Dorothea Dix startade en kontrovers när hon vid Massachusetts lagstiftande församling talade om de oacceptabla förhållandena på sjukhus för psykiskt sjuka. Hon hävdade att ”de sjuka och sinnessjuka var instängda i burar, garderober, källare, bås och pennor! ” Hon inledde sitt korståg för humana sjukhus för sinnessjuka år 1841. Hon samlade in bevis och krävde statligt stödd vård. Resultatet blev att fem sjukhus inrättades i Amerika.

När dr John Galt tog över som föreståndare vid Eastern Lunatic Asylum, det första psykiatriska sjukhuset i Amerika, hade han många revolutionerande idéer om behandling av sinnessjuka. Han talade om användningen av droger, införandet av samtalsterapi och förespråkade utplacering i stället för livslånga vistelser.

Förutom problemen på anstalterna svämmade fängelserna över av människor för alla slags brott, från mord till att spotta på gatan. Män, kvinnor och barn slängdes alla tillsammans i dessa fängelser. Efter 1812 års krig inledde reformatorer från Boston och New York ett korståg för att flytta barn från fängelserna till ungdomsfängelser.

Var fängelset till för straff eller botgöring? År 1821 begick många av de åttio männen i Auburnfängelset självmord eller fick psykiska sammanbrott efter att ha varit inlåsta i isoleringscell, vilket tvingade guvernören att benåda förhärdade brottslingar. Auburn återgick till ett strikt disciplinärt tillvägagångssätt.

Louis Dwight var den första nationella personen inom fängelsereformen. Han grundade Boston Prison Discipline Society och spred Auburn-systemet i USA:s fängelser och lade till frälsning och sabbatsskola för att främja botgöringen.

Mer reformer var på väg. Francis Lieber, Samuel Gridley Howe och den jämnårige Dix ville ha fängelsebibliotek, grundläggande läs- och skrivkunnighet för bibelläsning, minskning av piskning och misshandel, förvandling av straff och separation av kvinnor, barn och sjuka.

Häromkring 1835 ansågs Amerika ha två av de ”bästa” fängelserna i världen i Pennsylvania. Förespråkare för fångarna trodde att de kunde avvikare kunde förändras. Det var en ny idé att samhället och inte individerna hade ansvaret för kriminell verksamhet. Det visade sig senare att fångarna inte blev bättre och ofta sämre trots ingripanden från utomstående.