I den här artikeln av Leslie Petroviski som publicerades i 2018 Late Winter Vogue Knitting Magazine, kan du utforska garnfiberallergier, symtom, skyldiga och mer!

Klicka på de här länkarna för att beställa ditt exemplar (jag får inget för det om du gör det! Jag tillhandahåller bara en resurs!)

2018 Late Winter edition of Vogue Knitting Magazine

och Designer Knitting Magazine 2018 Late Winter Issue 069

Jag håller inte nödvändigtvis med om en del av de punkter om osannolikheten att ull ens skulle kunna vara ett allergiframkallande ämne som några av källorna förespråkar, men artikeln ger en hel del riktigt bra information och resurser för att hjälpa dig att fatta dina egna beslut när du undersöker vilka fibrer du vill ha intill din hud, och om du vill söka en medicinsk diagnos eller inte.

Vänligen kommentera i slutet och dela detta med andra i din fiberkonstvärld!

**************************
När SUZI QUILLEN var 13 år gjorde hennes mormor en pudelkjol åt henne, som Quillen matchade med en kort, puffärmad kashmirtröja i den perfekta nyansen av bomullsrosa. Hon var överlycklig – tills hon drabbades av ett hett, kliande utslag. ”Vet du hur glasfiber känns?” frågar hon. ”Överallt där tröjan rörde vid min hud blev jag knallröd och fläckig.”

Problemet slutar inte där. Quillen kan inte bära ull eller mohair och hon kan inte heller bära ull-, kashmir- eller mohairgarn i sin butik Perfectly Knotty i Arlington, Washington. Är hon allergisk? Känslig för de mikroskopiska skalen på djurfibrerna? Vad orsakar den irritation hon upplever med dessa premiumfibrer?

För dem av oss som glatt kan sticka med tandigare ull som romney- och isländsk ull är fiberöverkänslighet motsvarande en kombinerad gluten-/mejeri-/nattskuggsintolerans: Kan du ens tänka dig ett liv utan pasta, ost eller potatis, för att inte tala om kashmir med låg mikronhalt? Men kampen är vanlig för en procentandel av hantverkspopulationen. Vissa fibrer får dem att vrida sig, och detta faktum håller textilforskare – och garndesigners – vakna om nätterna.

Amy Singer, grundare av nättidningen Knitty och författare till No Sheep for You: Knit Happy With Cotton, Silk, Linen, Hemp, Bamboo and Other Delights, säger att hon är både allergisk och känslig för vissa garner. Hon har fått diagnosen ullallergi genom ett hudpricktest, men tycker också att alpacka och kashmir är obekväma att bära och arbeta med, inte för att de orsakar en allergisk reaktion utan för att hon säger att hon faktiskt kan känna de mikroskopiska fjällen på fibrerna.

”Jag är överkänslig”, förklarar hon, och påpekar att även kläderetiketter och strumpsömmar stör henne. Men när hon stickar med ull är känslan helt annorlunda: först känner hon en stickande känsla i händerna, och inom några minuter börjar de brinna. ”Jag vet när det är en allergisk reaktion och när det är något annat. Med ull är det en allergisk reaktion.”

DAGNOS
Textil kontaktdermatit – som kan delas in i två grundläggande kategorier, ”irriterande” och ”allergisk” kontaktdermatit – är paraplynamnet för Singers tillstånd. Den förstnämnda typen uppstår när hudens skyddande skikt har skadats, medan den sistnämnda typen uppstår när något utlöser en immunreaktion. Symtomen omfattar klåda, rodnad, sveda, svullnad, knölar, fjällning och till och med sipprande blåsor.

Michael Sheehan, vice ordförande i American Contact Dermatitis Society, är dermatolog och driver en specialklinik i Columbus, Indiana, för lapptestning och dermatit. Han säger att textilier kan irritera huden, men att fiberallergier är ganska sällsynta. ”Även om den verkliga förekomsten av textilallergier i den allmänna befolkningen inte är känd, är den sannolikt ovanlig”, konstaterar han. ”Majoriteten av hudreaktioner på textilier är resultatet av irriterande kontaktdermatit snarare än allergisk kontaktdermatit. Vissa personer kan vara mer benägna till irritation. Till exempel kan personer med en historia av eksem i barndomen uppleva mer irritation från ullfibrer.”

Den svarta fåren och getterna och lammorna, ET AL.
Ull i synnerhet får ett dåligt rykte, men andra animaliska fibrer, som mohair, alpacka och kashmir, kan också orsaka obehag hos människor. Oavsett om det är barndomsminnen av kliande tröjor (som kanske eller kanske inte har varit av ull) eller erfarenheter av plagg tillverkade av fibrer med högre mikronantal – det som garnindustrin kallar ”rustika garner” – så kämpar ullen med ett imageproblem. ”Folk måste verkligen få information om ull”, konstaterar Liz Deurmeier, tillfällig chef för Montana Wool Lab vid Montana State University. ”Det är en fantastisk fiber.”

