En konsonant är ett ljud från munnen som produceras genom att stämbanden stängs eller förminskas genom att de organ som är kopplade till artikulationen kommer närmare varandra eller i kontakt med varandra, vilket orsakar hörbar turbulens. Med andra ord är en konsonant en typ av bokstav i alfabetet.

Värdet konsonant betyder på latin ”ljuda tillsammans med” och har att göra med idén att konsonanter inte i sig själva har ett ljud, utan alltid måste åtföljas av en eller flera vokaler – den andra typen av bokstäver – för att ha betydelse. Detta är särskilt fallet i det spanska språket, eftersom det i andra språk finns ord som saknar vokaler.

Konsonanterna i det spanska språket är: B, C, D, F, G, H, H, J, K, L, M, N, Ñ, P, Q, R, S, T, V, W, X, Y och Z.

Varje konsonant kännetecknas av särdrag som definierar den som sådan och som är specifika för alla språk i världen. De är: artikulationssättet (kriteriet beror på hur luftflödet hindras), artikulationspunkten (beroende på var i munhålan lufthindret uppstår), fonationssättet (hur stämbanden vibrerar), VOT (eller ”voice onset time”, dvs. fördröjningstiden för fonation), luftflödesmekanismen, längden och den artikulatoriska kraften.

I uttalet av konsonanter finns det olika typer av artikulation som kan vara: Labial (bilabial, labio-velar, labio-alveolär eller labiodental), koronal (linguolabial, interdental, dental, dental, alveolär, apikal, laminär, postveolär, alveolo-palatal, retroflex), dorsal (palatalt, labio-palatalt, velar, uvulärt, uvulärt-epiglottal), radikalt (faryngealt, epiglottal-faryngealt, epiglottal) och glottal.

Kombinationen av konsonanter och vokaler resulterar i spanska i varje ord, från det enklaste till det mest komplexa, och därmed i konstruktionen av meningar.