Tiny kindtänder från den parapithecida apan Ucayalipithecus från den oligocena perioden i Peru. Credit: Erik Seiffert

Fyndet bidrar till att datera den transatlantiska migrationen till cirka 34 miljoner år sedan, ungefär vid den tidpunkt då en stor sänkning av havsnivån skulle ha gjort havsresan kortare.

Fyra fossiliserade aptänder som upptäckts djupt inne i det peruanska Amazonas ger nya bevis för att mer än en grupp gamla primater reste över Atlanten från Afrika, enligt ny forskning från USC som just publicerats i tidskriften Science.

Tänderna kommer från en nyupptäckt art som tillhör en utdöd familj av afrikanska primater som kallas parapithecider. Fossil som upptäcktes på samma plats i Peru hade tidigare gett det första beviset på att sydamerikanska apor utvecklats från afrikanska primater.

Aporna tros ha gjort den mer än 900 mil långa resan på flytande flottar av vegetation som lossnade från kusterna, möjligen under en storm.

Erik Seiffert identifierar ett litet fossil från Santa Rosa-platsen där Ucayalipithecus hittades, i Amazonas Perú. Credit: Dorien de Vries

”Det här är en helt unik upptäckt”, säger Erik Seiffert, studiens huvudförfattare och professor i klinisk integrativ anatomisk vetenskap vid Keck School of Medicine of USC. ”Den visar att det förutom aporna från Nya världen och en grupp gnagare som kallas caviomorfer – finns en tredje släktlinje av däggdjur som på något sätt gjorde denna mycket osannolika transatlantiska resa för att ta sig från Afrika till Sydamerika.”

Forskarna har döpt den utdöda apan till Ucayalipithecus perdita. Namnet kommer från Ucayali, området i peruanska Amazonas där tänderna hittades, pithikos, det grekiska ordet för apa och perdita, det latinska ordet för förlorad.

Ucayalipithecus perdita skulle ha varit mycket liten, ungefär lika stor som en modern marmoset.

Datering av migrationen

Forskarna tror att platsen i Ucayali där tänderna hittades är från en geologisk epok som kallas oligocen, som sträckte sig från cirka 34 miljoner till 23 miljoner år sedan.

Baserat på platsens ålder och Ucayalipithecus närhet till dess fossila släktingar från Egypten, uppskattar forskarna att migrationen kan ha ägt rum för cirka 34 miljoner år sedan.

”Vi föreslår att den här gruppen kan ha tagit sig över till Sydamerika precis runt det som vi kallar gränsen mellan Eocen och Oligocen, en tidsperiod mellan två geologiska epoker, när det antarktiska istäcket började byggas upp och havsnivån sjönk”, säger Seiffert. ”Det kan ha spelat en roll för att göra det lite lättare för dessa primater att faktiskt ta sig över Atlanten.”

En osannolik upptäckt

Två av Ucayalipithecus perdita-tänderna identifierades av argentinska medförfattare till studien 2015, vilket visar att apor i Nya världen hade afrikanska förfäder. När Seiffert ombads hjälpa till att beskriva dessa exemplar 2016 noterade han likheten mellan de två brutna övre kindtänderna och en utdöd 32 miljoner år gammal parapithecid apornas art från Egypten som han tidigare hade studerat.

Paléontologer torkar sediment som samlats in från Santa Rosa-platsen där Ucayalipithecus hittades, i Amazonas Perú. Credit: Erik Seiffert

En expedition till den peruanska fossilplatsen 2016 ledde till upptäckten av ytterligare två tänder som tillhör denna nya art. Likheten mellan dessa ytterligare nedre tänder och de egyptiska aptänderna bekräftade för Seiffert att Ucayalipithecus härstammade från afrikanska förfäder.

”Det som slår mig med den här studien mer än någon annan som jag har varit inblandad i är hur osannolikt allt detta är”, säger Seiffert. ”Det faktum att det är en avlägsen plats mitt ute i ingenstans, att chansen att hitta dessa delar är extremt liten, och att vi avslöjar denna mycket osannolika resa som gjordes av dessa tidiga apor, allt är ganska anmärkningsvärt.”

Referens: ”A parapithecid stem anthropoid of African origin in the Paleogene of South America” av Erik R. Seiffert, Marcelo F. Tejedor, John G. Fleagle, Nelson M. Novo, Fanny M. Cornejo, Mariano Bond, Dorien de Vries och Kenneth E. Campbell Jr, 10 april 2020, Science.
DOI: 10.1126/science.aba1135

Förutom Seiffert är de andra författarna till studien Marcelo Tejedor och Nelson Novo från Instituto Patagónico de Geología y Paleontología (CCT CONICET – CENPAT), John G. Fleagle från Department of Anatomical Sciences, Renaissance School of Medicine, Stony Brook University; Fanny Cornejo och Dorien de Vries från Interdepartmental Doctoral Program in Anthropological Sciences, Stony Brook University; Mariano Bond från CONICET, División Paleontología Vertebrados, Museo de Ciencias Naturales de La Plata och Kenneth E. Campbell Jr. från Department of Vertebrate Zoology, Natural History Museum of Los Angeles County.

Studien stöddes av J. Wigmore, W. Rhodes och R. Seaver, som bidrog till att finansiera expeditionen 1998 som ledde till återfyndet av Ucayalipithecus partiella övre kindtänder, Leakey Foundation, Gordon Getty och A. Stenger som stödde fältarbetet 2016 samt Keck School of Medicine of USC och U.S. National Science Foundation (BCS-1231288) som stödde mikro-CT-scanning.