Syfte: Syftet med den här studien var att klargöra de naturliga utfallen av hypoattenuating nodulära lesioner hos patienter med virusrelaterad kronisk leversjukdom avbildade på dynamisk CT.

Material och metoder: Sextio lesioner (medelstorlek 1,3 cm) som uppvisade hypoattenuering eller isoattenuering i den arteriella och fördröjda fasen av dynamisk CT utvärderades retrospektivt med ytterligare CT (i genomsnitt sex undersökningar) under en genomsnittlig period på 838 dagar. Den primära slutpunkten var uppkomsten av hyperattenuerande områden inom hypoattenuerande lesioner, ett fenomen som kallas attenueringskonvertering. Kumulativa attenueringskonverteringsfrekvenser som tyder på frekvenser av malign omvandling beräknades med Kaplan-Meier-metoden, och faktorer som påverkar attenueringskonverteringsfrekvensen analyserades med Cox proportional hazard-modellen.

Resultat: Trettiosex (60 %) av 60 hypoattenuerande lesioner utvecklades till hyperattenuerande lesioner, 21 var oförändrade och tre försvann spontant. De 36 lesioner som blev hyperattenuerande delades in i två undergrupper enligt lesionens förstärkningsmönster: hyper-in-hypoattenuerande (n = 25) och helt hyperattenuerande (n = 11). De kumulativa attenueringskonverteringsfrekvenserna för de 60 hypoattenuerande lesionerna var 15,8 %, 44,3 % och 58,7 % vid 1, 2 och 3 år. De hyper-in-hypoförsvagande lesionerna uppvisade en snabbare utveckling till helt förstärkta lesioner. Positiva resultat för hepatit C-virusantikroppar (p = 0,028) och initial lesionsstorlek (p = 0,007) visade en positiv korrelation med attenueringskonverteringsgraden.

Slutsats: Hypoattenuerande hepatiska nodulära lesioner vid kronisk leversjukdom som avbildas på dynamisk CT har hög malignitetspotential och bör följas med särskild uppmärksamhet på konvertering från hypoattenuering till hyperattenuering för att bestämma den optimala tidpunkten för behandling.