I december förra året avslöjade en rapport från senatens underrättelsekommitté hur två psykologer var inblandade i utformningen av CIA:s ”förbättrade förhörsmetoder”, där man använde psykologen Martin Seligmans teori om inlärd hjälplöshet för att rättfärdiga kontroversiella metoder som waterboarding och sömnberövande – något som Seligman själv har förkastat.* Problemet är att förhörsmetoder som bygger på våld och skrämseltaktik, förutom att de är moraliskt förkastliga, inte fungerar.
”Tvångs- och konfrontationsmetoder leder faktiskt till att fången stänger av sig”, säger psykologen Christian Meissner vid Iowa State University, som studerar förhörsmetoder. ”Effektivare taktik bygger på samarbete, vilket kan underlättas med hjälp av principer för social påverkan som vi vet fungerar mycket bra.”
Enligt American Psychological Association är det tillåtet för en psykolog att hjälpa till vid förhör om han eller hon uppfyller vissa villkor, främst ”inte skada”. Finns det då ett etiskt sätt att få fram en bekännelse från någon?
För att ta reda på det sammankallade president Barack Obama 2009 högvärdesfångarförhörsgruppen (High Value Detainee Interrogation Group, HIG), som består av kognitiva och sociala psykologer och andra experter. I vintras släppte HIG, under ledning av Meissner, sina resultat i ett specialnummer av Applied Cognitive Psychology. Etiska förhör är inte bara möjliga; deras effektivitet stöds också på ett robust sätt av forskning.
Till höger finns några av HIG:s mest intressanta resultat. Även om de har utvecklats för brottsbekämpning finns det ingen anledning att tro att dessa strategier inte också kommer att fungera på de lögnaktiga tonåringarna, makarna och arbetskamraterna i ditt liv om du behöver gå till botten med något.
1. Bygg upp en relation. Tänk på det som bara ”god polis”. Forskare har funnit att om man framstår som empatisk får förhörsobjektet att öppna sig mer än om förhörsledaren är kall och anklagande. Många av de andra tekniker som beskrivs i tidskriften är beroende av att man har en samarbetsvillig måltavla, vilket gör det här steget ännu viktigare. ”Det första man måste göra är att utveckla samarbete, rapport”, säger Meissner. ”När du väl har en samarbetsvillig person är frågan: Hur får jag all information från dem som jag kan?”
2. Fyll i det tomma fältet. För att få den informationen kan du, i stället för att ställa direkta frågor, berätta för din målperson en historia om vad han eller hon gjorde, vilket får personen att tro att du redan vet vad som hände. När du ger berättelsen kommer den skyldiga parten sedan att ge detaljer och korrigeringar. Detta kallas Scharff-tekniken, uppkallad efter dess utvecklare Hanns Scharff, en tysk förhörsledare under andra världskriget. Tekniken visade sig i en studie från 2014 få fram mer information än direkta förhör. Personer som förhörs med den här metoden tenderar också att underskatta hur mycket de delar med sig.
3. Överraska dem. Personer som förhörs vet ofta att de är misstänkta, så de övar sina svar i förväg. Dessutom utsätts lögnare för en hög kognitiv påfrestning när de försöker hålla sin historia rak och samtidigt agera lugnt och samlat. Om du frågar dem något oväntat snubblar de ofta när de sätts på plats – vilket gör det möjligt för dig att ta dem på bar gärning i en lögn.
4. Be om berättelsen baklänges. I motsats till vad de flesta människor tror är sanningssägare mer benägna att lägga till detaljer och revidera sina berättelser med tiden, medan lögnare tenderar att hålla sina berättelser oförändrade. ”Inkonsekvens är egentligen bara en grundläggande aspekt av hur minnet fungerar”, säger Meissner. En teknik som förhörsledare använder för att dra nytta av denna egenhet kallas omvänt berättande – man ber människor att minnas händelser baklänges i stället för framåt i tiden. Denna strategi har en dubbel effekt: För sanningssägare blir det lättare att minnas – i en annan HIG-studie gav omvänt berättande dubbelt så många detaljer som kronologiskt återberättande. För lögnare blir uppgiften svårare när den läggs baklänges; de blir mer benägna att förenkla historien eller motsäga sig själva.
5. Håll undan bevis till det avgörande ögonblicket. I en studie från mars förra året visade det sig att när människor konfronterades med potentiella bevis för sina felsteg tidigt i intervjun, så höll de antingen tyst och intog en extremt fientlig hållning eller spottade genast ur sig, beroende på individen. I stället för att riskera det förstnämnda rådde forskarna sanningssökare att välja en medelväg och anspela på bevis utan att göra några direkta anklagelser – åtminstone inte direkt.
*Erratum (4/15/15): Den här meningen redigerades efter publiceringen för att korrigera Martin Seligmans namn.