2000-talet har visat sig vara lika ekonomiskt omtumlande som de två föregående århundradena. Under denna period har flera finanskriser drabbat nationer, regioner och – i fallet med den stora recessionen – hela världsekonomin. Alla finanskriser har vissa gemensamma drag, men var och en berättar sin egen unika historia med sina egna unika lärdomar för framtiden. Läs vidare för att lära dig mer om de tre mest anmärkningsvärda finanskriserna som världen upplevt under 2000-talet.

Finansiella vs. skattemässiga kriser

Finansiella och skattemässiga kriser kan inträffa av ett antal skäl och orsakas av både interna och externa faktorer. En kris kan emanera inifrån ett lands finansiella system eller federala regering.

Omvänt kan en exogen händelse, t.ex. en naturkatastrof eller en global recession, skicka ett land in i en finansiell och skattemässig kris. Även om de kan inträffa samtidigt finns det tydliga skillnader mellan en finansiell och skattemässig kris.

Finansiell kris

En finansiell kris är en generaliserad term för systemiska problem i den större finansiella sektorn i ett eller flera länder. Finansiella kriser leder ofta, men inte alltid, till recessioner. Om den amerikanska banksektorn kollektivt fattar dåliga utlåningsbeslut, eller om den är felaktigt reglerad eller beskattad, eller om den drabbas av någon annan exogen chock som orsakar förluster i hela branschen och förlust av aktiekurser, är det en finanskris.

Av alla sektorer i en ekonomi anses finanssektorn vara det farligaste epicentrumet för en kris eftersom alla andra sektorer är beroende av den för monetärt och strukturellt stöd.

Finanskris

En finanskris å andra sidan hänvisar till ett problem med statens balansräkningar. Om en stats skuldbörda skapar finansierings- eller resultatproblem kan man säga att den genomgår en finanspolitisk kris. En finanspolitisk kris skulle kunna uppstå i USA om till exempel den federala regeringen lånar för mycket pengar och blir utestängd från kreditmarknaderna. En budgetkris kan också uppstå om ett stort kreditvärderingsinstitut nedgraderar amerikanska statspapper, eller om den federala regeringen måste ställa in betalningar på grund av ett budgetunderskott.

En budgetkris kan också uppstå efter en lågkonjunktur och perioder med hög arbetslöshet, vilket vanligen leder till att färre skatteintäkter tas in, vilket skapar ett inkomstbortfall för staten. Överdriven upplåning eller skuldsättning under krigstider kan också driva ett land in i en fiskal kris om landet inte kan betala tillbaka skulden på grund av skador på landets ekonomi och infrastruktur.

Finansiella och fiskala kriser kan uppstå oberoende av varandra eller samtidigt. Det är möjligt att en stats budgetkris leder till en finanskris antingen direkt eller indirekt, särskilt om regeringen reagerar olämpligt på sina budgetproblem genom att konfiskera besparingar, plundra kapitalmarknaderna eller förstöra värdet på den lokala valutan. Den statsskuldskris som drabbade stora delar av Sydeuropa 2010 var till exempel en skattekris, men inte en finanskris.

2001-2002 Argentinas ekonomiska kris

Argentiniska kriser har varit ett välkänt inslag sedan den stora finansiella paniken 1876. Landet upplevde sin första kris under 2000-talet 2001-2002, som innebar en kombination av en valutakris och en finansiell panik. En misslyckad koppling av hårdvaluta till den amerikanska dollarn gjorde att den argentinska peson hamnade i oordning. Bankinsättare fick panik när den argentinska regeringen flirtade med att frysa insättningar, vilket ledde till att räntorna steg kraftigt.

Den 1 december 2001 införde ekonomiminister Domingo Cavallo en frysning av bankinsättningar. Familjerna låstes in från sina besparingar, och inflationen nådde astronomiska 5 000 %.Inom en vecka meddelade Internationella valutafonden (IMF) att den inte längre skulle erbjuda stöd till Argentina eftersom landet ansågs vara en seriemissbrukare. De internationella myndigheterna trodde inte att ordentliga reformer faktiskt skulle äga rum.

Finanskris

Den argentinska regeringen förlorade sin tillgång till kapitalmarknaderna och de privata argentinska finansinstituten blev också avstängda. Många företag stängde. Vissa utländska banker – som var en stor närvaro – drog sig ur hellre än att riskera sina tillgångar. Räntenivåernas oberäkneliga och extrema karaktär gjorde det praktiskt taget omöjligt för något finansföretag att fungera ordentligt.

Den argentinska banksektorn hyllades för sina progressiva regleringar i slutet av 1990-talet, men det stoppade inte blodbadet under kraschen 2001-2002. År 2002 var andelen fallissemang bland obligationsemittenterna nästan 60 %. Lokala gäldenärer klarade sig inte bättre, och deras efterföljande uteblivna betalningar krossade kommersiella långivare.

