Dehydrering är en situation där en person förlorar tillräckligt mycket vatten i kroppen för att försämra organens och systemens funktion.
Varför riskerar barn att drabbas av uttorkning?
Barn och äldre riskerar att drabbas av uttorkning på grund av en kombination av flera faktorer:
För det första är de en grupp människor som på grund av sin ålder oftare drabbas av infektioner som utlöser feber och mag- och tarmsymtom som kräkningar och diarré, vilket leder till förlust av kroppsvatten. Och inte bara vid gastroenterit, utan även vid andra infektioner, t.ex. luftvägsinfektioner (förkylning, bihåleinflammation, lunginflammation, bronkit) eller urinvägsinfektioner.
För det andra eftersom andelen vatten i deras kroppssammansättning är högre. Hos ett nyfött barn består cirka 70 % av kroppsvikten av vatten. Denna procentsats minskar successivt med tillväxten, tills den i vuxen ålder är mellan 50 och 60 procent, beroende på ålder och kön.
För det tredje, eftersom de har en mindre kroppsvolym är förhållandet mellan deras kroppsyta och deras vikt större. Detta innebär att vattenförlusten genom huden och slemhinnorna, genom avdunstning, är proportionellt sett större än hos en vuxen.
Det är dessutom så att kroppens kompensationsmekanismer för vätskeförlust inte är tillräckliga i det tidiga livet. Ett nyfött barn har mindre förmåga att koncentrera urinen och därmed minska vattenförlusten än ett barn i skolåldern eller en vuxen, vilket gör dem mer sårbara i dessa situationer.
Och slutligen har yngre barn begränsad tillgång till vätska, eftersom de inte är självständiga när det gäller att gå och dricka och är beroende av att vårdnadshavarna ger dem vätska i situationer med ökad förlust, t.ex. vid sjukdom eller miljövärme.
Det är alltså nyfödda och spädbarn som är den grupp inom barndomen som löper störst risk.
Dehydrering och kroniska mediciner
Som sällan tar barn kroniska mediciner bör det noteras att vissa av dessa kan bidra till att förvärra symtomen på uttorkning. Ett mycket tydligt exempel på denna typ av läkemedel är diuretika (furosemid, spironolakton…), som ökar vattenförlusten via urinen för att kompensera för hjärt- eller njurproblem…
Det bör också beaktas, om barnet tar någon kronisk medicinering, att dess nivåer i blodet, och därmed dess terapeutiska effekt (fördelaktig) och dess negativa effekter (skadlig), tillfälligt kan förändras vid uttorkning. Detta betyder inte att vi ska vara oroliga, men det bör beaktas, till exempel när det gäller barn som behandlas med antiepileptiska läkemedel, eftersom deras epilepsi då tillfälligt kan dekompensera.
Vilka manifestationer ger den upphov till?
Manifestationerna beror å ena sidan på förlusten av kroppsvatten och elektrolyter (mineralsalter), och å andra sidan på de kompensationsmekanismer som vår organism sätter i gång för att försöka kompensera för detta. Några av dessa är:
- Skada i allmäntillståndet, med förfall
- Torr mun, utan saliv eller med kladdig saliv, vitaktig färg
- blekhet
- Sunkna ögon
- Abnormal andning
- Svettning utan tårar
- Minskad urinproduktion
- Ökat törsttillstånd
Dessa manifestationer, tillsammans med andra kliniska tecken bedöms på de olika skalor som används för att bedöma graden av uttorkning hos ett barn (Gorelick-skalan, American Academy of Pediatrics-skalan, Clinical Dehydration Scale etc.).).
Om en eller flera av dessa faktorer observeras hos ett barn i en sjukdomssituation är det viktigt att konsultera en barnläkare.
Hur kan uttorkning förebyggas?
I sjukdomssituationer som de som beskrivits ovan (feber, kräkningar, diarré) är det mycket viktigt att ge barnet rikligt med vätska för att bibehålla en god vätskebalans. Förutom vatten bör de vätskor som erbjuds innehålla glukos (socker) och mineralsalter, eftersom kräkningar och diarréer inte bara leder till vattenförlust utan också till förlust av socker och mineraler som natrium, kalium och klor.
Dessa ämnen är viktiga för att kroppens organ och system ska fungera så bra som möjligt. Deras nivåer ändras ofta vid uttorkning (hyper- eller hyponatremi, hypoglykemi…), vilket kan förvärra symtomen på uttorkning.
Detta är anledningen till att det rekommenderas att ersätta förlusterna med orala rehydreringsserum som finns på apotek.
I andra situationer där kroppsvattenförlusten genom svettning ökar, t.ex. på sommaren och vid långvarig fysisk aktivitet, är det lämpligt att använda vatten som det huvudsakliga rehydreringsmedlet, tillsammans med livsmedel som ger kolhydrater, mineralsalter och vatten, t.ex. frukt. Isotoniska drycker för idrottare är inte nödvändiga för barn och regelbunden användning kan ha skadliga effekter på hälsan.