Jag har turen att bo i en förortsdel av Chicago där staketet på min bakgård bokstavligen markerar början på ett skogsreservat. På andra sidan det staketet finns många tunnland skog som utgör ett hem för en mängd olika vilda djur. Detta är praktiskt eftersom jag gillar att titta på naturen, men jag hatar att vara inne i naturen. Tyvärr gjorde jag ett dumt nybörjarmisstag.

Varje år ser jag rådjur, ekorrar, allehanda fåglar, jordekorrar, pungråttor och tvättbjörnar. De flesta av dessa djur är bra vänner att ha i närheten, men inte tvättbjörnar. Många delar av USA och Europa är hemvist för tvättbjörnar, men om du inte är bekant med dessa unika djur låt mig förklara.

En tvättbjörn är en liten, ond, förtjusande björn med människohänder. De är stiliga till utseendet och kan till och med verka söta, men de är hatiska rackare. Jag har personligen sett tvättbjörnar klättra upp i ett träd till ett fågelbo och kasta ut fågeläggen ur boet. De åt inte upp äggen; de kastade äggen på marken. Jag var långt borta, men jag är villig att slå vad om att de skrattade när de gjorde det.

Dessa smutsiga händer… Mårdhundar kan öppna vad som helst. Tvättbjörnarna som bor i naturreservatet bakom mitt hus började med att öppna min fågelmatare för att komma åt fågelfröna. Det är en ganska rationell sak att göra om man är en liten björn med människohänder. Jag brydde mig inte så mycket. Vilken sorts skitstövel har trots allt en fågelmatare?

Nästa sak som tvättbjörnarna öppnade var en trädgårdsslang och en behållare med tändvätska. Tändvätskan öppnade de och hällde ut över hela min bakre veranda. Jag tror inte att tvättbjörnar äter tändvätska, vilket får mig att tro att de försökte bränna ner mitt hus. Slangen tuggade de som ett gigantiskt lakritsrep, möjligen i ett försök att släcka elden som de andra tvättbjörnarna försökte starta med tändvätskan.

När de var färdiga med allt som satt på min veranda, strimlade tvättbjörnarna metodiskt min skärmdörr på baksidan av mitt hus. Det var ett mödosamt företag och de arbetade varje kväll medan jag satt och tittade på TV fem meter bort. Det började med en lätt smäll, som kanske var för tyst för att höras om jag inte var uppmärksam, men det eskalerade alltid snabbt till ett högljutt rivningsljud som man skulle kunna höra om man stack in en mänsklig hand genom en skärmbrytardörr och började riva sönder den.

Kanske trodde tvättbjörnarna att jag ville att de skulle strimla sönder min skärmbrytardörr och att jag, när jag hörde dem slita sönder den, skulle hoppa upp på mina fötter av glädje. Efter att ha demonterat fågelmataren kanske de antog att allt var fullt av fågelfrön. Kanske ville de bara komma in.

Jag vet inte om de förväntade sig att jag skulle bli så glad när jag såg en gigantisk tvättbjörn klättra sju meter upp på baksidan av min förstörda skärmdörr att jag skulle skynda mig att hämta skålar med mat och mer fågelfrö. Jag brukade skrika åt dem och slå på glaset, vilket fick dem att gnälla som grisar.

Normala människor som bor i en förort skulle ha ringt till djurskyddet vid det laget. En timme senare skulle djurskyddet komma ut i en grön lastbil, beväpnad med de där slingorna i slutet av stolparna, och de skulle fånga alla tvättbjörnar. Synd för mig att djurskyddet släpper alla tvättbjörnar och pungråttor som de fångar till naturreservat. Naturreservat som det som finns på andra sidan staketet på min bakgård. Samma bakgårdsstängsel som tvättbjörnarna klättrar över på ungefär en sekund.

Här är det. Den sämsta idén någonsin.Ett annat faktum som jag tidigare missade att nämna om tvättbjörnar är att de inte ger upp. Efter att i flera dagar ha rivit sönder min skärmdörr flyttade de över till fönstergallret intill soffan som jag satt i medan jag tittade på TV. Ni vet de där stora bruna skalbaggarna som ni får på sommaren och som gör ett oväsen när de flyger runt och klättrar på era skärmar? Tänk dig det där, bara väger ungefär 20 pund och skäller som en galen gris.

Det var ungefär då jag fattade ett riktigt, riktigt, riktigt, riktigt dåligt beslut. Jag började slänga mina sopor ut genom bakdörren. Inte förpackningar och papper, jag menar gamla matrester och mat som hade passerat utgångsdatumet. Det var en desperat handling, men för ett tag i alla fall fungerade det. De två tvättbjörnar som kom förbi var lätta att lugna med några gamla bagels eller en handfull spaghetti-nudlar som låg kvar i silen.

Då började de få ungar.

Till mitt försvar: lika korkade och okynniga som stora, feta, vuxna tvättbjörnar är, så är tvättbjörnsungar raka motsatsen. Mårdhundbebisar har utvecklat en förmåga att hela tiden se ut som om de ska gråta. De stod där på min veranda, hopkrupen i en boll, och tittade på mig med dessa vattniga, svarta ögon. De väntade bara på en munsbit, bara en liten smula.

Tro inte på deras ljugande ögon.Den logiska delen av mig visste att det alltid är dåliga nyheter att mata vilda djur, särskilt på din bakgård. Den ologiska delen av mig är en stor, blöt fitta och den såg tvättbjörnsungar och de små killarna blev så ledsna!

Den dåliga yoghurten, de gamla vindruvorna och de blåslagna äpplena försvann. Ut gick gammal pasta och pizza, grytor och fyllning. Det enda som tvättbjörnarna vägrade äta var broccoli. Allt som innehöll broccoli återfanns alltid nästa morgon med bara broccolin, bortplockad som ett broccoliskelett.

Mårdhundarna var inte bra middagsgäster. De kastade disken över hela gården, slogs med varandra om utvalda bitar av gammal pizza och gjorde i allmänhet ett oväsen som jag är säker på fick alla mina grannar att hata mig.

En tvättbjörnsfamilj blev två och sedan, en natt på hösten, tre. Det fanns elva tvättbjörnar på vår bakre veranda samtidigt, som kuttrade och slogs för att få lite flingor. Till råga på allt hade jag för länge sedan gått över till att ge dem färsk mat som jag inte gillade. Om jag tröttnade på Cap’n Crunch eller någon annan mat slängde jag ut den till tvättbjörnarna. De gjorde också snabbt slut på mina minst favoritrester.

Till slut jagade den gamle vintern bort tvättbjörnarna. Vintern har ofta den effekten på invaderande arméer. Tvättbjörnarna är feta på sina illa tilltänkta måltider och sover nu ut någonstans i skogsreservatet. Tro mig, jag anser mig lycklig över att de inte valde min skorsten eller vind för att bygga ett hem, men jag är bara hälften så dum som jag ser ut. De kommer tillbaka på våren och kräver en måltid.

Jag är öppen för förslag, men jag är inte helt försvarslös. Jag tror att de kan få sig en rejäl överraskning när de möter mina hundar.

– Zack ”Geist Editor” Parsons (@sexyfacts4u)