Allt känns som en milstolpe under förlossningsperioden… en vecka, en månad, 6 veckor, 8 veckor, 2 månader… men att vara i tvåsiffriga tal känns ganska betydelsefullt!

(Baby Gap Shorty One-Piece och den är på rea för 13 dollar. Älskar den här klädseln men undrar bara varför de gör en del av babypojkkläderna så baggy!?)

Den BÄSTA saken som kommit med 10 veckor har varit att Finn hittat sin röst. Det verkade som om det hände över en natt. Samma dag som han började Leap 3 (smidiga övergångar) om man följer Wonder Weeks började han ”prata”. Där han tidigare gjorde slumpmässiga ljud här och där utforskar han nu verkligen sin röst och har nästan ”samtal” med dig. Det är fantastiskt.

Han har också verkligen börjat se och interagera med leksakerna på sina aktivitetsgym. Hemma älskar han sitt pianogym med spark och lek och här i Florida har han varit helt och hållet förtjust i det här grodgymmet. Min mormor erbjöd sig att köpa en för att ha den här och den har varit fantastisk att ha. Den håller honom underhållen och har dessutom alternativ som växer med honom.

Bonus: Vi har tre små pojkar i min familj i år mellan mig och mina två kusiner! En föddes i februari, Finn i maj och vi har en till som ska födas i november. Så roligt att vi kommer att ha tre pojkar i samma ålder att växa upp tillsammans!?

Mycket mer att dela med sig av…

Fjärde trimestern: 10 veckor efter förlossningen

Avdelning: har verkligen klickat för oss och jag kan ärligt säga att jag älskar det. Vi har en riktigt bra rytm och Finn har blivit mycket effektivare när det gäller att äta. Matningarna är vanligtvis under 20 minuter numera. Ibland längre om han vill trösta sig lite och ibland kortare om han är superfokuserad och hungrig.

Det har blivit en riktigt öm och speciell tid som jag tycker om att dela med honom. Han gör de sötaste ljuden när han äter och tar alltid tag i mig med sina händer.

Uppdatering om spottandet och gaserna. Spottar fortfarande upp hela tiden men han verkar för det mesta inte besväras av det så hans barnläkare sa till mig att jag inte ska bry mig om det. Jag har blivit väldigt van vid att leva mitt liv med en raggningsduk inom räckhåll hela tiden och att ha spottat upp på mig någonstans hela tiden.

Gasen är lite brutalare men Finns barnläkare försäkrade mig om att det är normalt och att han troligen kommer att växa ifrån det snart när han lär sig bättre att arbeta med sitt matsmältningssystem. När han får ”gasattacker” skriker han, anstränger sig och vrider sig runt. Det är fruktansvärt att se. Jag gör mycket knä mot bröstet och knäcirklar och det får bort mycket av det. Jag använder gasdroppar när det är särskilt illa, och jag har också lärt mig att grönkålssallader inte ger en lycklig bebismage. Detta är något som jag gladeligen avstår från om det betyder att jag slipper se Finn ha ont. Mejeriprodukter verkar inte störa honom. (Tack och lov för att jag och glass har ett nära förhållande just nu…haha)

Sömn: Så länge vi kan hålla stora gasproblem borta har vi vanligtvis en till två uppvaknanden på natten. Vi har antingen ett schema där han äter runt 21 eller 22 på kvällen och sedan sover till 3 eller 4a och sedan sover till 7 eller 7:30 på morgonen. ELLER ibland vill han äta runt 1a och sedan igen vid 5a och sover sedan till 7:30 eller 8a. Var allt detta begripligt? Hur som helst är det inte alls dåligt och jag känner att jag får en bra vila på natten.

Symtom: Det här är inte det bästa ordet för det, men här är några saker som jag upplever vid 10 veckor postpartum…

• förlorar massor av hår i duschen
• måste duscha två gånger om dagen för att känna mig ”fräsch och ren”
• fortfarande väldigt törstig och dricker massor av vatten
• mina naglar är superstarka
• några domningar runt min c…snittet men för det mesta är det mycket bättre
• Jag känner mig inte riktigt supertrött under dagen men när 9 eller 10p rullar runt, kan jag inte hålla ögonen öppna!

