ETHNONYMS: Kaldéer, Nestorianer, Surayi

De gamla assyrierna var invånare i en av världens tidigaste civilisationer, Mesopotamien, som började växa fram omkring 3500 f.Kr.c. Assyrierna uppfann världens första skriftspråk och 360-graders cirkeln, upprättade Hammurabis lagbok och tillskrivs många andra militära, konstnärliga och arkitektoniska bedrifter. Under 300 år kontrollerade assyrierna hela den bördiga halvmånen, från Persiska viken till Egypten. År 612 f.Kr. belägrades och förstördes dock Assyriens huvudstad Nineve av en koalition av meder, skyter och kaldéer, vilket decimerade det tidigare mäktiga assyriska riket.

Moderna assyrier hävdar att de härstammar från invånarna i det forntida assyriska riket, och språkliga bevis tycks stödja detta påstående. Olika dialekter har utvecklats från forntida arameiska, ett språk som användes inom det assyriska riket. Det moderna språket kallas ibland assyriska, men vissa forskare förbehåller sig termerna ”assyrisk” och ”babylonisk” för det forntida rikets kilskrift. Det moderna språket kallas då i allmänhet för ”neoarameiska”, ”kaldeiska” eller ”syrianska” och anses till 75 procent vara rent (dvs. gammalt) arameiska. De gamla och moderna assyriska språken tillhör den semitiska språkfamiljen. Att syriskan överlevt som talat språk är en viktig indikation på att assyrierna har varit en sammanhållen, endogam grupp i mer än två tusen år.

Religion är en viktig faktor vid identifiering och beskrivning av både forntida och moderna assyrier. Moderna assyrier hänvisar till sig själva som ”Surayi”, vilket kan översättas med antingen ”assyrier” eller ”syrier”. Assyrier kan vidare delas in i assyriska nestorianer och assyriska jakobiter, varav vissa föredrar att kallas syriska arameer. I sina hemländer betraktas nestorianerna som östliga och jakobiterna som västliga. Skillnaderna mellan de två grundar sig främst på religiösa skillnader. Termen ”nestorianer” härrör från Nestorius, som var patriark i Konstantinopel från 428 till 431 e.Kr. Nestorius dömdes för kätteri; han och hans anhängare flydde från Syrien till Persien, där de utövade sin särpräglade religion i femton århundraden. Jakobiterna är uppkallade efter Jacobus Baradeus, som också ansågs kättersk vid konciliet i Chalcedon år 451 e.Kr. Hans anhängare har behållit sin tro lika länge som nestorianerna.

Den urgamla splittringen mellan Österlandets kyrka (nestorianer) och kyrkan i Antiokia (jakobiter), och mellan dessa två och resten av kristenheten, har fortsatt fram till idag. Bilden komplicerades ytterligare när kristna missionärer från olika konfessioner med början på 1500-talet tog sig till Mellanöstern för att omvända de inhemska kristna. Deras begränsade framgång ledde till en mängd olika kristna samfund och patriarker i Mellanöstern. Vissa nestorianer har fortsatt att stödja Österns kyrka; andra, som kallas ”kaldéer”, har konverterat till romersk-katolska kyrkan. De flesta jakobiter stannade kvar hos kyrkan i Antiokia, men de som konverterade till katolicismen kallas syriska katoliker. Alla dessa fyra grupper stöder en kyrklig hierarki eller patriarkat i hemlandet.

Geografin har också spelat en viktig roll i assyriernas historia och kultur, särskilt nestorianska assyrier. Assyriens geografiska hjärta låg traditionellt sett i norra Tigris högland, norr om Babylon och söder om Armenien. Under den klassiska tiden boxade Persien och Bysans in bergsassyrierna. Senare hamnade de mellan turkar och perser, kurder och araber. Efter islams uppkomst blev assyrierna måltavla för konvergerande sunnitiska styrkor från söder och norr och shiitiska styrkor från öster. För säkerhet och kollektivt välbefinnande tog de sin tillflykt till de klippiga Hakkâribergen, som fungerade som en naturlig militär fästning.

Assyrierna, eller deras nestorianska ättlingar, levde i små byar längs Stora Zabfloden och i Sapna-dalen i norra Irak samt nära stranden av Urmiasjön i västra Iran fram till 1900-talet. De överlevde som grupp i detta kompakta, relativt sammanhängande område i mer än 1 500 år. Tyvärr hade detta område den stora nackdelen att det låg inom gränserna för tre olika stater – Turkiet, Irak och Iran.