HAT OM ULLFIBER ÄR VERKLIGEN BRA FÖR DIG?
Forskning om ullens fantastiska egenskaper bekräftar detta påstående. Studier visar att ull andas och håller kroppen varm eller sval beroende på atmosfäriska förhållanden. Den transporterar fukt, är biologiskt nedbrytbar, motstår brännskador och skyddar till och med huden mot solens ultravioletta strålar. Tillverkare av friluftskläder som Smartwool och Duckworth, strumptillverkare som Farm to Feet och Darn Tough Socks samt det enormt framgångsrika Allbirds, som använder fina merino- eller Rambouilletfibrer, har hjälpt allmänheten att inse att ull verkligen inte bara är en schweizisk armékniv bland fibrer. Det är också bekvämt.

Ull kan dessutom ha hälsobringande egenskaper. Kläder och sängkläder av ull kan leda till bättre sömn, snabbare muskelåterhämtning och lyckligare bebisar. Nya studier tyder till och med på att merino kan bidra till att minska symtomen på eksem. Två studier, den ena inriktad på små barn och den andra på tonåringar och vuxna, visar att superfin merino kan läka. I studien om eksem hos spädbarn, som publicerades i British Journal of Dermatology förra året, upptäckte man att superfin ull faktiskt kan förbättra symtomen på eksem hos spädbarn. Ungdomar och vuxna som hade merinoplagg med låg mikronhalt bredvid huden upplevde också minskade symtom samt ökat mentalt och fysiskt välbefinnande.

Hur ullens läkningspotential beror på är ännu inte fastställt, men den nuvarande uppfattningen är att ullen skapar ett mer trivsamt mikroklimat mellan hud och tyg. ”Mekanismen för ullens fördelar har ännu inte slutgiltigt bevisats, men vår starka hypotes är att ett baslager av ull fungerar som ett andra skinn för personer – till exempel personer som lider av eksem – vars hud är ”läckande” och benägen att torka ut”, förklarar Angus Ireland, programchef för Fibre Advocacy and Eco Credentials för Woolmark Company, ett dotterbolag till den icke-vinstdrivande branschorganisationen Australian Wool Innovation. ”Ull består av ett material som liknar hudens och har en liknande fukthalt som huden, vilket är mycket högre än de andra huvudtextilierna. Den absorberar och avger fukt fritt och ger bättre värmeisolering.”

Studier av bärbarheten hos fibrer som mohair visar att även den har anmärkningsvärda egenskaper. Den berömda textilforskaren Lawrance Hunter, som på 1990-talet skrev den enda definitiva boken om mohair och är chef för avdelningen för textilvetenskap vid Nelson Mandela Metropolitan University i Port Elizabeth, Sydafrika, sammanfattade den senaste kunskapen om mohair i ett dokument för handelsorganisationen Mohair South Africa.

Mohair, som produceras av angoragetter, är känt för sin vackra lyster och hållbarhet. Dessutom är det vattenavvisande, absorberande, rynk-, smuts- och brandbeständigt och har färre fjäll än merino, även om antalet mikroner tenderar att vara högre. I boken Silk, Mohair, Cashmere and Other Luxury Fibers, hävdar Hunter i sitt kapitel om mohair följande: ”Ur hälso- och säkerhetssynpunkt är mohair, i likhet med andra animaliska fibrer, i allmänhet mycket behagligt, och det är sällsynt att det uppstår någon allergisk reaktion mot det, även om det ibland finns problem med stickighet eller klåda när fibern kommer i direkt kontakt med huden.”

OULLE DATA
Trots industrins ansträngningar att mjuka upp ullens image, fortsätter vissa konsumenter att se snett på fibern. En global konsumentstudie från Wool- mark Company visar att 10 procent av alla människor som inte kommer att överväga att köpa ett ullplagg undviker fibern eftersom de tror att de är allergiska mot den. Uppgifter om den faktiska allergiska potentialen hos olika fibrer är fortfarande få, och den mest robusta informationen finns om ull.

I vetskap om att människor kanske undviker ull på grund av upplevda allergier, har ullindustrin investerat kraftigt i forskning för att undergräva uppfattningen om ull som allergiframkallande ämne. I en omfattande litteraturöversikt som publicerades förra året gick ett team av dermatologer, allergologer och immunologer igenom studier som utförts under det senaste århundradet och drog slutsatsen att bevisen helt enkelt inte stöder uppfattningen att ull i sig orsakar allergier. Genom att kamma igenom forskningen kom forskarna fram till att ullens allergiska rykte delvis beror på äldre artiklar som publicerats med dåliga eller inkonsekventa metoder och på den historiska analysen av grövre ull med högre halter av lanolin, tillverkningstillsatser och färgämnen än vad som vanligtvis används i dag.

