ETA är ett av de mest framträdande och kraftfulla företagen inom den moderna klockindustrin. Det är Schweiz största tillverkare av urverk med otaliga små och stora märken som förlitar sig på deras produkter. Dess historia har, som vi kommer att få veta, definierat dagens klockindustri. Men trots alla sina tidigare och nuvarande roller inom horologin förblir ETA för många en relativt okänd tillverkning, eller ännu värre: ett ord på tre bokstäver som knappast betyder mer än att urverket i deras klocka inte är tillverkat av det företag vars namn står på urtavlan.

En av orsakerna till detta kan hittas i branschens marknadsföringsmetoder. Vi ser hur detaljhandelsvarumärkena outtröttligt letar efter ännu ett sätt att utnyttja sin historia för att övertyga den fundersamma köparen. ETA vill dock, till skillnad från detaljhandelsvarumärken, inte sälja direkt till allmänheten. Följaktligen kommer de aldrig att offentligt annonsera sina tekniska landvinningar för att få dig eller mig att köpa ett eller två urverk från dem. Vad de i stället gör är att sälja ébauches (halvmonterade urverk) och kompletta urverk i stora mängder till klockmärken, som sedan klär upp dem i enlighet med det egna varumärkets DNA.

Den andra anledningen till att det kan vara svårt för den breda massan att lära sig mer om tillverkningen är att egna urverk har blivit ett viktigt försäljningsargument för de flesta märken från mellanklassen till den högre klassen. När det gäller en klocka utan eget urverk är därför den allmänna metoden att byta namn på ETA:s (eller något annat levererat) urverk till en annan kod som valts av märket. Visst, ibland modifieras basurverket från ETA/Sellita/Soprod etc. av det företag som köpt det, men ofta är det enda som är ”skräddarsytt” med en av dessa kalibrar rotorn med det särskilda varumärkets namn på.

För dem som är relativt obekanta med klocktillverkningsvärlden kan ETA därför framstå som om det vore något slags förkastligt, oönskat namn i branschen, något som bör undvikas. Men det kunde inte vara längre från sanningen. ETA är en oumbärlig del och något utan vilket den schweiziska klocktillverkningen aldrig skulle vara vad den är idag. I den här artikeln kommer vi att diskutera ETA:s historia genom att återuppleva de otroliga upp- och nedgångarna för inte bara en tillverkning, utan även en hel bransch.

Innan vi går in på detaljerna vill jag påpeka att det inte finns en enda fullständig informationskälla, ingen plats där alla relevanta uppgifter är lätt tillgängliga. Ibland kan kontroversiella uppgifter hittas, främst på grund av att det är mycket svårt att få fram exakt statistik om de tidigare åren. Med detta sagt kommer vi att noga följa den schweiziska klocktillverkningsindustrins historia för att se hur ETA inte bara lyckades passa in i den, utan också hur det gjorde en stor skillnad just när det behövdes som mest. Vi börjar med att titta på klockindustrin i början av 1900-talet för att se var och hur allt började för företaget.

Prologue

I början av 1900-talet bestod den schweiziska klockindustrin av större fabriker (etablisseurs) som monterade kompletta klockor mestadels från inköpta delar och rörelsesatser och verkstäder (ateliers) som specialiserade sig på att antingen tillverka olika delar eller att bygga ébauches. I praktiken innebar detta att ett antal ateljéer tillverkade mycket specifika komponenter (t.ex. balansfjäder, huvudfjäder och andra delar som krävde stor precision och expertis) medan andra verkstäder byggde halvmonterade urverk (ébauches). Ébauches är urverk som innehåller de mest grundläggande strukturella delarna men som inte är utrustade med en drivfjäder eller en gång. Man kan med rätta fråga sig: ”Om alla hade tillverkat delar och ofärdiga urverk, vem byggde då klockor?”. Svaret är att de obearbetade urverk, liksom alla andra komponenter, såldes av dessa oberoende verkstäder till företag som monterade klockor (etablisseurs), som sedan modifierade, dekorerade, monterade dem helt och hållet och reglerade dem för sina egna klockor. Men …

I början av första världskriget vände industrin upp och ner på den eftersom de flesta leverantörsföretag slutade att tillverka klockor eller andra komponenter och började använda sina maskiner och personalresurser för att tillverka och sälja ammunition. Eftersom efterfrågan hade varit mycket större på ammunition än på fina klockor var detta ett ganska självklart beslut. När kriget väl var över fanns det dock inget behov av så enorma mängder kulor och alla dessa företag ville återgå till sin normala verksamhet för att tillverka ébauches och komponenter igen. Och det gjorde de, vilket ledde till ett plötsligt överutbud av deras produkter. De agerade alla oberoende av varandra eftersom det inte fanns några mäktiga grupper eller myndigheter som kunde kontrollera dem. Följaktligen var det alldeles för sent när de insåg att efterfrågan från klocktillverkande företag på en så stor mängd delar eller ébaucher var mycket otillräcklig.

