”Det finns plast i brödrosten, i mixern och klockan, i lampan och stekbrännaren, på dörren och i låset, i tvättmaskinen och torktumlaren och i trädgårdsverktygen som du lånar ut, i musikförstärkaren och i stekpannan – du har fått en plastvän!” Så lyder en sång från 1964 års världsutställning där man framhåller den evigt älskvärda ära som den syntetiska personen i alla våra liv har – plasten! Det är ett material som har blivit så allestädes närvarande i vår kultur att vi tenderar att inte tänka så mycket på det. Åtminstone inte förrän det är dags att ta ut återvinningen. Men varifrån kommer alla dessa plastvaror? En ny utställning på American History Museum tar en titt på celluloid – farfar till alla moderna plastmaterial.

Så vad var det egentligen som fick bollen i rullning när det gäller plast? Det var, ja, bollar. Innan syntetmaterialet började användas tillverkades biljardbollar av elfenben, som var både sällsynt och dyrt. (För att inte tala om de etiska problem som uppstår när man skördar elfenben, men på något sätt tror jag inte att det var ett stort bekymmer förr i tiden.) Uppfinnaren John Wesley Hyatt – som trots kemisternas varningar om att han skulle orsaka en explosion – blandade kamfer med nitrocellulosa och framställde en hård, formbar substans som han döpte till ”celluloid”. Hyatt och hans bror fick patent 1869 och började tillverka celluloid 1871. De marknadsförde det som en ersättning för naturmaterial som elfenben och sköldpaddor och det användes för att skapa föremål som smycken, kammar, speglar, leksaker och till och med skjortkragar. ”Det kommer inte längre att vara nödvändigt att plundra jorden på jakt efter ämnen som ständigt blir alltmer sällsynta”, stod det i en reklambroschyr.

”Celluloid var ett nytt material”, säger Ann Seeger från American History Museum, som tillsammans med Eric Jentsch har varit kurator för utställningen. ”Det var den första halvsyntetiska plasten, och trots en viss ambivalens från producenternas och konsumenternas sida accepterades det i stor utsträckning och användes i tillverkningen av fina varor avsedda för den växande medelklassen.” Det tog dock ett tag innan en marknad för plast som såg ut som plast utvecklades. ”Det var på 1920-talet när DuPont lanserade en serie byråset av celluloid som är tydligt syntetiska som de innovativa aspekterna av celluloid blev mer allmänt erkända”, säger Seeger. ”Kanske blev den konstgjorda estetiken accepterad eftersom celluloid (och de andra plasterna som följde) sågs som modernare än traditionella material.”

Och åh, vilken härlig plastfamilj som efterträdde celluloid! Den omfattar bland annat polypropelin, polyetelin, polystyren, polyester, nylon, bakelit, lucit och den plast som är allmänt känd som vinyl. (Du kanske inte känner till de udda namnen, men du är förmodligen mest bekant med polypropelin och polystyrenpolyeten genom Tupperware-produkterna.)

Tyvärr hade celluloid, även om det var innovativt, sina problem – nämligen att det var mycket lättantändligt. ”När celluloid lagras måste det finnas luftcirkulation, så vi förvarar det på öppna hyllor snarare än i slutna skåp”, säger Seeger. ”De syror som används vid tillverkningen av celluloid kan ibland avgasa och om dessa ämnen tillåts ackumuleras blir resultatet katastrofalt, även för föremål som förvaras i närheten.” Med detta sagt kan det vara lite av en utmaning att hitta celluloidföremål i orört skick, vilket är ytterligare en anledning till varför denna utställning definitivt är värd en titt.

Celluloid har sedan dess ersatts av mer stabila och väsentliga plaster, med ett anmärkningsvärt undantag: tillverkningen av pingisbollar. Av någon anledning har man ännu inte hittat ett lämpligt syntetiskt substitut. Jag älskar livets små ironier.

”Celluloid: Den första plasten” – som visar en samling av över 1 700 celluloidföremål som Dadie och Norman Perlov har donerat till museet – kommer för närvarande att visas fram till slutet av året.