Om det fanns en kändis bland hjärnkemikalier skulle det vara dopamin. Det antas frisättas när vi upplever något lustfyllt och är för alltid förknippat med löjliga historier om sex, droger och vilda fester i populärpressen. Det är neurotransmittorernas Kim Kardashian och ger omedelbar dragningskraft åt slöa rapporter och ger redaktörerna en ursäkt för att släppa lite byxor på vetenskapssidorna.

Det finns för många dåliga exempel för att nämna dem i detalj, men jag har några favoriter. The Sun förklarade att ”muffins kan vara lika beroendeframkallande som kokain” eftersom de tydligen orsakar ”en ökning av belöningskemikalien dopamin i hjärnans beslutsfattande område”. Artikeln toppades med en bild på Katy Perry, som tydligen är ett ”cupcake-fan” och förmodligen är farligt nära att hamna i en spiral av frostat svamp-beroende.

Dopaminstereotypen är inte bara förbehållen de mer uppsluppna delarna av tabloidpressen. Den kan också användas som ett sätt att få någon av dina åsikter att låta vetenskapliga. Det är en enkel formel – om du inte håller med om något, säg bara att det frigör dopamin och antyda att det måste vara farligt beroendeframkallande. Tidningen Forbes publicerade nyligen en artikel där man hävdade att USA:s vapenkultur kan bero på vapenberoende eftersom dopamin frigörs när ett skott avlossas, vilket innebär att vapen inte bara är beroendeframkallande, utan att automatiska vapen är mycket mer beroendeframkallande än de flesta andra vapen. Det var uppenbarligen bara en rökridå för de vapenhatande liberalernas åsikter.

Nu vid det här laget kanske en del av er oroar er för att jag är på väg att hälla kallt vatten på popvetenskapsfesten och för evigt förvisa booty till skvallerpressen, men jag gillar att tro att det är mer som att lägga syra i punschskålen att känna till detaljerna. När man kan se hur konstigt dopamin verkligen är öppnar sig en helt ny värld.

Dopamin är verkligen inblandat i beroende, men det är inte en ”njutningskemikalie”. I själva verket har dopamin massor av funktioner i hjärnan – det är inblandat i allt från reglering av rörelse till kontroll av uppmärksamhet. Till stor del beror dess effekter på vilken av hjärnans banor den verkar i. Den underbart namngivna tuberoinfundibularbanan reglerar hormonfrisättningen och är viktig för att stimulera produktionen av bröstmjölk. Detta är anledningen till att en olycklig bieffekt av antipsykotiska läkemedel som används för att behandla schizofreni, som främst förändrar dopaminsystemet, kan vara amning, även hos män.

Men när man hör talas om dopamin i pressen är det oftast en vag hänvisning till dopaminets roll i den mesolimbiska banan – en liten men viktig hjärnväg som förbinder ett djupt hjärnområde som kallas nucleus accumbens med frontalloberna. Men även här har dopaminet olika effekter, för även om kemikalien är densamma finns det olika former av receptorer som upptäcker dopaminets närvaro men som gör något annat, beroende på vilken typ av receptor de är. Den typ som gör glamourtidningarna är D2-familjen av receptorer, som påverkas av stimulantia men som också är kopplade till episoder av psykos. Det är ingen tillfällighet att för mycket speed eller kokain kan göra dig paranoid.

Den mest allmänt accepterade teorin om vad mesolimbiskt dopamin ska göra gäller dess roll som återkopplingssignal för att förutsäga belöningar. Teorin går ut på att det, lite som jag, är nörden på poolpartyt som ger en löpande kommentar om hur väl du klarar av frestelserna som erbjuds. Om du har tur signalerar en våg av dopamin en framgång, men – och det är här som idén om ”nöjeskemikalier” bryter samman – den signalerar också när du bara lyckas med en obekväm närmast miss.

Studier på roulettspelare har registrerat lika mycket aktivitet i nucleus accumbens när spelarna förlorar pengar med en eländig närmast miss som när de har en angenäm vinst. I det här fallet verkar dopaminet inte signalera njutning utan indikera hur nära belöningen man var och uppmuntra till ett nytt försök. Detta fungerar bra när framgången beror på skicklighet, men tvingar oss falskt i hasardspel.

Droger förändrar detta motivationssystem, men, vilket är avgörande, detta är inte samma sak som deras njutningsfulla effekt. Många långvariga missbrukare rapporterar att de får lite glädje av sin träff men att de ändå känner sig tvingade att fortsätta. På samma sätt stoppar inte dopaminblockerare de droginducerade rusen och endast vissa typer av dopaminstärkande droger, när de tas på ett visst sätt, ger upphov till njutning. Det verkar också som om hur drogerna påverkar den neurokemiska signalen också är avgörande. Upplevt eller ”fasiskt” dopamin är mer förknippat med belöningsmotivation än ”toniska” eller bakgrundsdopaminnivåer.

Om detta får dig att snurra i huvudet är det värt att säga att det finns mycket mer nere i dopaminets kaninhål, eftersom hjärnans motivationssystem är så komplext att neurotransmittorn också är inblandad i motivationen för att undvika obehagliga upplevelser. Traumatiserade krigsveteraner uppvisar t.ex. en ökning av dopaminet i nucleus accumbens när de påminns om ljudet från slaget, något som de finner djupt motbjudande.

Men även om vetenskapen inte ger konceptet ”dopamin är en njutningskemikalie” en andra titt, kan jag garantera att du inte kommer att få se slutet på det. Även om det är fel så är det bara ett alltför användbart medierekvisit för att slängas åt sidan, som en halvrökt cigarett. Allt som kan få med Kim och Katy på festen kan ju inte vara ett tomt rus, eller hur?

{{#ticker}}

{{topLeft}}

{{bottomLeft}}

{{{topRight}}

{{{bottomRight}}

{{#goalExceededMarkerPercentage}}

{{/goalExceededMarkerPercentage}}

{{/ticker}}

{{heading}}

{{#paragraphs}}

{{.}}

{{/paragraphs}}}{{highlightedText}}

{{#cta}}{{text}}{{/cta}}}

Remind me in May

Vi kommer att kontakta dig för att påminna dig om att bidra. Håll utkik efter ett meddelande i din inkorg i maj 2021. Om du har några frågor om att bidra är du välkommen att kontakta oss.

• Dela på Facebook
• Dela på Twitter
• Dela via e-post
• Dela på LinkedIn
• Dela på Pinterest
• Dela på WhatsApp
• Dela på Messenger