Oavsett om denna person är din make/maka, din förälder eller ditt barn kan det vara extremt svårt och smärtsamt att känna igen de narcissistiska dragen hos dem, särskilt när du har varit i en relation med dem under lång tid, om inte hela ditt liv. När narcissisten är en förälder växer du upp i tron att den typ av villkorlig, självisk kärlek du får är normal och naturligtvis ifrågasätter du den inte. Följaktligen är det mycket vanligt att barn till narcissister växer upp och knyter an till narcissistiska kompisar, inte för att de gillar att bli illa behandlade, utan för att det är bekant för dem. Vi dras alla till det som är bekant, oavsett om det är bra för oss eller inte.

Relationen med den narcissistiska maken började förmodligen inte dåligt. Narcissister är experter på att få vad de vill ha, så det fanns förmodligen en hel del smicker och uppmärksamhet i början, som sakta upplöstes till en kontrollerande och förnedrande relation som du kände dig skyldig till att du både skapade och inte kunde lämna.

Men vid någon tidpunkt börjar nedvärderingen, skuldbeläggandet, kritiken och den totala avsaknaden av empati, stöd och respekt att kännas helt enkelt fel. Även om du har blivit behandlad på detta sätt under mycket lång tid vet du på något sätt att det inte borde vara så här.

Att möta verkligheten att din älskade inte är den du trodde att han eller hon var eller ens den du trodde att han eller hon borde vara kan vara för mycket att hantera. Hur kan trots allt en mor inte älska sin dotter? Hur kan en man alltid skylla på sin fru? Det är ofta lättare att tro på de lögner som narcissisten berättar för dig, att det är du som gör livet svårt, att du inte gör ett tillräckligt bra jobb, att du inte anstränger dig tillräckligt. Och så fortsätter du att kämpa på, med tron och hoppet att om du bara blir den person som de vill att du ska vara så kommer allt att ordna sig och att du så småningom kommer att bli älskad.

Problemet med den planen är att den aldrig fungerar. Du kommer aldrig att räcka till för narcissisten eftersom de alltid vill ha mer. Och att försöka vara något för någon annan kommer bara att försvaga din egen självkänsla ännu mer. Så i stället för att få den kärlek du så desperat vill ha arbetar du dig längre och längre bort från den, samtidigt som du alltmer tror att du egentligen inte förtjänar den ändå eftersom du gör ett så uselt jobb. Det är en väg till självförstörelse och år av ensamhet.

Så vad är lösningen? Medvetenhet och acceptans. Först måste du inse vad som verkligen pågår. Är något av din partners negativa beteende likt dina föräldrars beteende? Känner du dig attraherad av människor som har en känsla av berättigande och du känner dig tvingad att lyda deras order? Det är mycket lätt för särskilt högkänsliga människor att falla offer för en narcissists manipulativa motiv och att känna sig skyldig och deprimerad över det som en följd av detta. Nyckeln är att förstå vem du har att göra med. Om du inte mår bra av dig själv när du är tillsammans med någon är han eller hon förmodligen inte bra för dig. Lita på dina känslor. Lita på dina instinkter. HSP:are har en gåva för intuition, så använd den för att hjälpa dig själv.

Om du tror att du befinner dig i en relation med en narcissist, gå ut. Om narcissisten är din mamma eller någon annan person som du inte kan eliminera helt från ditt liv, acceptera dem för den de är. De kommer inte att förändras. De tror inte att det är något fel på dem. De tror att det är du som är problemet. Att försöka undvika att se sanningen i vitögat att den här personen aldrig kommer att ge dig det du behöver är lättare, men det kommer bara att ge bränsle åt deras eld och få dig att känna dig som en dörrmatta. Alternativet, acceptans, är svårare, men det fungerar. Acceptera att de aldrig kommer att förändras. Acceptera att du aldrig kommer att få kärlek från dem. Och acceptera att du förtjänar kärlek och kan få den, från någon annan. Älska dig själv. Och andra kommer också att älska dig.