Den italienska kungafamiljen, som är huset Savoyen, är en av de äldsta regerande familjerna i världshistorien. Hur mycket territorium som kontrollerades av huset Savoyen fluktuerade under århundradena, men från starten i det bergiga område där dagens Italien, Frankrike och Schweiz möts fram till Italiens kung Umberto II:s fall 1946 regerade huset Savoyen över något stycke land, vare sig det var stort eller litet, längre än Egyptens faraoner, Kinas forntida Shang-dynastin eller det bibliska Davids hus. Den första stora figuren i familjens historia var greve Umberto I, ”den vita handen”, på 1000-talet. Från detta ödmjuka ursprung steg familjen, vars namn tenderade att växla mellan Umberto och Amedeo, i det civila och religiösa livet till framstående positioner och fick kontroll över de alpina bergspassen. Vid medeltidens slut hade grevarna av Savoyen blivit betydande personer i Västeuropa vid sidan av de mäktiga kungadömena i Spanien, Frankrike och England. År 1416 upphöjde den heliga romerska kejsaren Sigismund Amedeo VIII till hertig av Savoyen.

När hemlandet Savoyen till största delen erövrades av Frankrike allierade sig familjen med Habsburgarna i Österrike. Hertig Emanuele Filiberto kunde återta en stor del av detta territorium på Frankrikes och Spaniens bekostnad och utvidga sitt herravälde till det som nu är Norditalien, genom att inta det som skulle bli deras huvudstad Turin. Senare blev en avlägsen medlem av familjen, prins Eugen av Savoyen, en barnbarnsbarn till hertig Carlo Emanuele I, en av de mest berömda soldaterna i Europas historia, som kämpade för det Heliga Romerska riket i krig mot turkarna och mest känt i det spanska tronföljdskriget. I den konflikten deltog även hertig Vittorio Amedeo II som vann kungariket Sicilien, som senare byttes ut mot kungariket Sardinien. Senare blev detta mer känt som kungariket Piemonte-Sardinien. De kungliga Savoyerna gick energiskt in i kriget mot det revolutionära Frankrike, men de ödelades senare av den korsikanske erövraren Napoleons framväxt. När Napoleon besegrades återställdes dock kungariket Piemonte-Sardinien helt och hållet och utvidgades med den sena republiken Genua samt andra mindre territorier.

År 1848 beviljade kung Carlo Alberto Piemonte-Sardinien sin första författning och genom att förbli trogen den blev huset Savoyen berömt i stora delar av Italien i en tid då det fanns en växande oro över främmande makters ockupation av den italienska halvön. Kung Vittorio Emanuele II tog ledningen i detta försök, känt som Risorgimento, att förena alla italienare till ett mäktigt kungadöme. Han hade hoppats kunna göra detta i samarbete med de andra härskarna i Italiens stater, men så blev det inte. Den norra delen säkrades i en rad krig mot Österrike och den södra delen följde med efter invasionen av ”de tusen” på Sicilien under ledning av Giuseppe Garibaldi som överlämnade territoriet till Savojarmonarkin. År 1861 utropades formellt kungariket Italien och den italienska halvön förenades av en regering för första gången sedan romarrikets dagar. När italienska styrkor tog kontroll över Rom, som hade varit under påvligt styre sedan den mörka medeltiden, ledde detta till en olycklig brytning med Heliga stolen.

Tidigare avslutades denna oenighet, vilket den var tvungen att göra med tanke på hus Savoyens långa historia som en av de stora katolska familjerna i Europa. Savojarnas härskare hade varit korsfarare och kleriker, förkämpar mot kätteri och hade producerat en antipåve, många biskopar och kardinaler och ett antal närmast heliga personligheter som välsignade Umberto III och välsignade Amedeo IX. Familjens vapen härstammar från Amedeo den store som kämpade med Johanniterriddarna och försvarade Rhodos från turkarna 1315, och från Ludvig I:s tid fram till den siste Savojarkungen 1946 bevakade familjen Turins likduk, en av kristenhetens mest vördade reliker. Ännu i dag överväger mer än en medlem av huset Savoyen att bli saligförklarad, vilket är det första steget på vägen mot helgonstatus. För en så gammal familj som Savoyerna finns det gott om exempel på nästan alla typer av karaktärer.

I åttiofem år regerade ledarna för huset Savoyen som Italiens kungar, från Vittorio Emanuele II som var ”fosterlandets fader”, till Umberto I som var känd som ”den gode kungen”, följt av sonen Vittorio Emanuele III, ”soldatkungen”, som regerade under kriget med det ottomanska Turkiet, första och andra världskriget och slutligen Umberto II, känd som ”majkungen” på grund av den månad då Italiens krona övergick i hans händer. Från allra första början, för över hundra år sedan, har Italiens historia varit huset Savoyens historia. De visade vägen för landets enande och stod i spetsen för den italienska maktens och prestiges höjdpunkt. Tyvärr tvingades de senare bära bördan för de största italienska misstagen. Trots att de för första gången på nästan tusen år förvägrades politisk makt, fortsätter huset Savoyen att leva, borta från världsscenen men fortfarande inte glömt av de lojala italienare som minns deras generationer av tjänster för Italiens land och folk.