Under det sista året av läkarutbildningen står alla läkarstudenter inför viktiga beslut om var de vill fullfölja sitt residens. För osteopatstudenter är en viktig del av detta beslut i vilken utsträckning de vill vara en minoritet inom sitt program.
Jag är en osteopatisk läkare. Osteopatisk medicin är kärnan i min identitet och stolthet som läkare. Jag är en av två osteopatiska läkare inom mitt residensprogram, och vi utgör endast 7 procent av gruppen. I dag är jag mycket nöjd med det beslut jag fattade om att vara i minoritet, men genom ansökningsprocessen blev jag avskräckt från att vara i denna position.
Det här är några av de saker jag fick höra och den verklighet som följde:
Du kommer att bli annorlunda behandlad av dina behandlare och du kommer att behöva bevisa att du är duktig.
Ingen märker att jag är läkare. Att vara AT-läkare är allt som krävs för att läkarna ska se dig som en hjort i strålkastarljusen i behov av hjälp. Jag måste bevisa mig själv på samma sätt som alla andra som påbörjar en ny karriär, men detta är inte annorlunda än för mina kollegor som är läkare. Folk märker bara att jag är läkare när jag stolt påpekar att det är anledningen till att jag vet att T3 ligger i nivå med skulderbladets övre vinkel. Annars är jag bara en AT-läkare.
Det kommer inte att finnas något stöd för att utöva osteopatisk manipulativ behandling. Du kommer att förlora din kompetens.
Att vara en av de enda DO:s i en värld som undviker opiater och har kronisk smärta har gett mig möjlighet att tillhandahålla en välbehövlig kompetens till en grupp patienter i behov. Min förmåga att träffa en OMT-patient och känna mig säker på att jag tillhandahåller en tjänst som annars kanske inte skulle kunna tillgodoses är mycket givande.
Du kommer att förlora din identitet och tvingas anpassa dig.
Absolut inte. Att vara en av de enda DO:s i mitt program har faktiskt gett mig möjlighet att hålla ännu starkare fast vid min identitet som osteopatisk läkare. Jag känner att det är min plikt att representera mitt yrke och de färdigheter och övertygelser som följer med det. Jag kan se att detta skulle vara ett problem om jag hade varit tveksam till mitt engagemang för osteopatiska principer och praxis, men som någon som håller dem i så hög aktning älskar jag möjligheten att lära andra om min utbildning.
När du ansöker till ett program med dominans av läkare bör du tona ner ditt osteopatiska ursprung.
Jag känner inte till det inre arbetet med ansökningsprocessen vid varje program, men detta kändes helt enkelt fel för mig, så jag gjorde tvärtom. Detta kan vara sant för vissa program, men om så var fallet ville jag ändå inte hamna där. Håll fast vid dina passioner och framhäv det som gör dig unik och annorlunda, så kommer programmen att se det som en styrka. Detta var min erfarenhet genom ansökningsprocessen.
Om jag skulle göra det igen skulle jag göra samma saker. Jag tycker att fler osteopatiska läkarstudenter borde överväga att göra samma sak. Den osteopatiska medicinens framtid är beroende av att folk förgrenar sig och går dit de kommer att representera DOs.
Fortsatt läsning:
Dating in residency: Att leta efter ”den rätta” under utbildningen
Burnout and residency: Fokusera på utveckling på jobbet istället för på ledighet, skriver DO