1852 togs en man in på Asile d’Aliénés de Maréville, en asyl i Frankrike, och hävdade att hans kropp hade genomgått en märklig förvandling. Även om han verkade vara fysiskt normal berättade han för sina läkare att han hade klövade fötter och vassa huggtänder, och att hans kropp var täckt av långt hår. Han var övertygad om att han hade förvandlats till en varg och bad läkarna att sätta honom på en diet av rått kött. Personalen gjorde honom tillmötesgående, men han vägrade att äta det han hade fått eftersom det inte var ”tillräckligt ruttet”. Senare bad han läkarna att avsluta hans plågor genom att ta med honom ut i skogen och skjuta honom. De uppfyllde inte den begäran och mannen dog så småningom på anstalten.
För några år sedan kom en annan man till den nederländska psykiatern Jan Dirk Blom med ett liknande problem. Han klagade över ökad hårväxt på armarna (vilket visuellt uppfattades av honom själv, inte av andra), en ”härdning” av hans käkar och ansiktsmuskler och tillväxt av huggtänder som orsakade små sår i hans munhörn – inget av detta kunde Blom se. Patienten hade sökt information om sitt tillstånd på Internet innan han gick till sjukhuset och rapporterade sin självdiagnos till Blom. Även om det var en långsökt idé skulle han inte acceptera någon annan förklaring. Han var en lykantrop, eller varulv.
Bloms patient, fransmannen med de kluvna fötterna, och andra självutnämnda lykantroper som har tagit sig in i den medicinska litteraturen är inte som Larry Talbot, Scott ”Teen Wolf” Howard eller andra varulvar från skräckfilmer och folklore. Dessa killar förvandlades faktiskt inte till odjur när fullmånen kom upp, och i de flesta fall kunde deras läkare inte uppfatta någon av de fysiska förändringar som de klagade över. Snarare led de av klinisk lykantropi eller lykomani, en sällsynt psykiatrisk störning som kännetecknas av hallucinationer och vanföreställningar om att man kan förvandlas till en varg.
Efter att ha behandlat sin patient blev Blom nyfiken på hur ofta tillståndet hade dokumenterats och hur det hade behandlats tidigare, så han grävde i den vetenskapliga litteraturen. Mellan 1850 och 2012 hittade han bara 52 artiklar och 56 ursprungliga fallbeskrivningar om ”delusional metamorphosis into an animal”, varav endast 15 av dem gällde klinisk lykantropi (resten av djuren gick från kor och noshörningar till bin, fåglar och gerbils).
Det tidigaste rapporterade fallet av klinisk lykantropi som Blom kunde hitta var fransmannen år 1852. Innan dess, säger han, var lykantropi ”konceptualiserad som en faktisk omvandling av människor till vargar och vice versa, kopplad till så vitt skilda teman som måninfluenser, häxeri och demonologi”. Även i tider då metafysiska och övernaturliga förklaringar var förhärskande, visade Bloms sökning dock på några ”förklaringar av mer rationell karaktär”. Så tidigt som på andra århundradet, säger han, tycks de grekiska läkarna Galen och Marcellus av Side ha ”betraktat lykantropi som en sjukdom snarare än en manifestation av ond besatthet”. Senare, under tidig medeltid, föreskrev grekiska och bysantinska läkare medicinska botemedel mot lykantropi – inklusive ”koståtgärder, komplexa galeniska droger, heta bad, rening, kräkningar och blodsutgjutning till den grad att man svimmar” – som på olika sätt klassificerade det som en typ av melankoli eller mani, eller tillskrev det till epilepsi, en obalans mellan humörämnena eller droganvändning. Även om den holländske läkaren Johannes Wier från 1500-talet kom till samma slutsats som grekerna och ”har hyllats för att han var den förste som betecknade lykantropi som en naturlig snarare än en övernaturlig åkomma”, även om han var några hundra år försenad.”
Dessa medicinska förklaringar slog inte igenom direkt, och under lång tid, säger Blom, existerade ”isolerade exempel på protovetenskapligt tänkande” vid sidan av de ”traditionella, metafysiska” tolkningarna av lykantropi, även efter den vetenskapliga revolutionen. Medicinska diagnoser för förmodade varulvar var inte heller alltid en produkt av vetenskapliga resonemang. I 1600-talets England, till exempel, säger Blom att lykantroper ”i allmänhet betraktades som offer för vanföreställningar på grund av överdriven melankoli – inte för att de engelska läkarna låg så långt före sina kollegor på kontinenten vid den här tiden, utan snarare för att vargarna då redan var utdöda i deras land och att varulvtemat hade ersatts av liknande myter som involverade katt och hare”.”
Under 1800-talet hade övernaturliga förklaringar kastats åt sidan och västerländska läkare ansåg i allmänhet att klinisk lykantropi var en vanföreställning som bäst behandlades med läkemedel. Även idag är dock den underliggande orsaken till tillståndet inte väl förstådd och fallen är inte särskilt väldokumenterade. Och eftersom det, som Blom säger, vanligtvis förekommer tillsammans med andra symtom som leder läkare till ”mer konventionella diagnoser som schizofreni, bipolär sjukdom och så vidare”, kan klinisk lykantropi vara underrapporterad, med läkare som inte ropar varg så ofta som de borde.