För Ginny Weasley var det en gåva som var större än själva magin att fullända sin Patronus. Hon kämpade för att komma på en lycklig tanke som fick varenda en av hennes demoner att försvinna som rök som ringlade in i den dimmiga luften. En hård beslutsamhet satte sina vanligtvis känsliga drag i en skuggning.

Hon hade försökt i veckor för att få sin Patronus precis rätt och se en varelse av vita viskar hoppa ut ur hennes trollstav i en graciös dans. Hermione fick sin – en vacker utter som gled omkring i rummet med en känsla av överlägsenhet – en känsla som Hermione förtjänat med sina välkända kunskaper i magi.

När Ginny återigen försökte – och misslyckades – att trolla fram en egen Patronus, föreställde hon sig sin bror som fick sin Jack Russell Terrier med ett brett leende på läpparna. Svartsjuka och ilska brann i hennes ådror och fick de vita vingarna att bli ilsket röda.

En gäspning lämnade den unga Ginnys läppar när hon såg vad hon hade orsakat, och hon släppte frenetiskt sin trollstav. Säkerligen skulle den röda magin locka Dementorerna närmare henne i stället för att stöta bort dem.

Skakade hon upp sig såg hon bara sitt eget bleka, fräkniga ansikte i speglarna som kantar väggarna i kravrummet.

”Förändring”, tänkte hon. ”Förändring för att visa mig vad jag så gärna vill ha. Hon förväntade sig att den skulle visa henne en bild på henne när hon trollade fram den perfekta Patronus, men det gjorde den tyvärr inte.

Det den däremot visade henne var inte något hon hade förväntat sig. Harry Potter, som formade sin egen Patronus för andra gången, lekte på speglarna i kravrummet.

Ginny kände hur en rodnad kröp upp i hennes ansikte när hon stirrade på pojken som levde, hans ögon lyste i samma färg som hans mors när han försvarade sig mot Dementorerna som hotade att svälja både hans och Sirius själar.

När hon behöll bilden av lycka i sitt huvud, först då började hon förstå vad den här skrämmande trollformeln bad om, så hon trollade fram så många bilder av Harry som log och skrattade som hon kunde, äntligen insåg hon att han var den som gjorde henne lycklig framför allt.

Med ett djupt andetag och ett huvud fullt av minnen kastade Ginny sin trollformel. ”Expecto Pantronum!” Hon sa ganska högt- men ingen utanför skulle höra henne.

På en gång vaknade de svaga vita trådarna som hade kommit från hennes trollstav till liv och kom i full, skrikande färg. Det vita var nästan bländande i sin intensitet.

Runt omkring henne dansade en vacker hingst, hennes personlighet lyste genom Patronus mer än hon trodde.

Hingsten var vild och fri, bestämd och oåtkomlig – precis som hon. Hennes häst svepte sig runt henne och nikade, ett behagligt ljud i hennes öron äntligen.

På en gång bröt ett mjukt klappande hennes koncentration och hennes vackra hingst försvann i vinden.

Harry Potter själv klev ut ur skuggorna för att hälsa på den flamhåriga skönheten och när han insåg att han hade bevittnat varenda en av hennes handlingar, översvämmades hennes kinder av en scharlakansröd rodnad.

”Jag är stolt över dig, Ginny”, talade Harry med en mjuk, mild lit som fick hennes hjärta att rusa när han kastade sin egen charm och gav tecken åt henne att göra detsamma.

Hon följde hans exempel och de två djuren – hingst och hjort – dansade runt i rummet tillsammans i en perfekt harmoni och rytm som fick båda att le.

Harry tryckte sina läppar mot hennes, tveksamt, även om han hade sett vad som gjorde henne lyckligast, och hon kysste tillbaka med en egen tyst passion. Deras tungor dansade tillsammans tills de drog sig undan, andfådda.