I veckans upplaga av UFRJ Concerts presenteras concerto grosso, en musikalisk form som är typisk för barocken och som efter en lång nedgång räddades under 1900-talet, mitt i moderniteten. I reliefverk av Arcangelo Corelli, Francesco Geminiani, Haendel, Antonio Vivaldi och Villa-Lobos.
Concerto grosso (italiensk plural: ”concerti grossi”) är en konsert där en grupp solister (concertino) – vanligen två violiner och en cello – samtalar med resten av orkestern (ripieno), som ibland smälter samman med formationens ”tutti”. Det är en strikt instrumental form och skiljer sig från den egentliga konserten där ett soloinstrument utvecklar en enda melodilinje tillsammans med orkestern.
Formuläret dök upp under den sista fjärdedelen av 1600-talet, även om namnet för första gången användes av Giovanni Lorenzo Gregori i en uppsättning med tio kompositioner som publicerades i Lucca 1698. Genren härstammar från den venetianska musiken för dubbelkör och sviten med danser. De olika delarna – concertino, ripieno och tutti – stöds av den kontinuerliga basen, en kombination av harmoniska instrument som kan bestå av cembalo, orgel, luta eller tiorba. Vissa kompositörer under perioden använde bara benämningen konsert, symfoni eller sonat för att beteckna concerto grosso.
Hör programmet här:
Corelli
Den förste stora kompositören som använde sig av termen concerto grosso var Arcangelo Corelli. Efter hans död publicerades en samling med 12 verk av genren, vilket i hög grad bidrog till dess acceptans. Kort därefter skrev kompositörer som Francesco Geminiani, Pietro Locatelli och Giuseppe Torelli verk i Corellis stil. Hans produktion hade också ett starkt inflytande på Antonio Vivaldi, en av hans lärjungar. Corellis concertino består alltid av två violiner och en cello, med en stråksektion som ripieno. Båda ackompanjerade av en kontinuerlig bas.
Som exempel på kompositörens produktion presenterades Concerto Grosso op. 6, nr 4, i versionen för UFRJ:s symfoniorkester (OSUFRJ) med Felipe Prazeres och Adonhiran Reis som solister på violinerna och Mateus Ceccato på cellon. Liveinspelningen gjordes under universitetets första festival för tidig musik, som ägde rum i november 2011. Videon från detta framförande finns på pilotsidan för projektet UFRJ Virtual Concertos, som är resultatet av ett samarbete mellan musikskolan och institutionens kommunikationssamordnare.
Francesco Geminiani
Två olika former av concerto grosso har utvecklats: sonata da chiesa (kyrksonat, på italienska) och kammarsonat. I concerto da chiesa alternerar fyra långsamma och snabba satser och concerto da câmara har karaktären av en svit med folkdanser som inleds med ett preludium. Dessa distinktioner förlorade med tiden sin fasthet. Francesco Geminiani, en lärjunge till Corelli, skrev viktiga tjocka konserter i sonata da chiesa-form. De långsamma satserna är vanligtvis mycket korta, nästan en övergående kadens mellan de snabba satserna.
Från Geminiani Concertos gav UFRJ ut Concerto Grosso op. 2, nr 5, med gruppen Tafelmusik under ledning av Jeanne Lamon.
Haendel
Concerto grosso praktiserades mest i Italien och England, en aning i de germanska länderna, men nästan aldrig i Frankrike. En kompositör som rör sig genom barockens olika stilar är Haendel, född i Tyskland, som bodde och studerade i Italien och slutligen bosatte sig med stor framgång i London. Haendel skrev två samlingar av concerti grossi, op. 3 och op. 6. I den första gruppen ingick förutom stråkarna även blåsarna i Concertino-gruppen. Detta är fallet med Concerto Grosso op. 3, nr 1, som sändes i programmet. Tolkningen gjordes av Academy of Saint Martin in the Fields under ledning av Neville Marriner.
Vivaldi
I Italien bör man också nämna Antonio Vivaldi, en representant för genren och en kompositör som i hög grad påverkades av sin mästare Corelli. Det är Vivaldis konsert i d-moll RV 565, som använder det korellianska mönstret med två soloviolinspelare och en cello i kontrast till stråkorkestern och continuo. Tolkningen är gjord av ensemblen Concerto Koln
Villa-Lobos
Concerto grosso gick i skymundan under den sena barocken och fick ge plats åt nya musikaliska strukturer, som Stamitz förklassiska symfonier och den konsertanta symfonin – en flyktig variant, men som blev berömd av kompositörer av Mozarts kaliber. Concerto grosso återupplivades på 1900-talet av musiker som Igor Stravinsky, Ernest Bloch, Vaughan Williams, Martin?, Schnittke och vår egen Heitor Villa-Lobos som skrev sin concerto grosso inte för stråkorkester utan för blåsorkester med en kvartett bestående av flöjt, oboe, klarinett och fagott som solister. I den sändes inspelningen stod dirigenten Marcelo Jardim i spetsen för UFRJ:s blåsorkester och som solister Eduardo Monteiro på flöjt, José Francisco Gonçalves på oboe, Cristiano Alves på klarinett och Aloysio Fagerlande på fagott.
* * * *
Serien Concertos UFRJ, som är ett samarbete mellan Musikhögskolan (EM) och Roquette Pinto radio, produceras och presenteras av André Cardoso, lärare vid EM, och sänds varje måndag klockan 22.00 i radion 94.1 FM. Programutgåvorna kan följas på nätet eller via Roquette Pinto radions podcast, audio on demand. Kontakt: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste aktivera JavaScript för att se den..