Ja, hon gillar ett par skinny jeans. ”Jag älskar att gå tillbaka till det förflutna som skådespelare, men jag skulle lika gärna bränna mina korsetter”, skämtade hon. ”I mitt eget liv sträcker jag mig efter ett par byxor.”

Det kommer inte att hända – åtminstone inte på filmduken i höst – när den 58-åriga Illinois-borna, som inledde sin filmkarriär i Robert Redfords Oscarsbelönade ”Ordinary People” och som nominerades till Oscars för bästa biroll i Milos Formans ”Ragtime”, återvänder till bekanta och eleganta marker.

Gör dig redo att brygga lite te och lyfta ett lillfinger när ”Downton Abbey” kommer till biograferna fredagen den 20 september. Den nya filmen är den fortsatta berättelsen om familjen Crawley, de rika ägarna till ett stort gods på den engelska landsbygden i början av 1900-talet.

Review Journal:

Elizabeth McGovern: Vad är en bra söndag för dig i London?

Elizabeth McGovern: Jag älskar att bo i Chiswick (i västra London). Jag är så tacksam för att livet tog mig dit eftersom det är där jag var ämnad att vara. Så när jag är hemma är en underbar söndag att bara umgås med min man (Curtis regisserade ”My Week With Marilyn”) och våra döttrar, om de har tid. Vi kanske tar en promenad. Gå ut och ta ett gott kaffe och läsa tidningen. Eller så tar vi tunnelbanan till ett av museerna.

Är du glad över att ”Downton Abbey” kommer att visas på vita duken?

Det är underbart. Det är spännande för alla. Den här filmen innebar att hela skådespelarskaran kunde träffa varandra och tillbringa riktig tid tillsammans. Det var en sådan glädje. Dessutom är det fantastiskt att höra hur glada folk är över att se filmen.

Vad kan du berätta om handlingen?

Den utspelar sig inte alltför långt ifrån där vi slutade efter att serien tog slut 2016. Englands kung och drottning kommer på besök, vilket sätter hushållet i gungning. Det finns spänningar mellan den kungliga personalen och vår personal. Jag kan egentligen inte säga mycket mer än så för jag vill inte förstöra det.

Hur svårt var det att glida tillbaka in i tankesättet hos Cora Crawley, grevinnan av Grantham?

På ett sätt kändes det som om vi aldrig hade lämnat. Det var som om en ny dag hade gryr och ingen tid hade gått. Det som hjälpte var att se alla mina skådespelarkollegor. Dessutom kan jag säga att under de år som gått sedan tv-serien spelades in kan jag säga att huset inte har förändrats särskilt mycket. Jag blev förvånad över att se att inte ens alltför många grässtrån hade flyttats.

Vad var den bästa delen av ”Downton”-upplevelsen?

Det finns något extraordinärt som hände på det jobbet. Det var nöjet att arbeta med en grupp konstnärer under en viss tid. När man gör filmer ser man sällan samma person två gånger. Men att vara på inspelningsplatsen för ”Downton” under alla dessa år, jag skapade verkliga relationer. Det finns ett förtroende. De här människorna är min familj.

Vad lockade dig till karaktären?

Hon var fisken ur vattnet. Hon var en del av det nyrika Amerika. Hennes far var en self-made man. När hon gifte sig med Robert tror jag att hon hade känslor av att vara kär i honom, även i början. Affären kom först för Robert, som gjorde vad som var nödvändigt för att rädda godset.

Men de älskar varandra.

Han gifte sig med henne för hennes pengar. Det fina med deras äktenskap är att det blev ett lyckligt och kärleksfullt äktenskap för dem båda.

Vad var ditt svåraste ögonblick att filma i serien? Och mest spännande?

När Cora förlorar sin dotter var det hjärtskärande. Det var djupt smärtsamt för mig. Mest spännande? Jag älskar den relation som Cora har med sin svärmor (spelad av Dame Maggie Smith). Det är bra att Cora är stålsatt för det fanns tidiga dagar då hon kände att hon var en besvikelse för sin svärmor. Jag tänker på dem nu som vänner och allierade.

Kommer du ihåg din sista dialog från serien?

En av mina sista repliker, som jag älskade, är när Cora berättade för sin man vad hon vill för framtiden. Cora säger: ”Ett långt och lyckligt liv tillsammans där vi två ser barnen växa upp är allt jag vill ha”. Enkelt och vackert.

Du växte upp i Evanston, Illinois, där din mamma var gymnasielärare och din pappa juridikprofessor vid Northwestern University. Vad gjorde de av att du ville bli skådespelare?

Jag tror fortfarande att min familj är lite förbryllad över min kärlek till skådespeleri!

Vad minns du från din filmdebut i Robert Redfords ”Ordinary People”?

Det känns som en sådan dröm. Jag var så ung och oerfaren, men jag var i händerna på en regissör som var så intelligent och en helt fantastisk man. Robert Redford informerade också uppsättningen med en mildhet och vänlighet. Jag trodde att all verksamhet skulle vara som den erfarenheten.

Du producerade nyligen ”The Chaperone”, en film som utspelar sig på 1920-talet och som handlar om en kvinna över 50 år som följer med en 15-årig framtida ikon, Louise Brooks, till New York City. Varför är det viktigt att berätta historier om kvinnor som har tjänat in några decennier?

Jag gillar historier om ett uppvaknande, som kan ske i vilken ålder som helst. Det känns som om jag har haft en sådan i 50-årsåldern. Jag lär mig fortfarande och gör upptäckter om mig själv. Det är trevligt för människor att se dessa berättelser eftersom Hollywood inte representerar kvinnor i 50-årsåldern så mycket i filmer eller TV. Du kan bygga upp din tro på dig själv i vilken ålder som helst.