För ett tag sedan snubblade jag någonstans i Youtubes djup över människor som delade med sig av sina favoritfösta rader i böcker. Jag blev nyfiken och började fundera på mina favoritföstrepliker. Vad är det som gör en första rad bra? Varför memorerar vi vissa första rader för alltid och glömmer andra? För mig är en bra första rad en kombination av poetisk skönhet i orden och en smart introduktion av bokens värld. Det finns naturligtvis otaliga böcker med fantastiska första rader, men idag vill jag dela med mig av fyra böcker med mina favoritförsta rader.

Hobben av J.R.R. Tolkien

”I ett hål i marken bodde en hobbit. Inte ett otäckt, smutsigt, vått hål, fyllt av maskspetsar och en obehaglig lukt, och inte heller ett torrt, naket, sandigt hål utan något att sitta ner på eller äta: det var ett hobbithål, och det betyder bekvämlighet.”

Självklart var jag tvungen att börja med Hobben. Bortsett från min uppenbara besatthet av Tolkiens Midgård är Hobbitens första rader bara vackert skrivna. Den första raden är enkel men ändå fascinerande. Den får en genast att undra vem eller vad en hobbit är (om man antar att man aldrig hört talas om dem tidigare). Den andra raden berättar en hel del om vad hobbiter är. Vid det här laget vet läsaren kanske fortfarande inte vad en hobbit är, men läsaren vet redan att hobbits älskar komfort och att mat spelar en viktig roll i deras liv. Den enkla meningsstrukturen drar in dig och innan du vet ordet av har du redan läst klart det första kapitlet.

Harry Potter and the Philosopher’s Stone av J.K. Rowling

”Mr och mrs Dursley, från nummer fyra, Privet Drive, var stolta över att kunna säga att de var helt normala, tack så mycket. De var de sista man kunde förvänta sig att de skulle vara inblandade i något konstigt eller mystiskt, eftersom de helt enkelt inte höll på med sådant nonsens.”

Som i Hobben får den enkla meningsstrukturen i Rowlings Harry Potter och de vises sten dig att hoppa från mening till mening tills du nått slutet av det första kapitlet utan att veta om det. En intressant aspekt av Harry Potter och de vises sten är att den inte börjar med sin huvudperson. När man läser bokens titel skulle man förvänta sig vad som helst, men att börja med de mest icke-magiska karaktärerna i romanen. Istället för att introducera läsarna till Harry Potters trollkarlsvärld tar romanen läsarna vid handen och låter dem successivt uppleva magins underverk genom Harry.

Lolita av Vladimir Nabokov

”Lolita, ljuset i mitt liv, elden i mina länden. Min synd, min själ. Lo-lee-ta: tungans spets som tar en resa på tre steg nerför gommen för att vid tre tillfällen knacka på tänderna. Lo. Lee. Ta.”

Om det inte vore för Nabokovs vackra poetiska stil hade Lolita förmodligen inte varit så kontroversiell som den är. Låt mig förklara. Om Lolita hade skrivits av en mindre begåvad författare hade den kanske fått tillfällig uppmärksamhet, men skulle ha blivit avfärdad som ”äckligt skräp” och så småningom glömd. Men tack vare Nabokovs talang kan läsaren inte annat än att känna sig indragen i Humbert Humberts tankesätt. Läsaren slits mellan verkligheten i ett, milt uttryckt, ”olämpligt förhållande” och romanens poetiska skönhet. Det är bara för att läsaren i viss mån kan relatera till Humbert (hur liten den graden än är) som Lolita har blivit så kontroversiell.

Förutom den poetiska skönheten i dessa rader avslöjar detta korta stycke en hel del om berättaren. Först och främst får läsaren veta att detta är en berättare i första person. Detta är i så måtto betydelsefullt eftersom det redan nu talar om för dig att du inte ska tro på allting utan att ifrågasätta det, eftersom förstapersonsberättare alltid är mycket opålitliga. För det andra visar denna passage, där man på djupet förklarar hur namnet Lolita bildas när man talar, att den ännu icke namngivne berättaren inte bara älskar Lolita, utan att han är ohälsosamt besatt av henne. Slutligen avslöjar det också att berättaren är medveten om att hans kärlek eller besatthet av Lolita är olämplig genom att förklara att hon är hans synd.

The Bone People av Keri Hulme

”He walks down the street. Asfalten rullar förbi honom.
Det är helt tyst.
Tystnaden är musik.
Han är sångaren.
De förbipasserande ler och skakar på huvudet.
Han sträcker ut en hand till dem.
De öppnar sina händer som blommor, blygt.
Han ler med dem.
Ljuset är bländande: han älskar ljuset.
De är ljuset.”

Jag började läsa The Bone People för ett tag sedan, men jag har fortfarande inte lyckats avsluta den. Inte för att jag inte gillar den. Tvärtom, den här romanen är en av de romaner som man måste lägga ifrån sig då och då för att uppskatta de ord man just läst. Så vackra dessa första rader är, så oförmögna är jag att uttrycka mina känslor för dem. Hulmes användning av metaforer är fantastisk. Läsaren har ingen aning om vem den här karaktären är och vad detta handlar om, men läsaren dras ändå in i romanen.

Som sagt finns det otaliga andra böcker med fantastiska första rader, till exempel Bradburys Fahrenheit 451 eller Barrys Peter Pan, men dessa fyra är mina absoluta favoriter. Var och en av dessa fyra poster hypnotiserade mig och lät mig glömma min omgivning redan i den första meningen.