Verkstäderna var desperata för att hålla sig vid liv och för att åstadkomma detta var de tvungna att göra sig av med sina uppstaplade lager – till vilket pris som helst. I en ond priskonkurrens sålde de alla överflödiga delar till schweiziska företag och – för att göra saken ännu värre – även till konkurrerande urmakare från andra länder än Schweiz! Dessa (främst amerikanska) företag köpte dessa högkvalitativa schweiziska urverk och använde dem i sina billigare klockor. På så sätt kunde de erbjuda mycket billigare klockor än sina schweiziska motsvarigheter samtidigt som de använde nästan samma urverk! I huvudsak sålde schweiziska verkstäder komponenter med stora förluster när de företag som de ville köpa av dem gick omkull eftersom icke schweiziska märken sålde jämförbara klockor till mycket lägre priser.

Dessa allvarligt skrämmande omständigheter toppades av att några av de schweiziska bankerna gjorde vårdslösa krediter. Sammanfattningsvis kunde man säga att branschen stod inför en kraftigt minskande omsättning, en stark utländsk konkurrens som tog fart och en oavbrutet ökande skuldsättning. Resultatet? I mitten av 1920-talet var industrin skyldig sina långivare omkring 200 miljoner schweiziska franc.

The Gears Line Up for Partnership

Det var uppenbart att det krävdes kraftfulla korrigerande åtgärder eftersom företagen själva, var för sig, aldrig hade haft makt att göra skillnad och vända utvecklingen. Det första steget i ett försök att bryta dessa oroväckande trender var 1924 års grundande av Swiss Watch Federation (FH, förkortat FH), som förenade ungefär tre fjärdedelar av industrin. Två år senare, som ett andra steg och med starkt finansiellt stöd från några mäktiga schweiziska banker, skapades företagsfonden Ébauches SA av de tre största tillverkarna av urverk – Schild SA (ASSA), Fabrique d’horlogerie de Fontainemelon (FHF) och A. Michel SA (AM).

De tre grundläggande regler som dessa företag satte upp för sig själva gjorde att det här var ett unikt samarbete som var av stor betydelse. För det första behöll alla tre grundarna rätten att sköta sin förvaltning som de ansåg bäst samtidigt som de kom överens om att sätta samma priser. Detta undanröjde hotet om att konkurrera med varandra genom att sänka priserna till farliga nivåer. För det andra standardiserade de specifikationerna för vissa delar av rörelsen för att optimera tillverkningen och sänka de därmed sammanhängande kostnaderna. Slutligen, i december 1928, reglerade de starkt exporten av icke monterade delar av urverk (chabloner) genom ”convention de chablonnage” i ett försök att undanröja hotet om att någon av deltagarna skulle sälja delar till utländska företag. Detta lät mycket lovande och i början av 1930-talet hade mer än 90 % av alla ébauchetillverkare anslutit sig till detta holding.

Då de flesta ébaucheverkstäderna samlades under det virtuella taket Ébauches SA såg de företag som monterade och sålde kompletta klockor också fördelarna med en sådan åtgärd och började därför leta efter ett sätt att förena sina krafter. Snart nog, 1930, bildades koncernen SSIH genom sammanslagningen av husen Louis Brandt, Omega och Tissot. År 1932 fick de sällskap av Lemania, vilket nu gjorde det möjligt för gruppen att skapa kronografer.

Trots alla smarta samarbeten mellan de schweiziska företagen hade de ingen chans att undvika nästa kris som kom i deras väg. Nära efter 1920-talets interna prissättningsproblem följer finanskrisen från 1929. Den stora depressionen hindrade naturligtvis hela industrin och ledde till att omkring 20 000 klocktillverkare förlorade sina arbeten. Även om det hade varit ett viktigt steg att förena majoriteten av urverksproducenterna under Ébauches SA, innebar den utökade ledningsfriheten att företagsförtroendet förlorade sin förmåga att fastställa en gemensam inriktning som deltagarna kunde följa kollektivt. Det fanns ett uppenbart behov av en annan organisation, en organisation som hade befogenhet att överblicka och reglera det schweiziska rörelsemåleriet som helhet. Följaktligen bildades 1931 General Swiss Watch Industry AG (ASUAG). Det finansierades delvis av Schweiziska edsförbundet med en rejäl summa på 13,5 miljoner franc (av den totala budgeten på 50 miljoner franc som krävdes för att skapa ASUAG). Alla dessa pengar skulle tjäna ett tydligt syfte: att skapa ett superholding som skulle slå samman och därefter styra industrin. Med sitt massiva ekonomiska stöd gick ASUAG framåt i enlighet med detta. År 1932 förenade det flera tillverkare av urverkskomponenter under dotterbolagen FAR och FBR, som ansvarade för hävstångssortiment respektive svänghjul.

