket tyngre, så den anses allmänt vara den största hajen – och sannolikt den största fisken – genom tiderna.
7 … MEN DET VAR INTE DEN ENDA JÄTTARHÄKEN I STADEN.
När man tänker på ”förhistorisk jättehaj”, så är det megalodon och … inget annat djur som ingår i den mentala listan. Men även om de var de största, uppskattar vissa att det kan ha funnits mellan 10 och 60 ”megatooth”-hajar vid samma tid . Till exempel rapporteras Carcharocles chubutensis (ibland kallad C. subauriculatus) ha tänder som är över 5 tum långa – vilket innebär att hajen skulle ha varit långt över 20 fot. Tyvärr råder det stor oenighet om vem som hör hemma var i världen av jättehajar, eftersom många av dessa fossil är sällsynta .
8. MEGALODON VAR EN VÅLÄTARE.
Vi vet detta eftersom det finns fossilerade valben som är täckta av ärr som perfekt matchar storleken och tandsnittet hos megalodons tänder. Så sent som förra året blev listan över gnagda kvarlevor längre. I en studie som publicerades i mars 2017 meddelades att megalodons bitmärken just hade dokumenterats på flera fossiliserade ben från filtermatande valar, som grävdes fram i södra Peru och som är cirka 7 miljoner år gamla. ”Det bitna materialet”, skrev författarna till artikeln, ”omfattar kranierester som hänvisas till småskaliga baleinvalar” tillsammans med fragment av andra ben från diverse valar och pinnipedia.
En av de offrade arterna var Piscobalaena nana, som såg ut som en miniatyr av en knölval; den mätte bara 16 fot lång från näsa till svans. Diminutiva barkvalar som Piscobalaena var ganska vanliga i de tropiska vatten som megalodon en gång patrullerade. Det har föreslagits att megalodon kan ha specialiserat sig på att äta dvärgvalarna – vilket skulle kunna förklara den stora hajens försvinnande. När jorden blev kallare ersattes små filtrerande valar som Piscobalaena av jättar som dagens knölvalar och blåvalar. Även om dessa stora däggdjur är byggda för att överleva i mycket kallt vatten är det oklart om megalodon skulle kunna göra det. Megalodon kan mycket väl ha varit dödsdömd när den berövades sitt favoritbyte och inte kunde jaga nyare, större valar. Eller åtminstone kan det vara en del av historien …
9. MEGALODON HADE KANSKE ETT STARKARE BID SOM T. REX.
Inom valar och finnar omfattade megalodons naturliga föda fiskar, sköldpaddor och avlägsna tidiga släktingar till sjökor. Megalodon måste ha haft ett kraftfullt bett för att kunna göra processen kort med sina byten. För att ta reda på hur starka dess käkar var gjorde en forskargrupp under ledning av biologen Stephen Wroe en CT-scanning av en 530 pund tung vithaj och använde uppgifterna för att bygga en datormodell av fiskens huvud. Efter att ha kört modellen genom några simuleringar rapporterade forskarna att en levande vithaj kan stänga sina käkar med en kraft på 4 000 pund, vilket fick dem att uppskatta megalodons maximala bettkraft till 24 000 till 40 000 pund. ”Vid , räknar jag med att den kunde ha krossat en liten bil”, säger Wroe. ”Naturligtvis skulle den förmodligen ha brutit de flesta av sina tänder under övningen.” Om hans slutsatser är korrekta hade megalodon det starkaste bettet av alla studerade djur i historien, inklusive Tyrannosaurus rex: Enligt en studie från 2017 utövade dinon bara en kraft på 8000 pund när den klämde sig fast på ett förhistoriskt byte. SITT FÖRHÅLLANDE TILL DEN STORA VITA HÅRDEN ÄR INTE KLART.
C. megalodon och den stora vita hajen (Carcharodon carcharias) hade många saker gemensamt. De var båda rovdjur på stora havsdäggdjur och deras munnar var fulla av breda, triangulära tänder (även om den stora vithajens tänder inte är lika fint tandade som megalodons). Med tanke på likheterna trodde biologer tidigare att de två hajarna var nära släktingar och att megalodon var den stora vithajens direkta förfader. Detta är inte längre konsensus. En jämförelse av flera hundra hajtänder från 2005 hävdade att den stora vita hajen måste ha utvecklats från en typ av utdöd mako. Ytterligare stöd för denna idé kom 2012, när paleontologer undersökte en uppsättning fossiliserade käkar som tillhörde Carcharodon hubbelli, en förhistorisk haj som levde för 6,5 miljoner år sedan och som uppvisade mellanliggande drag mellan bredtandad mako och vithaj. Fiskens tänder såg ut att vara tydligt storvitt-lika – ända ner till tandkransarna. Även om det exakta förhållandet mellan megalodon och vithaj fortfarande är omdebatterat, är den rådande uppfattningen idag att den sistnämnda har utvecklats från någon typ av mako.
