Helgerna har kommit och gått, och med dem ytterligare ett tillfälle att bli upprörd över Blackface. Turner Classic Movies kör nämligen filmer oredigerade, med vad som nu anses vara stötande scener intakta, så med varje julsäsong kommer det att förstöras gamla filmer som annars är fantastiska. En av de värsta förövarna är Bing Crosby-filmen Holiday Inn från 1942. Förutom att vara filmen som gav oss ”White Christmas” innehåller Holiday Inn en verkligt stötande sång om Abraham Lincoln som sjungs av Bing Crosby och Marjorie Reynolds i blackface och peruker. (Reynolds kläder är…bara…) Duon backas upp av ett band helt i blackface, vilket förvärras av ett klipp till en svart mor som sjunger för sina barn i köket medan Bing och kompani leker i matsalen. Det är avgrundsdjupt.

Då har vi 1936 års Fred Astaire-Ginger Rogers-film Swing Time. Swing Time är nästan ett mästerverk, trots att den innehåller en mycket förvirrande blackface-scen, den berömda dansen ”Bojangles of Harlem”. På ytan är scenen en hyllning till den store svarta steppdansaren Bill ”Bojangles” Robinson, men det svarta ansiktet som Astaire har på sig är störande och onödigt rasistiskt. Ändå innehåller scenen en fascinerande vacker dans. New York Times Alastair Macauley kallade den för ”ett av Astaires mest rytmiskt fantasifulla solon” och beskrev inledningen så här:

Öppningsbilden är en grov Robinson-karikatyr: gigantiska skosulor är uppåtvända för att visa ett svart ansikte med tjocka läppar, toppat av en derby och ovanför en prickig fluga. Sedan drar kvinnorna i en kör isär skorna för att avslöja gigantiska ben med byxor – i vars ände Astaire sitter. Kvinnorna bär bort dessa ben. Astaire bryter fram och dansar.

Se själv; hoppa till ungefär 1:30 för Astaire, som verkligen bryter fram.

Det är svårt att veta var man ska börja. Dansen och filmandet (se skuggfilmstrickarna mot slutet) är bra men estetiken är dålig. Visst, Robinson var svart och Astaire var vit, men varför bar Astaire blackface? Är dansen en hyllning, en parodi eller något däremellan? Och är Astaires lösryckta stil i ”Bojangles of Harlem” ett resultat av hans blackface? Genom att ta på sig blackface (plus sin clownaktiga utstyrsel) tillåter Astaire sig själv att dansa friare, även om det inte nödvändigtvis är så som Robinson dansade? (Astaires porträtt är kanske inte specifikt Robinsons porträtt, men det är varken här eller där). Jämför Astaires Bojangles med mannen själv i nedanstående klipp från filmen King for A Day från 1934. Robinsons stil var mer upprätt och delikat. Hans kostym är också ganska vacker.

Om 2017 lärde oss något är det att vi ständigt måste skydda oss mot röta. Det förflutnas misstag stannar inte nödvändigtvis där – särskilt inte när det gäller ras. Titta till exempel på återupplivningen av vita supremacister (förlåt: nationalister), på de arga unga vita männen som sieg heling och bär på tikifacklor. På senare tid kan man titta på när en medlem av en japansk komikerduo bar blackface för en nyårsafton, eller när prinsessan Michael av Kent bar en blackmoor-brosch till lunch med Meghan Markle, eller se på den fortsatta existensen av den nederländska Zwarte Piete-traditionen. Eller tänk på, du vet, igår, när USA:s president hänvisade till El Salvador, Haiti och hela Afrika som ”skithålsländer” under en diskussion om invandring: ”Varför behöver vi fler haitier, ta bort dem”, sa vår förskräckliga, rasistiska president.

Man skulle kunna hävda att blackface-föreställningar från trettio- och fyrtiotalet (och tidigare) ligger så långt tillbaka i tiden och är en sådan produkt av sin tid att de är omöjliga att bedöma, men det håller jag inte med om. Jag föredrar att bedömningar av konstnärer görs med kunskap om deras vårtor och allt. Om och när jag till exempel bestämmer mig för att se en Woody Allen-film vet jag mycket väl vad jag gör. När det gäller Roman Polanski håller jag med Claire Dederer, enligt hennes artikel i november i Paris Review, ”What Do We Do With the Art of Difficult Men?”. Chinatown är ett mästerverk som regisserades av ett monster, och man bör vrida sig när man ser den.

Bill ”Bojangles” Robinson

Saken är den att jag älskar Fred Astaire. Jag växte upp med en stadig diet av Astaire-filmer – särskilt hans filmer med Ginger Rogers, som jag också älskar. Top Hat är en perfekt film – hans dans är underbar, respektingivande och livsbejakande. Därför tycker jag att ”Bojangles of Harlem” är både personligt upprörande och intellektuellt förbryllande, eftersom det svarta ansiktet som Astaire bär är en sådan otrolig besvikelse och eftersom det, som så mycket annat vi lär oss om våra hjältar, komplicerar bilden av Astaire som en genial, allmänt älskad scen- och filmstjärna vars dans gladde miljontals människor. Astaire var verkligen dessa saker, men han deltog också i och vidmakthöll en skadlig tradition av rasistisk minstrelsy. Det svarta ansiktet som Astaire bär i Swing Time, oavsett hans avsikter eller den tid då han bar det, skadar och kommer att fortsätta att skada hans arv.

Men det finns naturligtvis en positiv sida av ”Bojangles from Harlem”: den riktar strålkastarljuset mot Robinson, som fortfarande är mindre känd än Astaire. Så utan vidare, här är en annan scen från King From a Day, där Robinson och kören gör Bill Robinson-stompen. ”Here we go / on your toes / holla hidey-ho / Bill Robinson stomp!” Det är magiskt.

Swing Time lobby card header image via Wikimedia Commons

Robinson image via Wikimedia Commons / Library of Congress

”Bojangles of Harlem” scence via Dailymotion

King for a Day scenes #1 and #2 via Youtube