— Minor Spoilers ahead (men oroa dig inte för mycket, eftersom jag har skrivit ner nästa rad vet jag inte så mycket att jag kan avslöja det) — 3 avsnitt är inte mycket, så jag gör det här snabbt.
Historien kretsar kring Jean, en psykolog som är gift och har en liten transflicka. Älskar hur de närmar sig ämnet som: ”Det är komplicerat, men fan, det händer. Och sedan går det vidare till huvudberättelsen: Jean är ”effing” galen. Nåja, inte så mycket. Hon har problem med ångest och av någon anledning börjar hon ta sig in i sina patienters bekanta (eller familj, eller vad som helst) liv, och det är inte riktigt logiskt (för mig) varför hon gör det, eftersom vi inte får mycket information om hennes sinnestillstånd. Vi får bara veta vad hon tänker på när hon tänker på Sidney (ja, det är en flicka, och ja, det är ganska gay vad de har där). Sexuell spänning uppstår. Förutom det får vi ta del av Jeans vardag. Och det är ganska tråkigt. Visst har serien potential, men jag har en känsla av att ”Thriller”-märkningen på IMDb är lite (helt, från och med nu) fel. Det är helt enkelt en simpel cheesy melodram. Buuuut, jag hoppas fortfarande att det kommer att spiralera ner till helvetet med det här lilla skitsnacket hon håller på med (lägger sig i patienters liv). Däremot njuter jag av när plötsligt alla karaktärer befinner sig i ett rum med en pistol i handen, var och en pekar på nästa och innan man vet ordet av är det blod överallt. Det är min typ av film (eller serie). Och det är vad jag hoppas på här, så jag är partisk när det gäller att gissa ett slut som inte är hemskt. För de av er som inte gillar den där blodiga, spända, klimaxgrejen kan ni vara lugna, jag tvivlar på att det kommer att hända. Jag börjar till och med hoppas på ett lyckligt (och homosexuellt) slut! Men med tanke på omständigheterna är det lite svårt att tro att det kommer att gå så smidigt.
Spåren för öppnings- och slutsekvenserna är fantastiska (än så länge), och jag kan inte vänta på att någon ska ladda upp soundtracket till YouTube, så att jag kan lyssna på det och minnas serien. Och helst gråta i ett hörn medan jag gör det.
Hmm… vad mer?
Naomi Watts är fantastisk som alltid, men jag är rädd att Billy Crudup inte kan hänga med. Han har det här ansiktet, som oavsett hur arg han ska vara så får hans ögon det att se ut som om han har roligt på en fest på en strand på Bahamas. Samtidigt som han är på ecstasy. Jag vet inte ens varför jag tänkte (eller skrev) det. Hur som helst, den lilla flickan är söt och är fantastisk. Jag ser en framtid för henne. Eller inte. Ni vet barnskådespelare. Sophie Cookson och Karl Glusman får mindre bra roller men de spikar det ändå. De andra oviktiga karaktärerna är också bra, speciellt den pillerberoende rödhåriga som inte dyker upp så mycket. Jag förväntar mig stora saker från henne.
Om de tekniska sakerna finns det inte mycket att säga, det är ganska enkelt och enligt boken, och jag skulle inte vilja tråka ut er med detaljer. Låt oss bara säga att det är bra.
Slutningsvis ger Gypsy en psykologisk thriller-vibration, men driver inte den aspekten genom hela serien (eller snarare de tre avsnitt jag har sett) och degraderar sig själv till ett enkelt melodrama (”Ska jag fuska eller ska jag gå?”). Icke desto mindre är den mycket spännande, till den grad att den gör mig oförmögen att stoppa det klassiska (är det klassiskt redan?) Netflix-maratonet.
Se den. Ge den tid. Och sedan får vi se. Eller inte, för om du slutar titta på den kommer det bara att vara jag som ser den…