Omkring halv tio på kvällen efter den sista snön före nyår hoppade min hund nästan ut genom fönstret. Min familj undrade vad som retade upp honom. Förmodligen prärievargar, sa jag. Min syster gick på tå till fönstret och bekräftade att jag hade rätt. Vi släckte alla lampor och tryckte våra näsor mot det kalla glaset och lämnade runda avtryck i dimman av vår utandning. Vi skannade skogen. En tilltagande måne över det ljusa snööverflödet gjorde deras silhuetter tydliga: en handfull prärievargar, som vandrade österut.

Från och med den natten blev sökandet efter prärievargar rutin. Hunden och jag satt vid fönstret, alla lampor släckta – jag med min kikare, han med huvudet nedåt vinklat i koncentration. Vi stirrade mellan träden in i det kremkulära ljuset; på morgnarna letade vi efter spår. Kort därefter köpte jag en spårkamera och kontrollerade dess SD-kort med jämna mellanrum. Först en fiskare. Några vitsvanshjortar och en kanin. Slutligen en ensam prärievarg.

Prärievargar är lika svårfångade som de är rikligt förekommande. En artikel i High Country News beskriver en grupp tonåringar från städerna som kom tillräckligt nära en prärievarg för att känna hans ”vilda andedräkt på deras vrister om de bara skulle ta av sig strumporna”. De hade ingen aning om att han var där. Att veta att prärievargar är så nära utan att se dem gör att jag längtar ännu mer efter att få se dem, men jag är ofta motstridig när det gäller min önskan att komma närmare dessa djur. Människor orsakar problem när de kommer för nära eller matar prärievargarna. Jag vill inte vara en av dessa människor. Det ligger både i vårt och i prärievargarnas intresse att ”hölja” dem: göra oväsen, lysa med starka lampor, skrämma bort dem. Människor som behandlar prärievargar som hundar är de som skapar konflikter; prärievargar som blir för bekväma är ofta de som man ser på nyheterna. Ändå tittar jag varje gång jag går genom skogen över axeln och hoppas att en prärievarg eller två kommer att finnas där, nästan så nära att man kan röra vid dem. Jag kan inte vara säker på om jag skulle skrika och skrämma bort dem eller om jag skulle njuta av deras sällskap och försöka komma närmare.

Jag känner en gnutta skam över denna osäkerhet, och över att jag uttalar ”prärievarg” som slutar med ”te”, snarare än ”havre”. Det förstnämnda känns gulligt, antropomorfiserat. Det senare känns opersonligt, men det finns en bryskthet över det som har sin grund i förtrogenhet. Man hör det mer i västvärlden. När jag berättade för en vän från västvärlden om mina eskapader med prärievargkameran sa han åt mig att köpa en pistol. John Steinbeck skriver i Travels with Charley: ”Coyotes är skadedjur. De stjäl kycklingar. De gallrar ut vaktlarna och allt annat fågelvilt. De måste dödas. De är fienden.”

Men jag är ingen västerlänning – och trots att Steinbeck hade två prärievargar i sitt sikte sköt han inte. För mig, som är född och uppvuxen i Massachusetts, har prärievargarna alltid varit en kuriositet. Inte skadedjur. Och vi i öst har att göra med en annan canid. Våra prärievargar är större, korsade med varg – den östra prärievargen, eller ”coywolf”.

När de europeiska bosättarna utrotade vargarna flyttade opportunistiska prärievargar in för att ta över reviret. I processen hybridiserades de två arterna. Nu kommer coywolf. Dess genetiska sammansättning uppskattas till ungefär en fjärdedel varg, med lite hund inblandad. Dr Jon Way, från Eastern Coyote Research, hävdar att coywolf – som, förklarar han, ”på olika sätt har kallats coyote, östlig coyote, coydog, Tweed-varg, brush-varg, ny varg, nordöstra coyote och nu coywolf” – är en egen art. Han föreslår att arten ska kallas Canis oriens, eller ”östlig canid”. Andra hävdar att vi inte borde kalla dessa djur för ”coywolf” alls. Zoologen Roland Kays medger: ”Det råder ingen tvekan om att det finns en hybridkanid som lever i östra USA”, men den ”är inte en ny art – åtminstone inte ännu – och jag tror inte att vi bör börja kalla den för ’coywolf'”.

Vad jag tar med mig från detta, som nyfiken åskådare snarare än forskare, är att det finns en del varg i dessa prärievargar, och folk verkar inte kunna enas om vad det betyder. Vad det betyder för mig, en New England-bo, är att dessa djur bär på något förlorat i sina gener. ”Bland de första lagarna som infördes av de puritanska bosättarna i Massachusetts Bay Colony år 1630”, konstaterar Christopher Benfey, ”fanns ett pris på vargar.” De var utplånade år 1840. Jag såg min första varg genom två lager kedjelinkstängsel vid en fristad i Ipswich – en stad som är mer känd för friterade musslor och John Updike. Men jag har sett vargar, eller vad man nu vill kalla dem, i hela mitt liv, om än sällan. De fungerar som ett surrogat.

Vargens gener lever vidare i coywolfen. De skyddas av prärievargens kännetecknande motståndskraft. Detta bidrar förmodligen till min motvilja mot att se östliga prärievargar som ”fienden”. Den dunkla karaktären hos identifieringsdebaclet för prärievargen verkar också passa in. Är detta en ny art? Det är kanske bara tiden som får utvisa det. Allt jag vet nu är att dessa canider utmanar vetenskapliga gränser. Som de borde. Både prärievargar och prärievargar skrattar åt gränserna. De rör sig sömlöst från slätterna till en återvändsgränd i Los Angeles – till och med från ett hustak i Queens. De är både vilda och urbana. De trotsar kategorisering.

Och så fortsätter jag att leta, genom min kikare eller genom en spårkamera. Jag hör dessa prärievargar mer än jag ser dem. Jag vet att de är där ute. Jag hittar många tecken. Ganska tidigt i morse, medan jag försökte somna om, gjorde min hund ett liknande oväsen som det jag beskrev tidigare. Återigen, förmodligen prärievargar. Jag snubblade ner för trappan, satte honom i koppel och gick ut i skogen. Inte långt därifrån hittade jag en hög med färskt prärievargspillning. Det fick mig att le. De har sin värld, jag har min – åtskilda men på något sätt samma. Gränserna flyttas. Vi respekterar dem så gott vi kan. Men i tysthet, på ett sätt som är unikt för var och en av oss, skrattar vi åt dessa gränser – prärievargarna, prärievargarna och jag.