För så länge sedan som 1910, när en stadig parad av ångbåtar med invandrare passerade genom Narrows – den milsbreda kanalen vid inloppet till New Yorks hamn – tänkte sig ingenjörerna en stor bro som skulle vara en inkörsport till den nya världen. När den slutligen öppnades, för 50 år sedan denna månad, hade Verrazano-Narrows Bridge – som hedrade den florentinske upptäcktsresanden Giovanni da Verrazzano från 1500-talet, även om man inte stavade hans namn korrekt – världens längsta hängande spännvidd: 4 260 fot, eller fyra femtedelar av en mil. Även efter det att ångbåtarnas stora epok hade passerat höll bron sig kvar och dikterade utformningen av Cunard-linjeskeppet Queen Mary 2, som en gång var världens största passagerarfartyg och som seglade för första gången 2003, så att dess skorsten vid högvatten skulle passera under vägbanan med 13 fot till spillo.

Den är fortfarande den längsta hängbron i Amerika, och den elfte i världen, och den förbinder Brooklyn med Staten Island. Den var en krona på verket för byggnadsingenjören Othmar Ammann och New Yorks djärva planerare Robert Moses och byggdes för 320 miljoner dollar (cirka 2,5 miljarder dollar i dagens valuta), mer eller mindre i enlighet med budgeten, ett mått av sparsamhet som dagens New York bara kan drömma om. Tio tusen män arbetade med att bygga bron, från ”punkare” som släpade på tunga bultar till förmän som kallades ”pushers” och John Murphy, överinspektören, vars humör och sol- och vindhärdade ansikte ledde till att hans anställda kallade honom ”Hard Nose” bakom hans rygg. Tre män dog. Brobygget skildrades på ett levande sätt av Gay Talese, som då var en ung reporter på New York Times, vars bok The Bridge nu ges ut på nytt i en utökad utgåva av Bloomsbury. Den berättar om de mohawkindiska järnarbetare som gjorde det till en specialitet att gå över det höga stålet och om James J. Braddock, en gång världsmästare i tungviktsboxning (Joe Louis tog hans titel), som då var en svetsmaskinist. ”De anonyma män med hårda hattar som satte ihop bron, som tog risker och ibland föll i döden i luften, över havet – de gjorde det på ett sådant sätt att det skulle hålla”, minns Talese i en intervju

The Bridge: I slutet av 1964 färdigställdes Verrazano-Narrows Bridge, som förbinder stadsdelarna Brooklyn och Staten Island i New York. Femtio år senare är den fortfarande ett tekniskt underverk. Köp

När den stod klar kostade en resa över den 50 cent för förarna, eller motsvarande mindre än 4 dollar. Men vi borde vara så lyckligt lottade: I dag är vägtullen 15 dollar. Gamla bekännare sörjer fortfarande de sönderslagna kvarteren i Brooklyn, där hundratals bostäder förstördes för att ge plats åt tillfarten, och den sömniga, nästan lantliga karaktären hos Staten Island när den endast var förknippad med resten av New York City med färja.

För Talese handlar Verrazano om mer än bara transport. ”En bro är i sin yttersta form ett konstverk”, säger han, och man kan förstå vad han menar. Solljuset glittrar på paret av monumentala ståltorn, 70 våningar höga, som bär jordens krökning in i himlen, där deras toppar är exakt 15⁄8 tum längre ifrån varandra än vid deras bas. På natten framhäver ljuset den graciösa kurvan hos de fyra stora kablarna, var och en tre fot i diameter, spunna av tillräckligt mycket ståltråd för att nå mer än halvvägs till månen. Bron vibrerar av trafiken från en och en halv miljon fordon per vecka, och dess passagerare ”hänger”, som poeten Stephen Dunn skrev 2012, ”ut över Narrows genom en logik som är kopplad / till tro”.