”Hot Spots” och avhjälpande åtgärder

Med avseende på eutrofiering kan ”hotspots” vara de områden som är hypernutrifierade, t.ex. flodmynningar (t.ex. Ythan i Skottland) eller de områden som regelbundet uppvisar symtom på eutrofiering, t.ex. Östersjön. Andra goda exempel är att det idag nästan inte finns några bäverdammar i USA och att det i många låglänta länder inte finns några stora naturliga våtmarker till följd av uppodling. Tidigare gynnade dessa naturliga hinder som bäverdammar och stora våtmarker retentionen av näringsämnen, vilket resulterade i lägre och mer ”nära” naturliga belastningar i kustsystemen. Det är uppenbart att restaurering av flodsystem eller återställande av hela flodsystems integritet i kombination med tillämpning av bästa möjliga teknik är den bästa åtgärd som kan genomföras, tillsammans med förvaltning av avrinningsområden och avrinningsområden.

I allmänhet är ”hot spots” alla nära intensiv markanvändning (jordbruk och urbaniserade områden), med dålig rening av avloppsvatten och inget avlägsnande av P och N. Ökad utveckling åtföljs vanligtvis av bättre rening av avfall, t.ex. kräver europeiska direktiv bättre rening beroende på lokalbefolkningen och mottagande vattnens förmåga att assimilera avfallet. Det är dock en självklarhet att avloppsrening avlägsnar organiskt material, men om man inte installerar näringsstrippning, vilket är dyrt, kan det hända att man inte lyckas avlägsna, eller knappt avlägsnar, näringsämnen. På samma sätt kommer inrättandet av nitratkänsliga områden som kräver gödselkontroll, i enlighet med EU:s nitratdirektiv, att minska tillförseln, men eftersom grundvattnet kan hålla kvar näringsämnen i många år, till och med årtionden när det gäller akviferer, kommer resultaten av saneringen inte att bli synliga förrän efter ett tag.

De områden som behöver uppmärksammas är befolkade områden, jordbruksmark och områden med låg energiförbrukning (Östersjön med Åland, German Bight i Nordsjön, Long Island Sound, Chesapeake Bay), dvs. främst de stora flodmynningssystemen samt utvecklingsländer som inte har någon eller nästan ingen rening av avloppsvatten. Antropogen eutrofiering måste åtgärdas, särskilt genom ytterligare förbättringar av avloppsrening och tekniska processer för att minska utsläppen av näringsämnen och relaterade (NOx)-föreningar till atmosfären.

Trots ökad kunskap uppvisar de flesta länder samma historik när de fokuserar på eutrofiering. Det faktum att informationen ovan tyder på en minskning av utsläppen av näringsämnen bör tolkas med försiktighet, eftersom skillnader i näringsförhållandena i kombination med förändringar i koncentrationerna kan leda till utveckling av oönskade mikro- och makroalger. Sveriges minskningspolitik, som var inriktad på fosfor, misslyckades t.ex. eftersom det blev brist på fosfor längs kusterna men inte i den centrala delen av Östersjön, där det tillfördes ett överskott av fosfor från anoxiskt djupvatten, vilket ledde till att algblomningar nära ytan upprätthölls. Med tanke på de handlingsplaner som de utvecklade länderna antagit för att ytterligare minska näringsbelastningen kan man hävda att eutrofiering inom en snar framtid kommer att orsakas av havsvatten som har berikats med näringsämnen i årtionden i stället för av sötvatten. Detta beror på att man förväntar sig att den nuvarande näringspolitiken för ”diffusa källor” och den ökande användningen av moderna, sofistikerade reningsverk för avloppsvatten kommer att minska sötvattenbelastningen ytterligare. Atmosfäriskt nedfall av kväve och fosfor (i damm) kommer dock att bli allt viktigare på grund av de många näringskällor som härrör från markanvändning (förbränning av fossilt kol, åkrar och skogar).

Kvävefixeringsprocessen kommer i framtiden att bli allt viktigare som en mekanism för att under förhållanden med låg näringstillgång kompensera för de korrigerande åtgärder som vidtagits av de olika regeringarna. Denna förväntan innebär en väl avvägd minskning av näringsbelastningen för att förhindra skadliga blomningar. Det innebär också att man måste fortsätta att uppmärksamma eutrofieringen i alla dess aspekter. För närvarande är kvävefixering troligen en liten N-källa, vilket är fallet i de flesta näringsrika estuarina system, men vissa arter har utvecklat förmågan att klara av mycket låga kvävekoncentrationer under förhållanden där kvävefixering ger precis tillräckligt med kväve. Det krävs en ytterligare global minskning av kväveutsläppen för att skydda miljön. Det är möjligt att problemet med kvävefixering kommer att bli uppenbart när fosforbelastningen har minskats så långt som möjligt.

Den viktigaste ”heta punkten” på denna planet är den snabbt växande världsbefolkningen. Den stora frågan och utmaningen är hur vi ska kunna erbjuda varje enskild individ ”hållbara” levnadsförhållanden och samtidigt bevara integriteten hos våra vattensystem. Denna markanta befolkningsökning är huvudorsaken till dagens och morgondagens vanligaste och allvarligaste miljöproblem.