”Den verkliga behållningen av den här studien är att det inte finns några trovärdiga bevis för att ullfibrerna i sig själva är allergiframkallande eller för att de ullplagg som tillverkas av dagens ullindustri utlöser allergiska reaktioner”, säger Angus Ireland. ”Studien visade att hudirritation som orsakas av ullplagg beror på den höga fiberdiametern hos ullen i dessa plagg.” Forskarna säger nu att det är ”prickfaktorn” som orsakar hudirritation. Plagg tillverkade av ull eller syntetiska fibrer som överstiger 30 mikrometer får människor med känslighet att reagera. Eftersom dessa tjockare fibrer inte böjer sig lika lätt kan deras ändar sticka och irritera huden och framkalla allergiliknande reaktioner.

När allergier uppstår, menar Michael Sheehan, är det ofta inte fibrerna i sig som är boven i dramat, utan färgämnen och kemikalier i efterbehandlingen. ”Europeiska uppgifter tyder på att färgämnen och efterbehandlingskemikalier är de vanligaste potentiella allergenerna”, säger han. Studier pekar på formaldehyd, dispersionsfärgämnen som vanligtvis används för att färga syntetiska fibrer och parafenylendiamin, som också finns i vissa textilfärgämnen, som allergener. Men om människor kan vara allergiska mot hundar och katter, varför inte mot får? ”När det gäller allergier mot katter och hundar är det ofta deras mjäll eller döda hud som är problemet; ett protein i dessa döda celler utlöser en allergisk reaktion”, förklarar Angus Ireland. ”Skallret kan cirkulera i luften och sätta sig på möbler, sängar osv. där det kan konsumeras av dammkvalster, vars avföring och döda kroppar också kan utlösa allergier. Får producerar också mjäll, som kan utlösa en allergisk reaktion på samma sätt – bara begränsat av det faktum att får normalt inte lever i människors hem.”

Ronald Pope, forskare vid Texas A&M:s Bill Sims Wool and Mohair Research Laboratory, håller med. ”Ull är ett protein som är keratiniserat, precis som naglar, hår, horn, hovar osv. Det växer inte aktivt när det väl är keratiniserat. Det är bara under huden på fåret, vid rotknölen, som tillväxten sker. Därför skulle det inte vara rationellt att tro att fibern i plagg reagerar kemiskt med mänsklig hud.”

STAKNING AV STYKNING
Personer vars garn eller stickade plagg orsakar obehag bryr sig vanligen inte om huruvida de är bokstavligt talat allergiska; de vill bara att irritationen ska upphöra. Amy Singer, som har ägnat större delen av sin stickkarriär åt att försvara sin ullallergi, intar ståndpunkten att om det känns obehagligt att arbeta med en fiber ska man hålla sig borta från den. ”Oavsett om någon är allergisk eller inte”, säger hon, ”om det känns dåligt för dem så känns det dåligt under hela perioden. Det är tillåtet att ha den känslan. Hitta något annat.”

När Suzi Quillen och hennes man öppnade Perfectly Knotty för fyra år sedan hade paret till en början ett sortiment av djurfibrer. Med tiden, när Quillen tillbringade mer tid i butiken, blev hon dock varm i ansiktet och hennes nacke, bröst och armar blev röda och kliade även om hon bar bomullshandskar när hon hanterade ullgarn. Så hon dumpade de felande fibrerna och kallade sin butik för ”allergimedveten”. ”Jag har aldrig blivit medicinskt testad”, säger Quillen. ”Min filosofi är: Varför skulle jag behöva ett test? Vad kommer det att ändra på vad jag vill ha intill min hud?”

Som den enda allergifokuserade garnbutiken i landet har Perfectly Knotty garn som Quillen själv testar och som hon tål: lama, alpacka, sockerrör, bambu, mjölk, bomull, silke, akryl, hampa, soja och pepparmynta. Endast ett garn i butiken innehåller lite ull, nämligen Hayfield akryl/ullblandningen som Quillen har som en arbetshäst, som hon kan sticka med men inte bära. ”En del kunder kan inte alls hantera några animaliska fibrer”, säger hon. ”De flesta kunder med allergier vet vad de bör och inte bör röra. Baserat på det säger jag till folk: ’Det här är säkert, det här är inte säkert’.”

Quillen uppskattar att ungefär en fjärdedel av hennes kunder handlar på Perfectly Knotty på grund av en allergi eller känslighet. De flesta människor har inga problem med växtfibrer, men ibland får en kund en reaktion till följd av en tillsats som används vid tillverkningen av garnet. Generellt sett, säger hon, blir människor mer medvetna om hur deras kroppar reagerar, oavsett om det är på gluten eller på en viss fiber. ”Folk pratar mer om det.”

På samma sätt som glutenöverkänslighet tvingar till utforskande av kosten, tvingar ullöverkänslighet stickare och virkare att experimentera med garner som de kanske aldrig tidigare hade övervägt, till exempel ananas, återvunnen denim eller alternativa djurfibrer som yak eller bison. ”Det är så viktigt att människor vet att de har alternativ”, säger Quillen. ”Som en person med dessa känsligheter trodde jag att det inte fanns någon anledning för mig att gå in i en garnbutik. Men nu finns det så många garntillverkare som erbjuder nya saker. Det är spännande att vara en föregångare i denna mikronisch. Det finns en hel värld av fantastiska saker där ute. Varför begränsa sig själv?”