Oh ett ”symptom” på graviditeten som jag inte saknar är att kissa hela tiden. Det har varit så himla skönt i postpartumperioden att känna sig normal igen i det avseendet! Jag brukar gå upp en gång på natten för att gå när jag matar Finn men det är ingenting jämfört med de sista månaderna av graviditeten där jag gick 5x per natt.

Emotionellt välbefinnande: I min roll som mamma till Finn känner jag mig bra och jordad. Jag känner mig så mycket säkrare när det gäller att ta hand om Finn, läsa hans signaler och förstå hans behov. Det har också varit givande att nå ett stadium där han verkligen interagerar med mig och ger mig massor av leenden och verbal feedback.

Jag har tillbringat mycket tid i Florida med min familj och jag tänker inte ljuga, det har varit en enormt stor räddning för mig på den känslomässiga välfärdsfronten. Även om jag har varit mycket lyckligt lottad att få stöd från vänner i Charlotte finns det inget som går upp mot familjen.

Jag kan inte ens förklara vilken tröst det har varit att sitta i samma rum som min mormor eller mina föräldrar, även när vi inte pratar. Det är så skönt att kunna dela alla söta saker som Finn gör med någon annan. Så sent som i går kväll kom min mormor in medan jag badade Finn och sa: ”Jag måste se det här… det är den bästa föreställningen i stan!” Det är så bra att ha någon i närheten som jag kan säga till, ”kan du hålla honom en stund” när jag behöver hjälp med Finn i stunden. Och gud välsigne mina föräldrar för att de ger mig så mycket god mat.

Så även om jag tror att jag klarar av uppgiften som ensamstående mamma och jag vet att jag kommer att lösa det, så är jag ödmjuk nog att säga att jag väldigt mycket behöver och uppskattar stödet från min familj och mina vänner och att jag inte skulle kunna göra det här utan dem.

Träning/aktivitet:

Slöjligt att komma tillbaka till träningspasset. Jag gick in i postpartum fitness med ett mycket öppet sinne och jag är så glad att jag gjorde det. Jag har överraskats av hur mycket jag inte saknar det som var min ”normala” rutin före graviditeten och hur fridfull jag är med promenader som mitt främsta sätt att röra mig än så länge.

I 10 veckor efter förlossningen strör jag in träningspass när jag har tid och när jag känner för det … och det verkar som om de två inte händer samtidigt särskilt ofta. Så mycket av min tid och energi går åt till Finn, och när jag har lite ledighet arbetar jag antingen, tar itu med hushållssysslor eller ärenden, äter eller vilar.

I dag var en av de dagarna då jag kände mig redo att svettas. Det var min fjärde löprunda efter förlossningen och jag gjorde en kort kroppsviktskrets efteråt.

Jag är SÅ öm efter att ha gjort en cirkel med 10 knäböjningar, 10 armhävningar, 10 steppövningar och 10 tricep dips i 5 omgångar. Jag har inte gjort någon form av styrketräning sedan den fjärde juli och jag känner av det!

Jag är inte säker på när jag kommer tillbaka till en mer normal träning, men jag tänker inte pressa det just nu. Istället låter jag intuitionen och ”feel good” leda vägen. Jag har tillräckligt mycket att göra redan som nybliven mamma utan den extra pressen att hitta tid och energi för att träna på det sätt som jag traditionellt tränar just nu.

FRÅGOR

Fick du ett barn som förändrade/transformerade/fördjupade ditt förhållande till din familj?

Några tips för att hjälpa bebisar att njuta av magen och inte tro att de blir torterade?

När din bebis blev superröstlig?

Med träning efter förlossningen, var du redo att hoppa in i det igen eller var det en långsammare process? Var det annorlunda än vad du förväntade dig? (Observera att jag inte tror att det finns något rätt eller fel och att det är unikt/personligt för varje mamma!)