11. En av dess potentiella rivaler var en enorm späckhuggare.
Livyatan melvillei var en typ av späckhuggare som fått sitt namn efter ett havsdjur från Gamla testamentet och Moby-Dick-författaren Herman Melville. Varelsen var 45 till 60 fot lång, vilket gör den jämförbar i storlek med sina levande bröder. Men medan moderna kaskelotter har relativt små tänder hade Livyatan en mun full av enorma tänder – de största var 15 cm breda och 14 cm långa, nästan lika stora som en tvåliters läskflaska. Vad i hela friden åt detta monster? Förmodligen de där dvärgskaliga valarna som vi nämnde tidigare. Livyatan dök upp för första gången för 12-13 miljoner år sedan och dess rester har hittats i några av samma avlagringar som megalodontänder. Paleontologer forskar om sambandet mellan de två, men de åt sannolikt liknande byten.
12. DET LÄKER SOM OM UNGA MEGALODONER ÄR UPPGRAVNA I TROPISKA NURSERIER.
Great whites, hammarhajar och några få andra hajar från 2000-talet föder sina barn i relativt trygga zoner som biologer kallar för ”nurseries”. Dessa är grunda vatten där stora rovdjur är få och långt borta. Många unga hajar tillbringar sina första månader eller år i säkerheten i en barnkammare tills de har vuxit sig tillräckligt stora för att våga sig ut i det öppna havet.
Megalodons ungar kan ha gjort samma sak. Nere i Panama finns en 10 miljoner år gammal geologisk plats med en ovanligt hög koncentration av små megalodon-tänder. Eftersom de allra flesta kom från tonåriga hajar som skulle ha varit 7 till 35 fot långa, tror man att området en gång var en barnkammare för megalodon. Floridas Bone Valley-region kan ha varit en annan massfödselplats för arten.
13. THOMAS JEFFERSON ÄGDE EN MEGALODON-tand.
Den tvådollars grundlagsfadern var en ivrig fossilfan: Jefferson samlade in och skrev om mastodontben, tillsammans med klorna från vad han trodde var ett jättelikt lejon, men som visade sig vara en jordslända från istiden. Ett av de mest intressanta fossil som Jefferson ägde var en megalodontand från South Carolina, ett exemplar som bär hans signatur på emaljen. Hans samling av förhistoriska djurrester finns i Academy of Natural Sciences i Philadelphia.
14. Det finns inga bevis för att megalodon fortfarande lever.
De yngsta megalodonresterna i fossilregistret är cirka 2,6 miljoner år gamla. Hypoteserna om varför superrovdjuret försvann efter denna tidpunkt är många och varierande. Kanske var det konkurrensen från nya hajar och valar som dök upp som gjorde att megalodon dog. Dess utdöende har också skyllts på havets avkylning, men denna idé har nyligen kritiserats.
Oavsett vad som dödade arten är forskarna eniga om att megalodon verkligen är avliden. Det är dock svårt att sänka en bra havsmonsterhistoria. Romaner som Meg-serien och andra fiktiva verk om megalodoner som på något sätt har lyckats överleva in på 1900- eller 2000-talet är populära. Men som marinbiologen Craig McClain och många andra har påpekat finns det ingen övertygande vetenskaplig anledning att tro att megalodon fortfarande lurar i våra hav. McClain hävdade i Deep Sea News att ”om Megalodon existerade nu skulle vi inte bara se tänder överallt i dag, som vi gör för andra hajar, utan vi skulle ha fossiliserade tänder från de senaste 2,6 miljoner åren. Förresten är Megalodons tänder ganska igenkännbara och särskiljande, utöver storleken, från andra utdöda hajar och den stora vita hajen”. Så med andra ord skulle forskarna inte ha några problem med att skilja mellan megalodontänder och tänder från utdöende hajar.
Det är också logiskt att om arten fortfarande fanns kvar skulle nyligen döda megalodoner spolas upp på stranden då och då. Vi skulle också hitta megalodontänder inbäddade i enstaka valkroppar. Inga sådana bevis har någonsin dykt upp – och påståenden om en djuphavspopulation av megalodoner är högst osannolika. Som paleobiologen Meghan Balk berättade för The Daily Beast: ”Megalodonfossil förekommer i grundare marina sediment. Dessutom förekommer de flesta stora hajar i de övre 500 metrarna av vattenpelaren, förmodligen på grund av produktiviteten. Det djupa är alldeles för näringsfattigt för att kunna försörja ett så stort djur.”
15. DEN ÄR PÅ VÄG ATT STÄNGAS I EN FILM.
Efter att ha legat i utvecklingshelvetet i mer än 20 år kommer Steve Altens klassiska hajroman Meg – som gav upphov till en serie böcker – äntligen att göras till film. I The Meg, som går upp på biograferna den 10 augusti, spelar Jason Statham huvudrollen som en räddningsdykare som har till uppgift att rädda besättningen på ett djuphavsobservationsprogram vars undervattensarbetsstation har blivit avstängd efter att ha blivit attackerad av den troligen utdöda varelsen.