I slutet av sommaren 2017, inte långt efter att Thrice hade avslutat en nationell turné, vaknade sångaren Dustin Kensrue mitt i natten och fann sig själv fixerad vid den mentala bilden av en öppen hand – en visuell bild som omedelbart blev hans pekpinne i skrivandet av Thrices tionde album, Palms.
”Jag reste mig upp och började räkna upp alla saker som en öppen handflata representerade, särskilt i motsats till idén om en stängd hand eller en knytnäve”, säger Kensrue, som var med och grundade Thrice tillsammans med gitarristen Teppei Teranishi, basisten Eddie Breckenridge och trummisen Riley Breckenridge 1998. ”Det blev grunden för skivan: den där känslan av att vara öppen, oavsett om den är öppen för mysterier eller för att ta emot saker eller för att ge. Skivan kom från en plats där man försökte bekämpa det hat och den bigotteri som vi ser i världen just nu, men försökte göra det på ett sätt som inte är splittrande.”
I den andan av denna öppenhet skapade Thrice Palms med ett fritt och flytande förhållningssätt till skivans soniska element. Resultatet är deras mest expansiva verk hittills, som omfattar allt från visceralt laddad post-hardcore till pianodrivna ballader. För att skapa det eklektiska ljudet anlitade Thrice den betrodda producenten Eric Palmquist för inspelningen av slagverks- och sångspåren, och producerade själv alla gitarrpartier på Palms. ”När vi spelar in våra egna grejer tenderar vi att vara mycket mindre neurotiska när det gäller att få varje ton perfekt”, säger Kensrue. ”Det handlar mer om att få fram den rätta känslan ur framförandet, så att det blir en koppling på en djupare nivå.”
Mixad av John Congleton (en Grammy Award-vinnare som är känd för sitt arbete med Lucy Dacus, Xiu Xiu och St. Vincent), utvecklas Palms med en omedelbarhet som förstorar kraften i varje spår. ”Vokalerna är mycket torra, utan mycket delay eller reverb”, säger Kensrue. ”Som den person som sjunger är det lite skrämmande, men jag tycker att det finns en kraftfullhet i albumet som skiljer det från våra andra skivor.”
Men precis som sin föregångare – 2016 års politiskt inriktade To Be Everywhere Is to Be Nowhere – hämtar Palms mycket inspiration från den litterära och filosofiska världen. I sitt lyriska skrivande hämtade Kensrue från så olika källor som filosofen Alan Watts föreläsningar, franciskanermunk Richard Rohrs skrifter och matematikern Alfred North Whiteheads processmetafysik. ”Under de senaste åren har jag kommit att omfamna ett mer icke-dualistiskt sätt att se på världen, delvis på grund av att jag har lyssnat på och läst saker som har tagit mig ur de svartvita mönstren”, konstaterar Kensrue.
På albumets inledande ”Only Us” tar Thrice med sig den nyfunna förståelsen till en berusande fusion av frenetiska syntlinjer, ömtåliga harmonier och massiva, tunga gitarrriffs. ”’Only Us’ kom från att vi tänkte på hur vi så lätt delas in i ’oss’ och ’dem’, när vi egentligen har en inneboende förmåga att ta hand om dem i vår grupp, och parametrarna för vem som faller in i den gruppen är extremt flexibla”, säger Kensrue. ”Det handlar om hur de saker som vi tror skiljer oss åt faktiskt är oviktiga, och om vi kunde bredda idén om ’oss’ till att inkludera alla människor skulle det hjälpa oss att bygga ett mer kärleksfullt och civiliserat samhälle.”
Totalt i Palms ingjuter Thrice både sårbarhet och angelägenhet i sin kompromisslösa självreflektion. På omgångar graciöst melodisk och rasande intensiv, fångar huvudsingeln ”The Grey” vad Kensrue beskriver som ”frustrationen som kommer från att anstränga sig inom något slags system, och känslan av frihet som kommer från att röra sig in i ett nytt sätt att förstå saker och ting”. Ett av skivans mest fantastiska ögonblick, den pianodragna och tyst härliga ”Everything Belongs”, undersöker tanken att ”det finns ett sätt att se på världen där alla hör hemma och passar ihop på ett ganska vackert sätt”, enligt Kensrue. Och på ”Beyond the Pines” avslutar Thrice Palms med ett intrikat arrangemang av kristallina gitarrtoner, mjukt slagverk och en stark text som är inspirerad av en passage ur ”The Great Wagon” av 1200-talspoeten Rumi: Utanför idéer om fel och rätt/finns ett fält. Jag möter dig där. ”’Beyond the Pines’ handlar om hur alla namn och etiketter vi sätter på saker och ting inte har något att göra med deras väsen”, säger Kensrue. ”Det finns djupare verkligheter som verkar, och ingenting sorterar sig självt så snyggt som vi vill att det ska göra.”
Och på andra ställen på Palms – till exempel på den kraftfullt kathartiska post-hardcorern ”A Branch in the River” – återvänder Thrice till några av de mest formativa influenserna från sina tidiga år. Bandet, som kommer från Orange County i Kalifornien, bildades när tre av medlemmarna fortfarande gick i high school och debuterade med den kinetiska punk/hardcore-hybriden på albumet Identity Crisis från 2000. Deras genombrott kom med 2003 års The Artist in the Ambulance – Thrices tredje fullängdare, vars singlar ”All That’s Left” och ”Stare at the Sun” båda hamnade på Billboard Alternative Songs-listan. Med sina tidigare utgivningar som även inkluderar en ambitiös duo av konceptalbum (2007/8:s The Alchemy Index: Fire and Water and Earth and Air) tog bandet ett flerårigt uppehåll från och med 2012, för att sedan återuppstå med To Be Everywhere Is to Be Nowhere (ett album där Thrice ”trollar fram en atmosfärisk skönhet men bibehåller en koppling till smutsen under sina fötter”, enligt DIY Magazine).
Thrices första släpp sedan de skrev på för Epitaph i början av 2018, Palms matchar sin råa passion med en avvägd intensitet, en sällsynt bedrift för ett album som är så informerat av tidens flyktighet. ”Även om några av de här låtarna är riktigt aggressivt klingande ville jag se till att de aldrig kändes som fingerpekande, särskilt i en tid när det pratas så mycket förbi varandra”, säger Kensrue. Inom ramen för detta tillvägagångssätt avslöjar Thrice sitt djupa engagemang för att göra en bestående inverkan på lyssnaren. ”Du kan inte förvänta dig att någon automatiskt ska ändra sig till ditt sätt att se på världen, och det slutar bara med att du blir frustrerad om du försöker”, säger Kensrue. ”Men jag tror att vi kan förändras genom många små interaktioner och gradvis börja se saker på ett annat sätt. Jag hoppas att skivan kan fungera som en pågående konversation, där den långsamt för människor till en plats där de ser på världen på ett mer öppet sätt än de gjorde tidigare.”