En början på ETA

Eterna saknades bland deltagarna hos någon av dessa jättar – och med detta närmar vi oss verkligen förståelsen för hur ETA SA kom att bli som vi nu känner till det. Eterna grundades ursprungligen som ébauchefabriken ”Dr. Girard & Schild” 1856 och döptes senare, 1905, om till Eterna. Oavsett namnbytena och den ena arvtagaren efter den andra i ledningen av företaget hade Eterna vid krisen 1929 redan anställt mer än 800 personer och producerade omkring två miljoner delar årligen.

För tillfället leddes företaget av Theodor Schild, grundarens son. Han kände ett stort ansvar för det företag som hans far hade skapat, men han var också tvungen att se att Eterna påverkades av den ekonomiska kollapsen lika mycket som alla andra företag runt omkring. Theodor såg de möjliga fördelarna som en sammanslagning med ASUAG/Ébauches SA skulle kunna medföra i en sådan problematisk situation, men han förblev tveksam till att faktiskt gå med i dem. Först och främst ville han försäkra sig om att hans företags frihet att fatta beslut förblev intakt efter sammanslagningen. För det andra var Ébauches SA – som namnet antyder – uteslutande till för ébauchetillverkare och inte för klockmonteringsföretag. Detta innebar att Eterna måste delas upp i två delar: en för att ansluta sig till holdingbolaget och en för att tillverka kompletta klockor. När han så småningom kom fram till en överenskommelse med superholdingbolagen delades företaget upp i två faktiskt. Eterna förblev ett företag som monterade klockor medan det skapade sin nya division för tillverkning av urverk som kallades ETA SA.

Som vi kan se hade ETA aldrig kunnat komma till stånd om det inte hade varit för branschens otaliga upp- och nedgångar och alla kriser som krävde brådskande lösningar. Och trots det relativt ”nya” datumet 1932, då ETA officiellt bildades, måste vi notera att tillverkningen hade tillverkat ébauches och urverk som ”Dr. Girard & Schild” och sedan som Eterna sedan 1856. Det är bara det att denna rörelsetillverkningsanläggning juridiskt sett separerades från moderbolaget Eterna 1932 och började sitt nya liv som ETA SA. När sammanslagningen var genomförd gick Theodor Schild i pension och Rudolf Schild tog över rodret i ETA.

Den komplexa uppgiften att tillverka rörelser hade delats upp i tre stora segment inom ASUAG. Manufakturer som FHF, Fleurier, Unitas och andra var ansvariga för att bygga handuppdragna urverk, kronografer skapades av Valjoux och Venus, medan ETA och några andra sysslade med att bygga automatiska urverk – något ganska nytt på marknaden. År 1948 inrättade ETA sin klockskola som gjorde det möjligt att rekrytera och utbilda hantverkare i takt med att branschen expanderade snabbt under 50-talet och det tidiga 60-talet. Dessutom hade ETA varit upptagen med att utveckla nya urverk som innehöll kullager i den automatiska uppdragningsmekanismen.

1948 fick deras ansträngningar frukt när de tillkännagav Eterna-matic, det första automatiska armbandsuret med denna innovation. Den nya tekniken visade sig vara så framgångsrik att en formation av fem kullager har utgjort Eternas logotyp ända sedan dess. Slutligen testade de också högfrekventa rörelser och i mitten av sjuttiotalet lyckades de till och med bryta sig in i det som senare mestadels skulle förbli Zenith-territorium: 36 000 vibrationer i timmen. Tyvärr lades dessa modeller ned av några häpnadsväckande skäl, skäl som vi precis är på väg att upptäcka.

Det är inte en, utan faktiskt två stora nedgångar som rundar av listan över kriser. Båda har sitt ursprung i mitten av 1970-talet. Vid den tiden, 1974 för att vara exakt, var branschen på topp och tillverkade omkring 84 miljoner klockor per år! Det är uppenbart att olje- och kvartskriserna inte kunde ha kommit vid en sämre tidpunkt eller varit mer smärtsamma att drabbas av för schweizarna. I ett nötskal handlar det i första hand om det relativa värdet, eftersom schweiziska klockor blev fruktansvärt dyra som ett kumulativt resultat av dessa två kriser… mer ”