Jag har sett liknande barnsliga beteenden hos vissa företagsledare som jag har intervjuat genom årtiondena som ekonomijournalist.

I vissa kulturer bestäms åldern inte enbart av biologiska, fysiska år utan även av känslomässig mognad och beteende. Om man skulle använda denna måttstock för ”verklig ålder” skulle många politiska ledare, affärseliten, kändisar och kreativa själar kunna betraktas som ”underåriga”. Vissa kanske inte ens har nått tvåsiffrigt åldersspann.

Men att bli framstående är en diagnos för dem som uppträder på ett övervägande barnsligt sätt. Den kallas för omogen personlighetsstörning och drabbar både män och kvinnor.

Immaturitet är nu officiellt en sjukdom. Tillståndet, som förtecknas i Världshälsoorganisationens internationella statistiska klassificering av sjukdomar och relaterade hälsoproblem 10:e revisionen, är besläktat med andra impulskontrollstörningar som oppositionellt trotsigt tillstånd, intermittent explosivt tillstånd och störande impulskontrolltillstånd.

Det kan också förknippas med ADHD (attention deficit hyperactivity disorder) eller Aspergers syndrom.

Så vad är det? Vilka är symtomen? Enligt experterna ska man ”tänka på barn i en sandlåda”.

Många som lider av IPD kan inte hantera vardagliga händelser utan att bli känslomässiga, arga, eller så stänger de av och är försumliga, som en arg tonåring som gör uppror mot mamma genom att smälla igen dörren till sitt rum. Barn föregriper inte konsekvenserna lätt och kan inte ta för mycket ansvar. När saker och ting inte går som de vill surar de, skyller på varandra eller ljuger.

Skiftningar i humöret är ett vanligt symtom på IPD. Vuxna med störningen är benägna att mobba och kränka andras rättigheter och skapa konflikter. Det finns en uppenbar brist på sympati eller empati.

Det finns också en brist på självkontroll. Många vuxna med IPD överäter, dricker eller agerar sexuellt på ett olämpligt sätt. Medan vuxna har lärt sig den hårda vägen att göra bedömningar innan de pratar eller fattar viktiga beslut med hjälp av sina exekutiva hjärnfunktioner för att bedöma konsekvenserna, gör barn ofta dumma saker eller sprutar ut sårande saker. De kan inte skjuta upp tillfredsställelsen. De kan vara grälsjuka, de stjäl andras leksaker, skäller ut och kastar sand.

Jag minns en framgångsrik entreprenör som brukade komma in som en virvelvind. Han var välvillig, kämpade för mänskliga rättigheter och var intellektuellt briljant, men känslomässigt var han en liten pyttesmåtta. Han skummade i munnen och skrek tills han blev lila när saker och ting inte gick som han ville. Han kastade saker på personal som han betalade förföriskt bra.

Men personer med IPD kan också vara översvallande och glada, som lyckliga barn. När allt kommer omkring är barnslig entusiasm en del av den risktagande personlighet som är så viktig för entreprenörskap, där man med mod och frihet kastar sin omsorg mot vinden – så länge det finns en bra verkställande direktör eller en bra nummer två som styr skeppet.

Jag ringde en gång till sekreteraren för en framgångsrik affärsidentitet. ”Vad ska jag ge honom i födelsedagspresent?” Jag frågade. ”Tänk dig fem år”, sa hon. Jag köpte en vattenpistol och sprutade honom med den på hans fest, och han var glad – bara en stor pojke i en vuxen kropp.

Men frivoliteten kan dölja faror. Många som jag intervjuade fick allvarliga bakslag i sitt privatliv med partner och familj, eller i sin karriär, för att de fattade beslut som i slutändan var opraktiska och saknade ordentlig granskning, eller för att de vägrade att lyssna på sina rådgivare. Det handlar alltid om riskbedömning.

I den mer allmänt kända Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (psykiatrins diagnostiska bibel) är omognad inte ett syndrom i sig utan förekommer tillsammans med andra personlighetsstörningar, framför allt borderline (oförutsägbar, plötsliga förändringar i humöret, dramatisk), histrionisk (överdrivet känslomässig, förförisk, uppmärksamhetssökande, hypokondriker), antisocial och narcissistisk.

Såväl som patologisk narcissism finns det en sådan sak som barn- och ungdomsnarcissism, där barnen ännu inte har insett att världen inte kretsar kring dem. En förälder kan ligga på golvet och dö och sonen eller dottern kliver över honom eller henne för att titta på sitt favoritprogram. Men det är ett utvecklingsstadium och friska barn växer ur det.

Det är i personliga relationer som IPD är svårast att tolerera. För många år sedan delade jag med en flickvän som jag nu vet hade störningen. Hon sa att hennes pojkvän hade lämnat henne för att han var perfektionist och krävande och att hon ”aldrig var tillräckligt bra”. Jag sympatiserade tills vi bodde tillsammans i några veckor. Det röriga läget, bristen på personligt ansvar på jobbet och hemma, de vredesutbrott, det olämpliga sexuella beteendet med oskiljaktiga älskare och medberoendet av mig gjorde att jag blev helt förstummad. Jag var borta inom en månad.

I äktenskap eller partnerskap kan det orsaka konflikter. Det finns många människor som vill bli moder eller far av partners, vilket är okej om någon vill spela elak mamma eller omtöcknande pappa, men fruktansvärt när man är fångad i den rollen. Beteendet kan kallas att man är bortskämd, att man har ett inlärt hjälplöshetssyndrom eller att man är medberoende. Men allt detta är en del av omognadspajen.

En kollega beskrev sin man som ”som min son”. Han kommer hem, går in på sitt kontor och stänger dörren. Han gör ingenting i hemmet utan att tjata och klagar sedan på att jag tjatar”. Nyligen konfiskerade hon TV-fjärrkontrollen som straff: inget skämt.

Vi beter oss alla som barn ibland. Vi går alla tillbaka – blir härligt fräcka och lekfulla, får vredesutbrott eller är oansvariga och gör stygga saker.

Så när blir det patologiskt? Det ligger i graden. I många terapeutiska modeller har vi olika sinnestillstånd: vuxen, barn, förälder. Tänk dig att den vuxna eller föräldern inom dig skriker till det inre barnet: ”Kom in i huset nu, det börjar bli mörkt, det finns myggor”. Du vet att alla barn kommer att ignorera den första uppmaningen. ”Okej, ingen middag”, skriker den vuxne. En röd lampa tänds, barnet har lärt sig att det finns konsekvenser, deras frontala hjärnbark gör kopplingar och de kommer motvilligt in.

I IPD ignorerar det dysfunktionella inre barnet den vuxne och springer ut på gatan. Att vara stygg är bättre än middag – tills magen mullrar senare och skåpen är låsta och de måste göra något bedrägligt för att komma åt maten. Med andra ord är det barnet – inte den vuxne – som har kontroll över moderskeppet.

I själva verket är vi alla barn i vuxna kroppar en stor del av tiden. Konsten är att veta när och hur man ska lägga lille Johnny eller Sarah i sängen.
ruthostrow.com
[email protected]