Anthropologi är av naturliga skäl ett tvärvetenskapligt område. Vi drar nytta av evolutionär teori, feministisk teori, kritisk rasteori, vi jämför inom och mellan primater, vi lyckas till och med arbeta med enstaka gnagare eller suidarter. Det finns antropologer som gör modeller, antropologer som teoretiserar, antropologer på fältet och i laboratoriet, antropologer som studerar de som är döda sedan länge, nyligen döda, levande och till och med de som ännu inte lever. Du kan hitta oss på antropologiska institutioner, förvisso, men du kan också hitta oss på institutioner för biologi, sociologi, psykologi, samhällshälsa och utbildning; på företag, sjukhus, museer, djurparker och ideella organisationer, och på otaliga andra ställen som jag glömmer.

Så det är intressant för mig att vi inom antropologin har fyra områden: biologisk, kulturell och språklig antropologi samt arkeologi. Inom dessa fyra områden har vi sedan ytterligare underområden: inom biologin har vi humanbiologi, primatologi, paleoekologi, morfologi, genetik för att nämna några, och även inom dessa finns det underunderområden. En del av underområdena samarbetar och en del läser aldrig varandra. En del av anledningen till att jag var så glad över att samarbeta med Katie Hinde och Julienne Rutherford om Building Babies var att jag skulle få större chans att läsa litteratur om icke-mänskliga primater, något som vi humanbiologer ibland är kända för att ignorera mer än vad som är bra för oss.

Då har vi den biokulturella antropologin. Biokulturell antropologi är egentligen inte så ny, och det finns några verkligt utmärkta utövare. Men på senare tid har det kommit en uppsjö av arbeten inom antropologin som gör anspråk på att ha ett ”biokulturellt förhållningssätt” som inte tycks härstamma från dessa personer. Jag hade nyligen chansen att prata med några kollegor om det senaste arbetet med det biokulturella synsättet, och jag fann att jag inte var den enda som var förvirrad, kanske till och med frustrerad, av detta arbete.

Vissa arbeten som påstår sig vara biokulturella verkar egentligen inte vara biologiska, och är inte heller kulturella, eftersom de är ateoretiska och råkar använda sig av biologiska och kulturella metoder. En del av det lutar åt något slags teoretisk riktning, men sedan är metoderna outgrundliga.

Hur kommer det sig att ett område som är så bra på att vara tvärvetenskapligt inte kan göra ett bra jobb med att tvärdisciplinera sig själv?

Vad innebär det att vara tvärvetenskapligt?

Ett par av dessa utloppssessioner med kollegor råkade följas av ett föredrag av Liam Heneghan, meddirektör för DePaul Institute for Nature and Culture, professor i miljövetenskap och doktorand i filosofi (som också är bloggare!). Heneghans föredrag sponsrades av University of Illinois Institute for Genomic Biology, där några av oss själva försöker vara tvärvetenskapliga. Föreläsningen hade titeln: ”Interdisciplinaritet: är det nödvändigt, möjligt eller användbart – en diskussion”. Förutom flera intressanta böcker som jag måste gräva igenom i sommar, gav Heneghan en mycket hoppfull bild av tvärvetenskapligheten. Här är några av mina slutsatser, tillämpade på problemet med det biokulturella förhållningssättet.

Att vara tvärvetenskaplig är inte detsamma som att vara lite bra på allting, i enlighet med talesättet ”jack of all trades, master of none”. Heneghan analyserade fotnoterna i ett av de mest populära tvärvetenskapliga verken, The Ecological Thought av Timothy Morton, och fann att det representerar den typiska biologiska mångfalden ganska väl: de starkaste influenserna från ett fåtal områden med, som han säger, ”en släpande kant av mer sällsynta arter”. Åtminstone en modell för att vara tvärvetenskaplig är alltså att vara mycket duktig på ett område, ganska duktig på ytterligare några få och sedan ha god kännedom om andra områden. En del av det arbete som jag har läst behärskar aldrig det första området. Och därför finns det något som är mindre än idealiskt i hur vi utbildar våra studenter.

Studenter som vill bli bra biokulturella antropologer måste först bli experter på biologisk eller kulturell antropologi. Forskare behöver en bas från vilken de kan nå ut till andra discipliner. Om du inte är grundligt utbildad inom det ena eller det andra området kommer du att ha stora problem med att överbrygga dem, eller med att använda din förmåga till kritiskt tänkande för att underlätta för dig att komma in på ett nytt område. Detta tyder också på att man bör tänka igenom läroplanen för grundutbildningen och forskarutbildningen: även om de första kurserna bör göra en person till expert inom sitt första område, skulle det förmodligen inte skada att lära sig en blandad metodik för forskning.

Vi måste också fastställa vilken läsning som är nödvändig för den biokulturella antropologin. Vad är kanon? Vad behöver biologiska antropologer läsa för att bli kunniga inom kulturantropologi? Vad behöver kulturantropologer läsa för att bli kunniga i bioantropologi? Jag kan troligen identifiera de flesta av de biologiska lästexterna, men definitivt inte de kulturella, och jag hoppas att mina läsare gör det.

Nästan, identifiera de centrala frågor som en biokulturell strategi kan ta itu med bättre än någon annan. Om ett biologiskt eller kulturellt tillvägagångssätt skulle kunna lösa frågan, men du hakar på det andra området för att det verkar sexigt, är det osannolikt att ditt bidragsförslag eller manuskriptförslag kommer att gå igenom. Men om du kan känna igen ett problem som endast detta tillvägagångssätt kan lösa kommer du att kunna utveckla teorin bättre.

Till sist, var ambitiös. När jag föreslår att vi ska se till att studenter och yngre kollegor först utvecklar hög kompetens inom en disciplin och sedan noggrant läser en, om inte flera andra, försöker jag inte avskräcka människor från ett biokulturellt förhållningssätt. Det är bara det att fältet kommer att vara bättre betjänt av rigorös, utvecklad, genomtänkt forskning. Var ambitiös i dina projekt, dina mål, dina forskningsbanor och uppmuntra ambitioner hos dem du är mentor för. Men den läxa som jag har lärt mig den hårda vägen om och om igen är att ambition, spänning men inte grundlig utbildning kommer att få dig att bränna dig. Jag vill att mina studenter, och alla andra blivande biokulturella antropologer, ska ge mig stryk om fem till tio år eftersom de känner till litteraturen och metoderna bättre än jag.