Till min en gång-En gång i tiden:

Om jag blundar och sitter stilla kan jag känna hur jag förflyttar mig tillbaka i tiden. Jag kan känna smärtan i min mage. Jag vaknade upp i hemmet som vi hade byggt tillsammans och sov på min sida av sängen. Ensam. Du hade redan åkt till jobbet, men din doft fanns fortfarande kvar i sängen. En doft som jag brukade längta efter. Jag begravde mitt ansikte i din kudde och andades in den, höll andan så länge jag kunde. Jag skulle aldrig känna den doften igen.

Sommarregnet föll på uteplatsen utanför vårt fönster i en jämn rytm som nästan var lugnande. Jag rullade ihop mig till en boll, kramade om mig själv och ville att jag skulle resa mig upp. Det var min sista dag i detta hus, denna plats där våra drömmar följde oss efter vårt bröllop. Det var dagen då jag skulle lämna dig.

Jag satte mig upp och gled långsamt ur sängen, jag rörde mig långsamt eftersom min kropp gjorde ont. Mitt huvud bultade och mina ögon svidde efter dagar och dagar och dagar av gråt.

Jag stod vid vårt sovrumsfönster och tittade ut mot himlen. Det var mulet, himlen var mjukt grå, solen var ett dämpat klot bakom de mörka molnen.

Jag såg hur regnet slog mot ytan på utemöblerna, möbler som min far hade monterat åt oss året innan. Möbler som vi brukade sitta på under varma sommarnätter, mysande mot varandra medan vi drack chai och fantiserade om vår framtid tillsammans. Planerna för vårt hem, vår familj, vår trädgård. Vi hade planterat blåbärsbuskar på våren.

Jag vände mig bort från fönstret och tog mig långsamt ut ur sovrummet och gick ner i korridoren. Mina fingrar gled över väggarna i vårt hem, och jag kände hur smärtan vällde upp i mitt bröst. Håligheten inom mig började fyllas med sorgens tyngd – det välbekanta brännandet började i min hals, mitt huvud dunkade och tårarna började rinna ur mina ögon när jag gick från det ena rummet till det andra.

Stilla och stilla tog jag farväl av varje rum. Vårt kontor. Vårt gästrum. Vårt kök. Vårt vardagsrum. Till och med vår tvättstuga, där jag skulle tvätta dina kläder så att du inte behövde göra det. Detta vackra hus. Ditt och mitt. Det var meningen att vi skulle uppfostra våra barn i det.

Min kropp skakade när jag gick, och jag började snyfta, mitt andetag gick in och ut ur bröstet, mina händer skakade, mitt ansikte var förvridet – jag kunde känna hur musklerna i mitt ansikte spände sig när jag grät. Jag var så trött.

Jag rörde vid fotot från vårt bröllop – jag tittade upp på dig, strålande och vacker. Och du tittade mig i ögonen, stolt och stark och så jävla snygg. Du hade ett ansikte som tillhörde en ängel. Det är vad du alltid har varit för mig. Min ängel. Ljuset till mitt mörker, regnbågen till min storm.

Men änglar och demoner är det som berättelser handlar om, och jag behövde skriva om min. Och så lämnade jag dig.

Du trodde inte att jag skulle göra det. Du var mitt allt, och jag var ditt. Jag var inte hel utan dig, och du visste inte hur du skulle leva utan mig. Och det, min älskade, min söta och vackra ängel, var vår fatala brist.

Vi var ofullständiga, vi två, klamrade oss fast vid varandra eftersom vi visste att vi inte var kompletta på egen hand. Du var okej med detta – med att finna dig själv i mig. Men jag, jag höll på att förtvinas. Jag var inte ämnad för ett halvt levt liv. Och att stanna med dig skulle ha varit slutet för mig.

Och så krossade jag mitt eget hjärta för att rädda mitt framtida jag. För att tvinga dig att växa till den man jag visste att du hade djupt inom dig. För att ge mig chansen att upptäcka de delar och bitar av mig själv som aldrig skulle förverkligas eftersom de kvävdes av vår kärlek. Vi träffades i vår ungdom och åren formade oss till en enhet. Det enda sättet att hitta min egen identitet var att slita mig loss från dig.

Jag klamrade mig fast vid dig när du kysste mig farväl. Och sedan, efter att ha vaknat och sörjt och packat och städat, packade jag min bil. Min pappa kom, med trött och avmagrad i ansiktet, för att hjälpa mig. Han flög in för att hjälpa sin enda dotter, sitt gyllene barn, att lämna sin man, mannen som han betraktade som en son. Min far grät tillsammans med mig när han körde iväg oss.

Jag skriver till dig nu, min en gång i tiden älskade, för att tala om för dig att det var det svåraste jag någonsin har gjort att lämna dig. Men jag lever i dag för att jag gjorde det – jag hoppade ut ur min bekvämlighetszon och sprang huvudstupa in i det okända. Jag är, över två år senare, äntligen i fred med mitt beslut.

För att du förstår, min älskade: det var inte du. Det var vi. Vi kunde inte vara tillsammans utan att förlora oss själva. Och vad är livet om man inte kan vara huvudpersonen i sin egen historia?

Jag önskar dig en kärlek som ger dig allt det som jag inte kunde. En kärlek som sätter din själ i brand, som älskar hela dig på det sätt som du inte kunde älska hela mig. Eftersom jag inte ens kände hela mig ännu.

Jag önskar dig glädje. Och frid. En kvinna som ger dig allt du behöver utan att förlora delar av sig själv.

Hon kommer dock inte att laga mat bättre än jag.