Förarens arbetsuppgifter

För Ahlers börjar arbetsuppgifterna på matchdagen dagen innan, när han och andra Reck Club-medlemmar samlas för att tvätta bilen och måla banderollen som kommer att gå ut på planen nästa dag. Countrymusik spelas från en stereo inne i garaget, där Ahlers är beväpnad med en slang, rengöringsmedel och shammydukar. Han kastar idéer för framtida banderoller på dem som svingar penslar.

”Jag har en idé för Syracuse: ’There’s no exCUSE for how bad y’all are.'”

Han blir nedskjuten. ”Det är lite väl ordrikt”, säger någon. Kanske ligger copywriting inte i Ahlers framtid. Han återgår till det han är bäst på – att sköta Wreck.

Ahlers har lyfts fram i andra medier den här fotbollssäsongen, bland annat i Technique och Atlanta Journal-Constitution, men är inte helt bekväm med att stå i rampljuset. Han föredrar att uppmärksamheten riktas mot bilen.

Jobbet har sina fördelar – att vara en mobil bärare av Tech-andan, att bemanna Wrecks ökända ”aaaooogaaaaa”-horn – men kommer inte utan sina stressfaktorer. Ahlers oroar sig mest för om det finns någon på andra sidan av den banderoll som han kör igenom varje gång han leder laget in på Grant Field.

”Det är en slags skräckkänsla”, säger han. ”Jag oroar mig mest för att folk eller en kameraman ska vara där bak.”

När han har tagit sig ut ur tunneln går han runt fältet och tar sin plats i stadions sydvästra hörn, där han kommer att stanna under resten av matchen.

”Det finns egentligen ingen bättre plats att titta på matchen än bredvid Wreck och på planen.”

Och även om lördagarna på Bobby Dodd Stadium är den plats där de flesta fansen interagerar med Wreck är det inte där Wreck tillbringar den mesta av sin tid. Utöver bortamatcher, andra sportevenemang och evenemang på campus dyker Wreck upp på begäran vid bröllop, fester och andra speciella tillfällen.

Ramblin’ On

Reck Club håller val för alla styrelseposter i slutet av varje kalenderår, varav en är förarrollen. När Ahlers mandat närmar sig sitt slut börjar han prata, om än tveksamt, med dem som är intresserade av att ta över 2014.

”Jag känner mig lite självisk”, säger han. ”Jag vill vara ensam med bilen och vill inte dela den.”

Ahlers tar examen i maj, vilket ger honom en termin att koppla av från förarsätet och förbereda sig för nästa steg – helst inom transportinfrastrukturen. (En del av det han gillar med att tvätta Wreck före matchdagar är att se de stora lastbilarna åka förbi med det besökande laget.)

Men först kommer han att ta in sina två sista månader som förare och fortsätta att hålla Wreck igång för den som står på tur i ”förarnas brödraskap”. Som i alla meningsfulla projekt får föraren ut lika mycket av upplevelsen som han lägger ner. Som Ahlers uttrycker det: ”Om du tar hand om Wreck kommer den att ta hand om dig.”

Redaktörens anmärkning: Ramblin’ Reck Club har använt stavningen ”reck” sedan klubben bildades 1945. Institutet använder dock ”Ramblin’ Wreck” och har ett varumärke för denna stavning. Hur som helst är det inte ”Rambling” utan ”Ramblin'”.

Författare: Kristen Bailey