Varje kväll under Monster Ball Tour höll Lady Gaga ett tal till publiken.

”Ikväll vill jag att ni ska glömma all er osäkerhet”, inledde hon under en version av talet från föreställningar på Madison Square Garden. ”Jag vill att ni förkastar alla eller något som någonsin fått er att känna att ni inte hör hemma eller att ni inte passar in, kom bara ihåg att ni är en jävla superstjärna och att ni föddes så här!”

Detta var Gaga när hon var på toppen av sin stjärnglans, och hon levererade ett upprop om acceptans och empowerment som skulle komma att bli synonymt med hennes varumärke som kändis och som gay-ikon. Eftersom det den 8 april är tio år sedan hennes första singel, ”Just Dance”, släpptes, är det nu en bra tidpunkt att titta på hennes engagemang för påverkansarbete och hennes påverkan.

Gaga kom till sin kändisstatus med en redan etablerad koppling till homosexuellasamhället. Som någon av New York Universitys campusguider kan berätta för dig är Gaga en av NYU:s mest framgångsrika avhoppare. Efter sitt första år hoppade hon av för att ägna sig åt sin karriär. År 2009 sa hon till tidningen Elle: ”Jag trodde att jag kunde lära mig själv om konst bättre än vad skolan kunde”. Videor av hennes framträdande på UltraViolet Live och på Bitter End visar en till synes annorlunda person än den Gaga vi känner och älskar idag.

Hon var Stefani Germanotta, en brunhårig, italiensk-amerikansk singer-songwriter som spelade piano och skrev sina egna låtar. Bilderna som togs mellan hennes tid på NYU och lanseringen av ”Just Dance” visar hennes förvandling – hon bytte från att spela på dykbarer till go-go-dans och spelade på undergroundklubbar. Vid föreställningar med Lady Starlight övergick hon genom att sätta på en metalllåt och tända hårspray i brand (en bild som hon förgyllde med hjälp av fotografen Nick Knight och regissören Ruth Hogben för introduktionsvideon till Monster Ball Tour). Från hennes ständiga referenser till klubbkids-scenen är det inte svårt att extrapolera att många av dessa platser hade inneboende queera kvaliteter.

Även under de allra tidigaste dagarna av sin karriär var Gaga omedelbart knuten till det queera samhället. Hon talar öppet i några av sina tidigaste TV-intervjuer om sexualitet, oavsett om det handlar om hennes egen bisexualitet som beskrivs i ”Poker Face” eller om att lägga grunden för att människor föds på detta sätt. I några av hennes allra första tacktal tackade hon ”Gud och de homosexuella” för sin nyfunna framgång, hon firade sina homosexuella pojkar, pojkar, pojkar varje kväll på sin Monster Ball-turné och dök upp på MTV Video Music Awards 2010 tillsammans med militärer som avskedats på grund av sin sexuella läggning. När Lady Gaga tillkännagav ”Born This Way” medan hon bar sin köttklänning var det ingen överraskning att detta var hennes politiska budskap i valet.

”Born This Way” har blivit en låt för queerfirande. Born This Way släpptes 2011, ett centralt år för en förskjutning mot hbtq-acceptans i Amerika. Å ena sidan gjordes viktiga framsteg i och med upphävandet av ”Don’t Ask, Don’t Tell”, framgången för It Gets Better Project, antagandet av New York Marriage Equality Act och Hillary Clintons tal i FN till stöd för hbtq-rättigheter. Å andra sidan var det en tid då Tea Party började göra sig gällande i den amerikanska politiska diskursen och självmordsfrekvensen i hbtq-samhället började komma fram i ljuset. Den utbredda acceptans och firande som många nu tar för givet fanns ännu inte.

Trots att den följde upp hennes duettalbum med Tony Bennett blev många fortfarande överraskade av den avskalade estetiken och musiken på Joanne, hennes senaste skiva. Kritiker kritiserade den för att vara ett misslyckat försök att göra autenticitet till sitt nya varumärke, och många undrade om bristen på framgång för huvudsingeln ”Perfect Illusion” innebar slutet för superstjärnan Lady Gaga.

Dessa tolkningar missar vilt Joannes implikationer för queerness i Amerika.

Albumet inleds med ”Diamond Heart” och inflytandet av americana-klassisk rock är genast uppenbart. Hon öppnar albumet med självbiografiska texter: ”Young, wild American / Looking to be something / Out of school go-going for a hundred or two”. I ett politiskt klimat där halva landet gör anspråk på en vision av USA där vita, evangeliska, heterosexuella kristna har ensamrätt på titeln ”amerikan”, hävdar Gaga att hon och hennes publik av queera fans istället är lika (om inte mer) amerikanska. Istället för att behandla Joanne som ett försök att nå medelamerika bör det behandlas som ett försök att infiltrera det.

Fanernas stormande i rosa cowboyhattar och konstläderfransar är en återanvändning av bilder som förknippas med en genre och musikalisk subkultur som är mest knuten till vita konservativa och deras efterföljande homofobi. Det är ett subversivt sätt att förklara att queera människor kan existera överallt. När Gaga talar om ”Joanne” har hon ofta beskrivit låten som en låt som handlar om ”smärta mellan generationerna”. Låten beskriver hur hennes moster Joannes död på grund av lupus påverkade henne via den smärta som den orsakade hennes far. Detta är ett koncept som är alltför relevant för ett samhälle som fortfarande arbetar med att utveckla en intergenerationell känsla av enighet, till stor del på grund av den bestående effekten av aidsepidemin.

När Gaga landade på Super Bowl-giggen det året förväntade sig många att hon skulle göra ett politiskt uttalande i likhet med vad Beyoncé hade gjort året innan med ”Formation”. De blev besvikna över vad de uppfattade som ett i stort sett opolitiskt framträdande. Ändå är det bara på grund av att hbtq-rörelsen har varit så framgångsrik så snabbt som hennes framträdande ansågs så politiskt neutralt. Om hon hade framfört ”Born This Way” på Super Bowl 2008 hade det varit ett mycket kontroversiellt val. Men för 2016 var texten ”No matter gay, straight or bi, lesbian transgender life” förväntad och passade väl in i den centrala politiska diskursen. Det som en gång var ett radikalt politiskt uttalande togs nu för givet. Även om de var många andra faktorer som spelade in kan man inte heller förneka att Gaga spelade en stor roll i att flytta denna acceptans.

Nu, ett decennium in i Gagas karriär, är så mycket av hennes arv redan cementerat. Hon kommer för alltid att vara en gayikon och det är omöjligt att förneka hennes talanger som artist och låtskrivare. Ändå finns det på många sätt fortfarande så mycket kvar att se. Med Gagas storfilmsdebut med A Star Is Born i oktober och hennes påbörjade residens i Vegas är det möjligt att Joanne bara blir ett övergående kapitel i hennes karriärs episka saga.

För tillfället är det enda som återstår att säga till Gaga, ett decennium in i hennes karriär: å mina egna vägnar och å alla andra människors vägnar, vars liv har förändrats och räddats av hennes musik, tack.