I denna miljö berodde de nestorianska assyriernas försörjning på bevattningsjordbruk. Bland grödorna fanns vete, korn, hirs, meloner, linser och andra grönsaker. Några få får, getter, åsnor och vattenbufflar föddes också upp. Baslivsmedlen bestod av spannmål, grönsaker och mjölkprodukter. Kött åt man sällan.

Den utvidgade patriarkaliska familjen var den primära sociala och ekonomiska enheten för de nestorianska assyrierna. Stambildningar ledde ibland till interna konflikter, men det ständiga hotet om attacker utifrån ledde till intern sammanhållning och gruppsolidaritet. Nestorianska assyrier gifte sig inte med andra kristna, och giftermål med muslimer var i allmänhet inte ens ett alternativ.

Kvinnor i det forntida Assyrien kan ha fått större status eller värdighet än vad deras motsvarigheter i andra kulturer i Mellanöstern har fått sedan dess. I mitten av 1900-talet behandlades nestorianska kvinnor nästan som jämlikar med männen. De flesta kvinnor betraktades till exempel som följeslagare till sina män och deltog som sådana i sociala sammankomster. I Irak var assyriska kristna kvinnor ofta mer läs- och skrivkunniga än muslimska män. Den patriarkala traditionen försäkrade dock att manlig dominans i förhållandet mellan man och hustru var normen.

På grund av många faktorer, bland annat massakrerna 1918 (av turkar och kurder) och 1933 (av irakiska araber och kurder), ständiga strider med kurderna, tvångsmigrationer, tvångsdeltagande i irakiska krig, assimilering och ”arabisering” till majoritetskulturer och utvandring ur det traditionella hemlandet, har assyriernas befolkning i det traditionella hemlandet minskat avsevärt. Förvirringen kring begreppen ”assyrier”, ”kaldéer”, ”nestorianer” och ”jakobiter” – liksom bristen på samförstånd om vilka folkgrupper de betecknar – gör det dessutom ännu svårare att räkna assyrierna. En uppskattning av antalet kaldeisk-katolska assyrier i Irak är 750 000 eller 4 procent av befolkningen (1991). Enligt tillgängliga folkräkningar finns det cirka 10 000 assyrier i Syrien (interpolerat från Grimes 1988), 77 375 i Irak (1986), 40 000 i Iran (1982), 25 000 i Turkiet (1981) och 15 000 i f.d. Sovjetunionen (1979). Man uppskattar att det också finns 150 000 assyrier i USA (Ishaya och Naby 1980); vissa assyriska ledare anser att det finns omkring en miljon assyrier utspridda över hela världen.

I Irak är det oklart i vilken utsträckning assyrierna överlever eller anpassar sig till arabiseringsförsöken. Utanför Mellanöstern, särskilt i USA, fortsätter det assyriska grupplivet att återspegla gamla religiösa såväl som relativt nya politiska uppdelningar. De syriska arameerna i New Jersey är till exempel jakobiter, men de föredrar att kalla sig syrianer i stället för assyrier för att undvika politiska implikationer som de inte håller med om. Vidare är vissa assyrier för inrättandet av ett assyriskt hemland, och andra är inte det.

Inom USA kan det finnas en kollektiv revitalisering på gång. Det finns två stora assyriska centra i USA – ett i Chicago och ett i Kalifornien. Att bevara etniska band och odla sociala relationer har blivit viktiga mål för dessa assyriska samhällen. Det finns en samlad insats av assyrier utanför Irak för att behålla sitt självbestämmande, och vissa assyrier hoppas fortfarande på ett eget territorium.

Bibliografi

Bynum, Joyce (1991). ”Muntlig historia och modern identitet: A Case Study”. Et Cetera 48:220-227.

Grimes, Barbara F., red. (1988). Ethnologue: Languages of the World, 406, 411, 418-419. Dallas: Summer Institute of Linguistics.

Ishaya, Arian och Eden Naby (1980). ”Assyrier”. I Harvard Encyclopedia of American Ethnic Groups, redigerad av Stephan Thernstrom, 160-163. Cambridge: Harvard University Press, Belknap Press.

Nisan, Mordechai (1991). Minoriteter i Mellanöstern: A History of Struggle and Self-Expression. Jefferson, N.C.: McFarland & Co.

Severy, Merle (1991). ”Irak: Civilisationens smältdegel”. National Geographic 179(5): 102-115.

RONALD JOHNSON