Kemisk förorening
1984 släpptes 30 ton av den dödliga metylisocyanatgasen ut i luften i Bhopal, Indien, från en Union Carbide-fabrik. Tusentals människor (uppskattningar varierar från 2 500 till långt över 8 000) dog omedelbart. Dödsfall och handikapp fortsatte att plåga befolkningen i flera år efter det som då kallades ”den värsta industriolyckan i historien”. Ett år senare, i Institute i West Virginia, släppte en annan Union Carbide-fabrik ut giftig gas i atmosfären, vilket ledde till sjukdomar bland stadens invånare. Kongressen, som var djupt oroad över risken för en Bhopal-liknande katastrof i USA, agerade snabbt och antog lagen om beredskapsplanering och gemenskapens rätt till kunskap (Emergency Planning and Community Right-to-Know Act, EPCRA). Lagen kräver att företag som hanterar farligt avfall ska lämna fullständiga uppgifter om sin årliga förorenande verksamhet, sina lagrings- och hanteringsanläggningar, varje oavsiktligt utsläpp av farligt material i miljön i en mängd som överstiger en fastställd säkerhetsgräns samt allt material som krävs för att de lokala myndigheterna ska kunna ingripa vid en olycka som involverar det farliga materialet eller de farliga materialen på platsen. Sedan lagen antogs har de företag som är skyldiga att delta i EPCRA-redovisningen rapporterat en avsevärd minskning av utsläpp av giftiga ämnen.
Olja förorenar mark- och vattenkällor, och det mest tragiska exemplet på detta är Exxon Valdez. Även om det inte är ett av de största utsläppen i världen anses det vara det värsta när det gäller skador på miljön. Natten till den 24 mars 1989 gick oljetankern på grund vid Bligh Reef i Alaska och spillde ut elva miljoner liter olja i den ömtåliga miljön i Prince William Sound. Bristen på utrustning för inneslutning och sanering förvärrade problemet, och även femton år efter utsläppet kämpade miljön i Prince William Sound fortfarande med att återhämta sig från de massiva skadorna.
Ett svar på Valdez-katastrofen var antagandet av 1990 års Oil Pollution Act, som bland annat krävde att oljetankfartyg skulle ha dubbelskrov och gav delstaterna större inflytande över sina normer för förebyggande av oljeutsläpp. Utrustningen för att hantera utsläpp och förfarandena för skyddsåtgärder i Prince William
.)
Sound, lastningsterminal för den viktigaste tankbilsrutten på Trans-Alaska Pipeline System, har uppdaterats.
Kärnkraft är en av vår tids mest kontroversiella frågor. För många människor är de fördelar som den medför överskuggade av de enorma faror som är inneboende i bränslets natur. Utsläpp av radioaktivitet i luften och atmosfären har förekommit under årens lopp, men olyckor som Tjernobyl och Three Mile Island skrämmer människor, och det på goda grunder.
Den 28 mars 1979 släppte en partiell härdsmälta i reaktorn på Three Mile Island i Pennsylvania radioaktivitet ut i atmosfären. Själva utsläppet var litet enligt myndigheterna. Men inne i inneslutningsbyggnaden växte en vätebubbla som hotade att spränga byggnaden och spy ut radioaktivitet i ett område som bebos av cirka 300 000 människor. De effekter som en sådan explosion skulle ha haft på befolkningen var bara teorier fram till 1986, då kärnreaktorn i Tjernobyl i Ukraina faktiskt exploderade. Även om den omedelbara förlusten av människoliv var liten enligt de officiella siffrorna, ökade dödssiffran inom flera månader. Cancerfrekvensen, särskilt bland barn, har ökat kraftigt i Ukraina och Vitryssland. Och även om den sprängda reaktorn är begravd i betong, finns det bevis som visar att skyddet håller på att försämras.
Olyckan på Three Mile Island ledde till att institutet för kärnkraftsverksamhet (INPO) inrättades. INPO har till uppgift att främja säkerheten vid kommersiella kärnkraftverk i USA och samarbetar med liknande internationella organisationer.
Även om säkerhetsbestämmelserna och tillsynsorganen uppgraderades och skärptes till följd av de två ovan nämnda olyckorna, utgör kärnavfallet, både det civila och det militära, ett enormt problem när det gäller slutförvaring. Nedbrytningen av en del kärnavfall kan ta tusentals år. Bortskaffande av det kortlivade avfallet är lätt jämfört med att hitta en plats som säkert kan förvara högradioaktivt material i tusentals år. Dessutom motsätter sig många samhällen transport och/eller nedgrävning av sådant avfall i sitt område.
Miljöföroreningar är inte nya, men deras omfattning, typ och komplexitet har förvärrats sedan andra världskriget. Den goda nyheten är att nationer över hela världen nu är medvetna om konsekvenserna av föroreningar och de faror de utgör för vår existens. Både regeringar och icke-statliga organisationer arbetar med föroreningens många aspekter. Bland de svar de söker finns alternativa, icke-förorenande energikällor, ett sätt att kontrollera skadliga utsläpp och giftiga utsläpp i luft och vatten samt metoder för att sanera skadade ekosystem och föra arter tillbaka från utrotningens brant. Samtidigt med detta arbete växer förståelsen för att en säker och skyddad miljö måste börja med ett socialt helande, att både fattigdom och välstånd vidmakthåller miljöförstöringen. Fattiga samhällen måste koncentrera sig på sin omedelbara överlevnad innan de kan avsätta tid eller energi för att oroa sig för miljöns hälsa. Rika samhällen måste förstå att deras bekväma livsstil har ett högt pris i form av ökade föroreningar – från källor som fabriker, bilmotorer och kraftverk. De utmaningar som världssamfundet står inför när det försöker bekämpa en ekologisk kris handlar om att skapa sociala villkor som gör det möjligt för alla samhällsmedlemmar att vara lika engagerade i, och lika kapabla till, att läka den plats som vi alla kallar vårt hem.