När Orlando Magic-centern Dwight Howard mobbar en motståndares storspelare i djupled för att få en position i målgården eller kastar en dunk över två svävande försvarare kastar analytiker ord som ”skrämmande”, ”kraftfull” och ”dominerande” omkring sig för att beskriva den tjugotvåårige All-Star.

För många år sedan skulle dock få ha förutsett att dessa adjektiv en dag skulle förknippas med eleven från Southwest Atlanta Christian Academy.

I början av åttonde klass var Howard inte den dominerande postnärvaro som han är idag. Istället var han en mager point guard som bara var 1,75 meter lång och förbisågs av många av sina kamrater. ”Jag var riktigt mager och gick på en mindre kristen skola. Ingen trodde att jag någonsin skulle klara mig eller göra något med min basketkarriär”, minns han.

När jag kom in i high school började dock saker och ting förändras.

På två år hade Dwight en märklig tillväxtspurt och växte nästan en hel fot. Med en längd på 1,75 meter kom han med i Varsity-truppen och byttes genast ut till power forward. Även om han var mycket längre var han fortfarande smal och besatt färdigheter som en guard efter att ha spelat den positionen i flera år.

Under det följande året fick Dwight möjlighet att träffa Charles Barkley, som skulle ge honom några råd som han aldrig skulle glömma. Barkley berättade för den andraårsstuderande gymnasieeleven att han måste bygga upp sig eftersom han aldrig skulle kunna spela professionell basketboll med sin lilla stomme. Det var då Howard började gå till gymmet med sin far för att träna. ”Jag minns att i high school gick min pappa till gymmet och jag kunde inte bänkpressa en platta”, minns han.

År senare skulle Howard återberätta denna konversation med Barkley under en intervju i TNT:s NBA Fastbreak, vilket fick analytikern att skratta, som inte mindes mötet men som var glad över att ha motiverat den man som många betraktar som ligans bästa storspelare.

Heutigt håller Howard på att snabbt förvandlas till en av ligans mest dominerande och marknadsföringsdugliga spelare. Men hur nådde Howard den nivån av framgång och erkännande? Som någon som har bevakat Orlando Magic sedan Dwight kom in i ligan 2004 har jag sett varje steg i hans utveckling, både på och utanför planen.

Från en mjuktalande tonåring med tandställning i munnen till en rippad superstjärna vars kropp är så pass häpnadsväckande att han en gång skämtade med NBA-kommissionären David Stern om att han ”blev stor av BALCO”, har Dwights förvandling varit inget annat än otrolig.

Howards namn började först dyka upp i NBA-kretsar under hans elfte klass, när scouter började närvara vid hans matcher. Under sin sista säsong skulle han bevisa att han kunde göra sig ett namn på planen, med ett snitt på 26 poäng, 18 brädor, 8 block och 3,5 assist per match.

Dwight ledde sitt lag till en delstatstitel det året och tog hem nästan alla möjliga utmärkelser, inklusive Naismith, Morgan Wooten, Gatorade och McDonald’s National Player of the Year – samt utsågs till Georgias Mr. Basketball.

Dwight Howard hade anlänt.

Det var då som den unge mannen var tvungen att fatta ett beslut. Skulle han gå på college och finslipa sitt spel eller hoppa till NBA och börja leva ut sin dröm? Han hörde hela tiden att han skulle bli ett högt lottoval om han skulle göra sig själv valbar för NBA-draften, men han förde seriösa diskussioner med Roy Williams och University of North Carolina – inte Georgia Tech, som många trodde – för att göra hans val ännu svårare.

Men samtidigt som han visste hur viktigt det var med utbildning hade Dwight också chansen att fullfölja ett av de mål som han hade ställt upp för sig själv som sjundeklassare – att bli det bästa valet i NBA-draften.

Han visste att det var dags att tävla med de bästa spelarna i världen och i spåren av sin basketidol Kevin Garnett förklarade han sig officiellt berättigad till Draft.

Hans mamma, Sheryl, som arbetade som idrottslärare i Atlantas skolsystem, var mycket stödjande. Hon förstod att detta var hennes sons dröm och ville bara ha det bästa för honom. Det är allt hon någonsin har velat för Dwight som hon kallar sin ”Mirakelpojke”, och inte på grund av hans atletiska förmåga. Detta smeknamn har funnits med Dwight mycket längre än basket och beror på de extraordinära omständigheterna vid hans födelse.

För att få Dwight hade Sheryl sju missfall, inklusive två uppsättningar tvillingar. När hon blev gravid med Dwight föddes han för tidigt, mindre än sju månader efter graviditeten.

Men till skillnad från de flesta barn som föds för tidigt hade Howard normal storlek.

