I takt med att Yardbirds 1966 års USA-turné drog in i oktober började Jeff Beck bli alltmer missnöjd. Han och frontmannen Keith Relf kom tydligen inte överens. Han längtade efter en stjärna. Han gillade inte den popfokuserade Dick Clark-sponsrade konsertlistan eller de trånga inkvarteringarna i charterbussen.
Han saknade den entusiasm som krävdes, och sedan missade han datum helt och hållet. Den 31 oktober hade han släppts av på en flygplats i Corpus Christi, Texas. Inte långt därefter meddelade Yardbirds att Jeff Beck skulle sluta med hänvisning till hälsoskäl.
Med Beck, som tillkommit efter den regelbundna Eric Claptons utträde, ledde gruppen in på mer experimentella områden, då nya internationella och psykedeliska influenser började hitta ett hem i deras repertoar. Hans djupt intressanta, djupt inflytelserika tid med Yardbirds hade varat i mindre än två år.
”Jeff Beck var ett stort tillskott till bandet efter att Eric hade lämnat, och det var han som främst var ansvarig för att ta de där bluesidéerna in i en annan värld av galna ljud, feedback och respektlöshet”, bekräftar Jim McCarty, i en exklusiv Something Else! Sitdown. ”Jeff var en ganska vild karaktär, väldigt högspänd och oförutsägbar. När det fungerade med honom var det fantastiskt, men det kunde vara väldigt svårt.”
De skulle bara spela in ett studioalbum – Roger the Engineer, som släpptes den 15 juli 1966 – men ändå var de flesta av Yardbirds topp 40-hits från Jeff Beck-eran. Detta ledde utan tvekan till att de dök upp på de Clark-sponsrade paketdatumen med popfokuserade akter, i vad som var det sista halmstrået för Beck, verkar det som.
”Vi var kontrakterade för att göra en Dick Clark-turné i USA – vilket innebar att vi skulle spela ungefär 30 kvällar i rad, kanske mer än en spelning per kväll, och resa i en buss tillsammans med alla de andra banden”, tillägger McCarty. ”Det var inte det bästa beslutet för oss, eftersom de andra banden alla var så olika – Gary Lewis, Sam the Sham? Jeff klarade inte av det och försvann efter den första spelningen. Det var det som gällde för oss alla.
Jeff Beck hade delat gitarrtjänsterna med Jimmy Page under sin sista tid med Yardbirds, och han skulle spela in ”Beck’s Bolero” med ett uppsamlingsband där Page medverkade för att lansera en hyllad solokarriär. I lineupen för den singeln ingick även Pages framtida Led Zeppelin-bandkompis John Paul Jones.
- Author
- Recent Posts
- Nick DeRiso’s Best of 2015 (Rock + Pop): Billy Gibbons, Toto, Death Cab for Cutie, Joe Jackson – 18 januari 2016
- Nick DeRiso’s Best of 2015 (Blues, Jazz + R&B): ”Det bästa från 2015: Billy Gibbons, Toto, Death Cab for Cutie, Joe Jackson”: Boz Scaggs, Gavin Harrison, Alabama Shakes – 10 januari 2016
- Nick DeRiso’s Best of 2015 (Reissues + Live): John Oates, Led Zeppelin, Yes, Faces + andra – 7 januari 2016