Skapa det goda samhället
Av Claire Andre och Manuel Velasquez
I det goda samhället utmanar sociologen Robert Bellah och hans medförfattare amerikanerna att ta en ordentlig titt på sig själva. Inför växande hemlöshet, stigande arbetslöshet, sönderfallande motorvägar och en hotande ekologisk katastrof reagerar vi med apati, frustration, cynism och reträtt i våra privata världar. De sociala problem som vi står inför i dag, menar författarna, är till stor del resultatet av misslyckanden i våra institutioner, och vårt svar är till stor del resultatet av att vi inte inser i vilken utsträckning våra liv formas av institutionella krafter och i vilken utsträckning vi som ett demokratiskt samhälle kan forma dessa krafter till det bättre.
Det som hindrar amerikanerna från att ”ta ansvar” är, enligt författarna, vår långa och bestående trohet mot ”individualismen” – tron att ”det goda samhället” är ett samhälle där individerna är fria att eftersträva sina privata tillfredsställelser oberoende av andra, ett tankemönster som betonar individuella prestationer och självförverkligande.
Som författarna påpekar kan detta sätt att tänka om oss själva och vårt samhälle spåras tillbaka till vårt lands grundare på 1700-talet, framför allt John Locke: ”Lockes lära var en av de mest kraftfulla ideologier som någonsin uppfunnits, om inte den mest kraftfulla. Den utlovade en aldrig tidigare skådad grad av individuell frihet, en obegränsad möjlighet att konkurrera om materiellt välstånd och en aldrig tidigare skådad begränsning av regeringens godtyckliga befogenheter att ingripa i individuella initiativ.” Vår nations grundare utgick dock från att individens frihet att sträva efter sina egna mål skulle mildras av en ”allmän anda” och omsorg om det gemensamma bästa som skulle forma våra samhällsinstitutioner: ”Det lockeanska idealet om den autonoma individen var på 1700-talet inbäddat i en komplex moralisk ekologi som å ena sidan omfattade familj och kyrka och å andra sidan en livskraftig offentlig sfär där man hoppades att det ekonomiska initiativet skulle växa fram tillsammans med den allmänna andan … 1700-talets idé om det allmänna var … en diskursiv gemenskap som kunde tänka på det allmänna bästa.”
Det är just denna känsla av gemensamt syfte och offentlig anda som är avgörande för att styra institutionerna i en demokrati som saknas i vårt samhälle i dag. En hänsynslös individualism, som främst tar sig uttryck i en marknadsmentalitet, har invaderat alla områden i våra liv och undergräver de institutioner, såsom familjen eller universitetet, som traditionellt har fungerat som centrum för kollektiva syften, historia och kultur. Denna brist på gemensamma mål och omsorg om det gemensamma bästa bådar illa för ett folk som påstår sig vara en demokrati. Vi är fångade i våra privata sysslor och låter våra viktigaste institutioner – ekonomin och regeringen – fortsätta att fungera ”över våra huvuden”.
Ett sätt att sammanfatta den svårighet som amerikanerna har att förstå de grundläggande rötterna till sina problem är att säga att de fortfarande har en lockeansk politisk kultur, som betonar individuell frihet och strävan efter individuellt välstånd (den amerikanska drömmen) i ett samhälle med en mycket olockeansk ekonomi och regering. Vi har illusionen att vi kan kontrollera vårt öde eftersom de individuella ekonomiska möjligheterna verkligen är betydande, särskilt om man börjar med medelklassens fördelar, och vårt politiska liv är formellt fritt. Ändå verkar starka krafter som påverkar allas våra liv inte i enlighet med normen för demokratiskt samtycke. Framför allt fattar de stora företagens privata regeringar beslut på grundval av sina egna fördelar, inte på grundval av det allmänna bästa. Den federala regeringen har ökat sin makt enormt, särskilt i form av det militärindustriella komplexet, på ett sätt som är nästan osårbart för medborgarnas kunskap, än mindre för kontroll, med hänvisning till det nationella försvaret. De privata belöningarna och de formella friheterna har dolt för oss hur mycket vi har förlorat i verklig demokratisk kontroll över det samhälle vi lever i.
Författarna ser dock hopp i att renovera våra institutioner på ett sätt som kommer att vitalisera och omvandla vår demokrati. I en kultur av individer som är besatta av individualism kommer en sådan omvandling inte att vara lätt. Först och främst kommer vi att behöva kasta våra individualistiska skygglappar och lära oss att ”uppmärksamma” de sätt på vilka vi är beroende av och kollektivt ansvariga för de institutioner som formar vårt gemensamma liv.
För det andra måste vi hitta eller skapa utrymmen i våra liv där vi kan ”praktisera” demokrati – till att börja med i våra familjer (ansvarsfördelning på ett rättvist sätt mellan föräldrarna) och på våra arbetsplatser (ökat arbetstagarinflytande). Utbildnings- och religiösa institutioner, som bärare av våra moraliska ideal, kommer också att spela en viktig roll när det gäller att förbereda oss för ett aktivt och intelligent deltagande i det offentliga livet. Våra större politiska och ekonomiska institutioner kan omformas så att de uppmuntrar och främjar medborgarnas deltagande. Fler av regeringens politiska beslut och planeringsbeslut kan t.ex. förläggas till den lokala nivån, vilket uppmuntrar ett bredare medborgardeltagande och ett större ansvar för regeringens politik.
Bakom dessa förslag ligger en övertygelse om att när vi börjar delta i offentliga projekt kommer våra perspektiv och intressen att breddas. Från att ha fokuserat på oss själva och betraktat samhället som oberoende autonoma individer kommer vi att se bortom oss själva och betrakta oss själva som medlemmar av en större gemenskap som inte bara bryr sig om oss själva utan också om våra amerikanska landsmän, folk från andra nationer, framtida generationer och icke-mänskligt liv. ”När medborgarna engagerar sig i att tänka på helheten finner de att deras uppfattningar om sina intressen breddas och att deras engagemang i sökandet efter ett gemensamt bästa fördjupas.”
Resultatet: en informerad och moraliskt känslig allmänhet som är aktiv när det gäller att diskutera och debattera frågor som sträcker sig från internationell finansiering till daghem, inom en ram som informeras av en gemensam vision av ett gott samhälle; och en medborgarvärld som är kapabel att införa reformer i våra ekonomiska och politiska institutioner så att de fungerar för alla människors gemensamma bästa.
Detta återupplivande av demokratin föreslås inte som ett idealistiskt projekt utan som en praktisk nödvändighet. Författarna skriver att ingenstans är behovet tydligare än i den internationella sfären, där problemen ligger bortom varje enskild nations förmåga att lösa dem.
Vårt ekonomiska liv domineras av dynamiken på en enorm världsmarknad som inte kan kontrolleras av någon enskild nationalstat. Problem med miljöföroreningar överskrider nationella gränser. Spridningen av kärnvapen hotar allas säkerhet. De stora skillnaderna i global rikedom och makt leder till oavslutade konflikter som äventyrar den ekonomiska hälsan och den politiska säkerheten runt om i världen.
I en värld med ökande komplexitet och ömsesidigt beroende har vi inte längre råd att ”gå vår egen väg”. I stället måste vi utöva vår förmåga att utveckla institutioner som erkänner vår sammankoppling och som rör sig mot skapandet av ”det goda samhället”, ”där det gemensamma bästa är strävan efter det gemensamma bästa.”
The Good Society, av Robert N. Bellah, Richard Madsen, William Sullivan, Ann Swidler och Steven M. Tipton (New York: Alfred A. Knopf, Inc., 1991).