”Han var 21 tum lång”, säger Dwight Howard Sr. ”Han har alltid varit stor och från den söndagsmorgon han föddes har vi alltid sagt: ’Åh, den här pojken kommer att bli NBA-spelare'”. Howards familj, som är öppet religiös, såg hans goda hälsa och ovanliga födelse som en vacker gåva från Gud.

I dag spelar Gud fortfarande en stor roll i Howards liv. Han går ofta till kapellet, som ligger i Amway Arena, före Orlando Magic hemmamatcher för att reflektera och be. Han går också till Fellowship of Faith Church när han är hemma i Atlanta och är aktiv i kyrkans ungdomsprogram.

Så när Magic 2004 valde Dwight som första spelare över center Emeka Okafor från University of Connecticut kan du nog gissa vem Howard tackade först.

Det året fick Magic också Jameer Nelson, Saint Josephs stjärnpoängare, genom draften, genom att förvärva honom från Denver Nuggets i utbyte mot ett framtida förstaval i första rundan. Och bara så där hade laget unga talanger på både point guard- och centerpositionerna. Eftersom Nelson och Howard var de två rookies utvecklade de snabbt en vänskap och kallade till och med varandra för ”The Little Midget” och ”The Fifth Grader”.

Under den där rookiesäsongen användes Howard sparsamt offensivt eftersom han delade bollen med andra poängplockare, däribland Steve Francis, Grant Hill och Cuttino Mobley. Majoriteten av hans poäng kom från put backs och efter offensiva rebounds. Magics huvudtränare Johnny Davis, när han fick frågan om varför Dwight inte fick fler möjligheter i offensiven, pekade på backboardet och sa att Howard vet vad han måste göra för att få skott.

På den tiden i sin karriär var Howard stor, men inte det odjur han är idag. Det var inte förrän på lågsäsongen som han gick till viktrummet och verkligen ansträngde sig för att stärka sin kropp. Det var den offseason som han äntligen kunde vara nöjd med hur mycket han kunde bänkpressa. ”365 pund”, skulle han säga med ett leende. Han var inte längre den slanka gymnasiegrabben. Dwight var en man och visste att hans tid för dominans var precis runt hörnet.

Efter flera frustrerande år under huvudtränaren Brian Hill, som körde en intetsägande offensiv och aldrig fick kontakt med sina spelare, blev Howard glad när Orlando anlitade Stan Van Gundy för att leda laget.

Dwight började bli ett känt namn när hans highlight dunks och blockeringar dök upp på ESPN, men det var inte förrän han spelade under Van Gundy förra året och blev centralpunkten i Orlandos offensiv som han verkligen började blomma upp.

Bara ett år efter en dunk-tävling där han slogs ut i första omgången hade Howard mer än en klistermärkesdunk i rockärmen den här gången. I samma ögonblick som han drog av sig Magic-tröjan för att avslöja en Stålmannedräkt stod det klart att hans liv aldrig skulle bli detsamma. Många sponsoravtal och YouTube-visningar senare har smeknamnet fastnat hos Howard, som accepterar den nya personligheten och till och med tar upp det i en ny Adidas-reklam där han informerar sin barndomshjälte Garnett om att alla kallar honom för Stålmannen nu efter att Celtics-forwarden hänvisar till honom med sitt riktiga namn.

Samma år ledde han Orlando till 52 segrar och till andra omgången av slutspelet, något som klubben inte hade gjort på tolv år. Hans medelvärden under den första slutspelsrundan var anmärkningsvärda – 23 PPG, 18,2 RPG och 3,8 BPG – och visade ligan att han redan vid tjugoen års ålder kunde på egen hand föra sitt lag vidare genom eftersäsongen.

Efter att ha vunnit en guldmedalj med Team USA i somras har Dwight använt sig av de färdigheter som han plockat upp för att förbättra sitt spel ännu mer den här säsongen. Han har ett snitt på över tjugo poäng per match samtidigt som han leder ligan i rebounds och block, vilket bevisar att det är väldigt få spelare som kan påverka en match i båda ändar av banan så som han kan.

Howard spelade även in sin karriärs första trippeldouble tidigare den här säsongen med 30 poäng, 19 rebounds och 10 block mot Oklahoma City Thunder, vilket visar att även om han har gjort stora framsteg under de senaste åren, så har han ännu inte nått sitt tak och har fortfarande mycket utrymme för förbättring.

Trots allt är han bara tjugotvå år gammal och även om det kan vara en skrämmande tanke för motståndarlagen, så ligger hans bästa basket fortfarande flera år framåt i tiden.

Så även om övergången från slank high school-elev till Stålmannen har varit anmärkningsvärd, så är Dwight Howards utveckling fortfarande långt ifrån över. Den har faktiskt bara börjat.