Don Dokken tror att Dokken skulle ha varit ett ”enormt band som spelade på utsålda arenor” om de inte splittrades på 80-talet

Dokken-frontmannen Don Dokken intervjuades nyligen av bokförfattaren Greg Prato för Songfacts för att marknadsföra Dokken’s nya kommande album The Lost Years: 1978-1981, som kommer att släppas den 28 augusti 2020.

Vad han tror att Dokken skulle ha hamnat i om de inte hade brutit upp i slutet av 80-talet, sa Don Dokken bland annat:

”Jag vet redan vad som skulle ha hänt. Vi skulle ha varit ett enormt band som spelade på utsålda arenor. Vi var helt och hållet förberedda. Vår manager sa: ”Titta, ni har gjort Monsters of Rock. Ni har spelat på arenor. Nästa skiva ska ni göra en världsturné som huvudattraktion – inga fler förband. Ge mig en hit, så är det över. Du kommer att vara med.”

Och… vi gjorde slut. Vår management började flytta all sin uppmärksamhet till sitt andra band, som var Metallica, och sedan gjorde de Black Album. Vi skulle förmodligen ha haft ett Black Album om vi hade hållit ihop och lagt våra huvuden ihop. Vi stod precis där på avgrunden. Vi spelade redan på arenor och sålde ut 10 000 platser, och sedan spelade vi på arenor. Vi stod precis vid avgrunden för nästa album, världsturné, klart. 3616

Och vi gjorde det inte eftersom jag inte klarade av det längre. Drogmissbruket var så utbrett. Jag lägger inte fingret på dem, men jag tog aldrig kokain – det var inte min grej. Och de där killarna var uppkoksade som fan, precis som alla andra – du kan inte bara säga Dokken. Dokken var känt för sina interna stridigheter eftersom de offentliggjorde dem. Jag kan nämna fem band som har samma problem. Jag vet inte varför de publicerade fejden mellan George och mig så mycket, men det finns många band där ute som har samma problem med sångaren och gitarristen. Det är alltid ”Eddie Van Halen och David Lee Roth”. Van Halen hade samma problem.

Om vi hade överlevt Monsters of Rock-turnén tror jag att vi förmodligen skulle ha varit en stor huvudattraktion, men det var dålig timing. När vi gjorde Monsters of Rock hade vi redan varit på turné i över ett år. Van Halen hade inte turnerat på två år, Metallica hade inte turnerat, Scorpions hade inte turnerat – alla var färska. Vi hade just avslutat en världsturné med fem andra band och spelat över hela världen två gånger. Vi var ganska utbrända.

De sa: ”Hallå! Ni har Monsters of Rock-turnén!”. Och jag sa: ”Du måste skämta med mig. Jag behöver en paus.” Vi var trötta. Och därför, eftersom vi var trötta, blev drogerna värre, och folk tog kokain för att hålla igång. Och jag drack mitt vin.

Vi var ganska utbrända, så när man är irriterad och spänningarna är höga, så bråkade vi bara varje dag och det var inte roligt. Jag tänkte: ”Hej, min dröm gick i uppfyllelse. Jag kämpade och kämpade för detta, och här är vi och spelar på arenor”. En miljon människor på sex veckor.

Jag var så glad över att ha kommit så långt. Vi var på räkningen ovanför Metallica. Jag tänkte: ”Det här är det, pojkar. En bra skiva till och vi är hemmastadda”. Men bandet höll på att falla sönder. Jag var glad över att vara där ute på den där stadionturnén, men jag var helt deprimerad. Jag var bara olycklig. Att se din gitarrist på scenen inför 100 000 människor gå bakom sin förstärkare mitt under ett solo och sniffa kokain, jag menar, fan också. Det gjorde mig galen. Så det gjorde slut på oss. Det är så det går till. Skit händer.

Och sedan heter jag förstås Dokken. Det är inte påhittat som ”Mick Mars” eller ”Nikki Sixx”. Det är mitt riktiga namn. Och när de tog mitt namn ifrån mig och sa att jag inte kunde använda mitt namn längre blev jag helt förbluffad. Domaren sa: ”Du får inte använda namnet Dokken längre”. Jag sa: ”Men jag har varit Dokken sedan 1977”. Och han sa: ”Du kan inte använda det längre. Du kan kalla ditt album Don Dokken.” Jag sa: ”Det är inte samma sak.”

The Stones är ”The Stones”. Om Mick Jagger ger ut en soloskiva kan du inte ge bort den. Folk köper inte soloskivor. Bon Jovi är ”Bon Jovi”, inte ”Jon Bon Jovi”. Van Halen är ”Van Halen”, inte ”Eddie Van Halen”. Det är något med att sätta sitt efternamn i ett bandnamn. Så jag sa till domaren: ”Om du tar mitt namn ifrån mig kommer du att döda min karriär”. Och det gjorde han.

Men det var en bra skiva. Jag älskar mitt Don Dokken-album på Geffen. Jag hade dessa fantastiska musiker: Mikkey Dee på trummor, Peter Baltes från Accept, John Norum från Europa. Det var ett stjärnband. Det var en fantastisk skiva, men folk dras inte lika mycket till de så kallade ”soloalbumen”. Det var ett bandalbum, men jag kunde inte kalla det Dokken. Den sålde en halv miljon, kanske 600 000. Men jag garanterar dig att om den hade kallats Dokken hade den fått platina. Men jag blev lurad.

Och det var då jag drog mig tillbaka. Efter det bröt jag upp bandet och jag bara slappade av i ett par år. Jag hade två små barn. Jag arbetade med mitt hus, körde min Harley och tog det lugnt. Sedan ringde Mick mig och sa att han ville ha ett gig efter Lynch Mob, och sedan ringde Jeff mig, och sedan ringde George mig. De var alla typ av, ”Vi är panka. Vi vill vara med i bandet igen.” Eftersom de spenderade alla sina pengar på de typiska rockstjärnegrejerna – skilsmässor, barnbidrag, underhåll – det är bara den gamla historien.

Så jag sa: ”Om ni killar vill komma tillbaka vill jag ha mitt namn tillbaka”. Det var avtalet: ”Om ni vill spela med mig igen vill jag ha mitt jävla namn tillbaka.”

Då vi var ett bolag hade alla en lika stor 25-procentig äganderätt till mitt namn. Det var därför jag inte kunde använda mitt namn. Så vi samlades igen och vi gjorde ett riktigt coolt album, Dysfunctional, på Columbia. Vi gick vidare efter det, och sedan gick det förstås åt skogen igen. Det är ungefär som att skilja sig från sin fru som man inte kommer överens med, och sedan fem år senare försöker man bli tillsammans igen. Det är helt enkelt inte möjligt.”

Du kan läsa resten av den omfattande intervjun med Don Dokken av Greg Prato på Songfacts hemsida.