Inkontinens kategoriseras generellt som:

Funktionell inkontinens
Patienter med funktionell inkontinens har mentala eller fysiska funktionshinder som hindrar dem från att kissa normalt, även om själva urinvägarna är strukturellt intakta. Tillstånd som kan leda till funktionell inkontinens är bland annat Parkinsons sjukdom, Alzheimers sjukdom och andra former av demens.

Urgeinkontinens
Personer som läcker urin efter ett starkt, plötsligt behov av att kissa har urgeinkontinens. Det orsakas av överaktivitet i blåsans muskler och kan orsakas av en rad olika tillstånd som psykisk stress, nervskador (från diabetes, en stroke, en infektion eller ett annat medicinskt tillstånd), infektioner, tumörer eller blåsstenar. En grundlig bedömning av de underliggande orsakerna är därför avgörande för behandlingen. Urgeinkontinens börjar ofta med ett konstant behov av att kissa trots att urinen kan hållas kvar. Det fortskrider till den punkt där trängseln inte längre kan kontrolleras. Trängningsinkontinens kan behandlas med läkemedel som hjälper till att reglera blåsans aktivitet samt övningar för att stärka bäckenbottenmuskulaturen och blåsträning för att förlänga urineringsintervallerna för att hjälpa till att förbättra blåsans kapacitet och minska frekvensen.

Stressinkontinens
Så många som 1 av 5 kvinnor över 40 år har någon grad av ansträngningsinkontinens*. Detta innebär att urin läcker när de hostar, skrattar, nyser eller tränar – eller när det finns ett tryck på buken. Det förekommer nästan uteslutande bland kvinnor men är inte kopplat till ålder – många unga kvinnor och professionella idrottare är benägna att drabbas av detta tillstånd. Stressinkontinens är inte relaterad till känslomässig stress, utan snarare till en försvagning av bäcken- och sfinktermusklerna. När dessa är svaga kan varje plötsligt tryck trycka ut urin ur blåsan. Bäckenbottenövningar och förstärkning av bäckenmusklerna kan hjälpa.

Overflödesinkontinens
Overflödesinkontinens är särskilt vanligt bland äldre män. Orsaken är i de flesta fall en inskränkning av urinröret på grund av en åldersrelaterad förstoring av prostatan. Detta tillstånd kallas benign prostatahyperplasi (BPH) eller benign prostatahypertrofi. När prostatan förstoras kan den klämma ihop urinröret och påverka urinflödet. De symtom från de nedre urinvägarna (LUTS) som är förknippade med utvecklingen av BPH uppträder sällan före 40 års ålder, men mer än hälften av männen i sextioårsåldern och upp till 90 procent av männen i sjuttioårsåldern och åttioårsåldern har någon form av LUTS. Genom att urinröret blockeras stannar urinen i urinblåsan och överanstränger gradvis blåsmuskeln. Symtomen varierar, men de vanligaste är förändringar eller problem med urinering, t.ex. en tveksam, avbruten, svag ström, trängande behov och läckage eller dribbling, mer frekvent urinering, särskilt på natten, och trängningsinkontinens. Problem med urinering tyder inte nödvändigtvis på blockering orsakad av en förstorad prostata. Behandlingen omfattar avlägsnande av blockeringen via kirurgi, intermittent blåstömning via kateterisering eller prostataresektion.

Mixad inkontinens
Mixad inkontinens avser en kombination av ansträngningsinkontinens och trängningsinkontinens. Många patienter upplever symtom av båda typerna. En grundlig undersökning av orsakerna är avgörande för en effektiv behandling.

*(National association for continence (NAFC) (2010))