Bakgrund: Personalresurser inom hälso- och sjukvården är av avgörande betydelse för att kunna tillhandahålla hälso- och sjukvård av hög kvalitet. Indien, som har en stor landsbygdsbefolkning (68,8 %), måste snarast överbrygga klyftorna i fråga om hälsovårdspersonal mellan stads- och landsbygdsområden.

Metoder: Vi gjorde en kritisk tolkande syntes av den befintliga litteraturen genom att använda ett fördefinierat urvalskriterium för att bedöma relevanta manuskript för att identifiera orsakerna till att behålla hälsovårdspersonalen på landsbygden och i underförsörjda områden. Vi diskuterar olika strategier för att behålla vårdpersonal på landsbygden på grundval av fyra huvudsakliga åtgärder för att behålla personal, nämligen utbildning, reglering, ekonomiska incitament samt personligt och professionellt stöd, som rekommenderades av WHO 2010. Denna genomgång fokuserar på det engelskspråkiga material som publicerades under 2005-14 om mänskliga resurser inom hälso- och sjukvården i låg- och medelinkomstländer.

Resultat: Hälso- och sjukvård i Indien tillhandahålls av många olika leverantörer. Det råder ojämlikhet i fördelningen av arbetskraft inom hälso- och sjukvården mellan olika delstater, områden (stad och landsbygd), kön och kategorier av hälso- och sjukvårdspersonal. Indien har brister när det gäller utveckling och finansiering av hälso- och sjukvårdssystem, och utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal prioriteras lågt. Dåliga styrelseformer, otillräckliga löner och ersättningar samt arbetsgivarnas oförmåga att erbjuda trygga, tillfredsställande och givande arbetsförhållanden är orsaker till att hälso- och sjukvårdspersonal försvinner från den indiska landsbygden. I översynen föreslås att man kan se till att vårdpersonalen stannar kvar på landsbygden genom en mängd olika åtgärder, t.ex. medicinska fakulteter på landsbygden, landsbygdsinriktning av läkarutbildningen, införande av obligatorisk tjänstgöring på landsbygden i stället för incitament som ger bättre löner och särskilda ersättningar samt bättre levnads- och arbetsvillkor på landsbygden.

Slutsatser: Det finns ett komplext samspel mellan de faktorer som påverkar hur man lockar till sig och behåller vårdpersonal, vilket gör det nödvändigt att kombinera olika åtgärder. I låginkomstländer behövs evidensbaserade strategier för att säkerställa kontextspecifika, praktiskt testade och kostnadseffektiva lösningar på olika befintliga problem. För att säkerställa att personalen stannar kvar måste dessa strategier integreras med en effektiv politik för förvaltning av mänskliga resurser och en landsbygdsinriktning av det medicinska utbildningssystemet.