”Tapping terapi”, eller Emotional Freedom Technique (EFT), har återigen krystat sig in i mainstream media.

I onsdags visade BBC Midlands ett inslag om resultaten av en nyligen genomförd studie med tekniken, som kombinerar att knacka på olika punkter på kroppen med att upprepa positiva uttalanden. Tydligen hade alla utom en av de 36 patienterna i studien tillfrisknat. Ledande läkare i avsnittet verkade vara positivt förvirrade men helt övertygade.

Om nästan alla patienter i studien blev bättre, varför fanns det då ett sådant utflöde av hån på sociala medier? Varför exakt är ”tapping therapy” en massa nonsens?

Det finns inga bevis för att det fungerar

För det första var studien bara en utvärdering av tjänsterna, vilket den ledande författaren till studien, professor Tony Stewart, var angelägen om att påpeka. Allt de gjorde var att ge en grupp människor med lindriga psykiska problem lite ”tappningsterapi”, för att se om det var praktiskt möjligt att göra det på en husläkarmottagning. Detta är något helt annat än att testa om en behandling fungerar eller inte.

Bara för att patienterna blev bättre efter lite ”tappterapi” betyder inte att det var terapin som orsakade förändringen. Människor blir naturligt bättre ändå, särskilt om deras problem är relativt lindriga. Detta kallas regression till medelvärdet. Till och med hälften av människor med svår depression återhämtar sig helt inom ett år om man inte gör något alls.

Och även om patienterna som fick ”tappningsterapi” återhämtade sig snabbare än vad de skulle ha gjort utan den, betyder det inte att det finns något speciellt med tekniken. Den ”knackande terapin” innebär att patienten säger massor av positiva saker till sig själv medan han eller hon knackar – de trevliga kommentarerna skulle få dig att må ganska bra, oavsett om du knackade dig själv, hoppade runt på ett ben eller tittade på Thomas the Tank.

Men vi har ingen hoppande terapi, och Fat Controller är helt enkelt underkvalificerad.

Så vi kan verkligen inte säga om knackningen gjorde någon nytta alls utifrån den här försöksverksamheten. Vad vi behöver är försök som jämför en grupp patienter som får ”tappningsterapi” med en grupp patienter som får något som upphäver de effekter som diskuterats ovan – kanske några sessioner med en vänlig rådgivare.

Föga förvånande finns det verkligen inga bra studier där ute. McCaslin publicerade 2009 en rättvis genomgång av de magra samlingsförsöken av ”tapping therapy” och fann att de var behäftade med grundläggande metodologiska fel, bland annat:

• Dra slutsatser från ett p-värde på 0.09
• Inte deklarera antalet patienter som hoppade av
• Svårt, om ens något, blindning
• Inte kontrollera för placeboeffekter
• Inte kontrollera för efterfrågekarakteristika
• Små provtagningsstorlekar
• Bizarrt, eller otillräckligt, kontrollgrupper

Den största studien, av Waite och Holder, som använde tekniken vid fobier, visade att alla fyra grupperna (inklusive att inte göra någonting, att knacka på fel ställen och, vilket är ganska briljant, att knacka på en docka) klarade sig lika bra.

Varför skulle det fungera?

Innan vi ens frågar om något fungerar måste vi fråga varför vi tror att det skulle fungera. Är det rimligt?

Det är här som ”tappterapi” verkligen börjar bli okontrollerad. När vi bläddrar igenom den 79-sidiga manualen som är skriven av Gary Craig hittar vi valfria citat som:

”EFT utformades ursprungligen för att se över psykoterapiprofessionen. Lyckligtvis har det målet uppnåtts…”

Manualen anger utgångspunkten för teorin bakom ”tapping therapy”:

”Orsaken till alla negativa känslor är en störning i kroppens energisystem”

och därför att

”Tapping skickar pulser genom meridianlinjerna och åtgärdar störningen”.

Tappningen kombineras med att göra positiva uttalanden, som

”Även om jag fortfarande har en del av det här krigsminnet, accepterar jag mig själv djupt och fullständigt”

tills de dåliga känslorna försvinner.

Jag vet inte hur det är med dig, men jag satt på föreläsningar på läkarutbildningen i fem år. Jag har assisterat vid otaliga operationer, tittat på hundratals skanningar och studerat fysiologi och neurologi, men jag har aldrig sett något som liknar en meridianlinje hos en människa. Det finns inget speciellt med de delar av kroppen som ”tappterapin” väljer. I det verkliga livet finns det helt enkelt ingen rationell grund för varför det skulle ha någon effekt att knacka på godtyckliga delar av kroppen – förutom att man får ett ömt finger om man gör det tillräckligt hårt.

En eventuell fördel beror egentligen bara på att människor säger självbekräftande, hoppfulla saker till sig själva medan de ser lite löjliga ut.

Varför det här är farligt

Om ”tappningsterapi” inte gör något speciellt, hur kan den då skada?

Den kan inte skada direkt – men den kan definitivt skada patienter som så brådskande behöver behandlingar som fungerar, genom att fördröja och lura dem. Varje sekund som någon ägnar åt ”tappningsterapi” är tid som de skulle kunna ägna åt att söka effektiv behandling för sin psykiska sjukdom, eller kanske ännu värre, för sina fysiska sjukdomar. Manualen påstår sig kunna bota allergier och luftvägssjukdomar, liksom cancer – saker som kan döda snabbt om de lämnas obehandlade.

Att fortsätta med ”tapping therapy” som en potentiell terapi, genom att slösa tusentals pund på ytterligare försök och utbildning av terapeuter, avleder välbehövliga resurser från insatser som verkligen har rationella, trovärdiga löften. Saker som skulle kunna hjälpa människor.

Ovanpå allt detta kommer det att ge den trovärdighet i form av sändningstid och spaltmeter bara att snedvrida allmänhetens uppfattning om vad riktig vetenskap handlar om – hårt arbete och små steg. Alla vill ha ett mirakelmedel, men vi kan inte lura oss själva att tro att vi har hittat ett när det inte är vettigt på något plan.

Det är dags att stänga av kranen.