Argentins regering klarade sig inte mycket bättre. Med en ekonomi i en nedåtgående spiral, hög arbetslöshet och ingen tillgång till kreditmarknaderna, uteblev den argentinska regeringen från sina skulder till ett värde av 100 miljarder dollar. Med andra ord gick regeringen ifrån investerare som köpte argentinska statsobligationer.

Valutakris

Med en kämpande ekonomi och osäkerhet kring den federala regeringens stabilitet flydde investeringskapitalet landet. Resultatet blev en devalvering eller depreciering av den argentinska peson när investerare sålde sina investeringar i peso till förmån för utländska innehav.

Det är vanligt att tillväxtekonomier denominerar sina skulder i amerikanska dollar, och vid en devalvering kan det lamslå ett land. Alla skulder som var denominerade i dollar för regeringen, företag och privatpersoner ökade avsevärt nästan över en natt eftersom skatter och intäkter intjänades i pesos.

Med andra ord krävdes det betydligt fler pesos för att betala av samma kapitalbelopp som var skyldigt för de dollarnominerade lånen enbart på grund av devalveringen av pesons växelkurs gentemot dollarn.

Global finanskris 2007-2009

Den globala finanskrisen 2007-2009, som allmänt anses vara den värsta globala ekonomiska krisen sedan den stora depressionen, antändes i USA och spred sig över större delen av den utvecklade världen. Det har skrivits mycket om den stora recessionens karaktär och orsaker, men den viktigaste historien kretsar kring stora investeringsbanker som överbelånade sig själva med hjälp av värdepapper med säkerhet i form av hypotekslån (MBS).

Avkastningen och priserna på bankernas MBS-instrument var beroende av stigande bostadspriser som orsakades av en ohållbar tillgångsbubbla på den amerikanska bostadsmarknaden. Fallande bostadspriser skapade en kedjereaktion av betalningsinställelser från obligationsemittenter över hela landet, med början i subprime-hypotekslån och som så småningom spreds till hela MBS-marknaden.

Olyckligtvis för de internationella investeringsbankerna blev hela det globala finansiella systemet alltmer sammankopplat under 1990-talet och det tidiga 2000-talet. Skräpiga värdepapper med stöd av hypotekslån med justerbar ränta (ARM) – varav många oförklarligt nog fick AAA-betyg från Moody’s och Standard & Poor’s – genomsyrade japanska och europeiska investerarportföljer.

Krisens tidiga skeden inleddes under andra halvåret 2007 och nådde så småningom sin kulmen i september 2008. Flera globala investeringsbanker äventyrades, däribland Lehman Brothers, AIG, Bear Stearns, Countrywide Financial, Wachovia och Washington Mutual.

Det förekom många bankkonkurser även i Europa, däribland Royal Bank of Scotland som 2008 gjorde en förlust på 34 miljarder dollar. RBS var en av de banker som den brittiska regeringen var tvungen att rädda med sitt räddningspaket på 63 miljarder dollar. Den värsta recessionen i USA inträffade i slutet av 2008 och början av 2009, men det tog några månader innan paniken slog igenom i Europa. Länder som Grekland, Irland och Portugal drabbades hårdast.

Finanskrisens effekter var dock inte begränsade till USA och Europa. Den globala bruttonationalprodukten (BNP), som mäter den totala produktionen av varor och tjänster för alla länder, minskade 2009 till -1,67 procent från 1,85 procent 2008, enligt Världsbanken.

2014 Rysk finanskris

Den Vladimir Putin-ledda ryska ekonomin växte påtagligt under den första halvan av 2000-talet, till stor del tack vare den blomstrande energisektorn och stigande globala råvarupriser. Den ryska ekonomin blev så beroende av energiexport att nästan hälften av den ryska regeringens intäkter kom från försäljningen av olja och naturgas.

Men de globala oljepriserna tog en störtdykning i juni 2014. Det genomsnittliga priset för ett fat olja föll med nästan 40 procent på sex månader från den tidigare tröskeln på 100 dollar. Dykningen under 100 dollar var anmärkningsvärd eftersom det var den siffra som ryska tjänstemän uppskattade var nödvändig för att hålla en budget i balans.

Putin förvärrade energiproblemet genom att invadera och annektera Krim från Ukraina, vilket resulterade i ekonomiska sanktioner från USA och Europa. Stora finansinstitut, som Goldman Sachs, började stänga av kapital och kontanter till Ryssland. Den ryska regeringen svarade med en aggressiv monetär expansion, vilket ledde till hög inflation och förlamande förluster bland ryska banker.

Som ett resultat av detta infördes ekonomiska sanktioner från USA och Europa samt andra länder, som bland annat innebar ett förbud mot att köpa västerländsk teknik för att utveckla olja. Andra sanktioner innebar bland annat att ryska banker blockerades från att få kapital från Europa eller USA.

Krisens och sanktionernas inverkan på den ryska ekonomin var betydande. Under 2015 minskade BNP med -1,97 procent jämfört med året innan. Det dröjde till 2017 innan den ryska ekonomin uppvisade en årlig tillväxttakt på över 1,5 %, enligt Världsbanken.