Tony Schwalm är en pensionerad överstelöjtnant i de amerikanska specialstyrkorna, som är mer allmänt kända som Gröna baskrarna. I ”The Guerrilla Factory” tar Schwalm oss genom varje steg i den uppslitande bedömnings- och träningsprocess som krävs för att bli en elitsoldat i specialstyrkorna genom att berätta om sina egna hårt kämpade erfarenheter.

För att ens komma till testet måste du redan ha gjort mycket bra ifrån dig i arméutbildningen och kvalificerat dig för luftlandsättningsutbildningen. Du måste också vara man (inga kvinnor tillåts) och ha en gymnasieexamen; minst ett år på college är att föredra.

Att bli en Green Beret innefattar två steg, det första är en tre veckor lång bedömningsperiod som kallas Special Forces Assessment and Selection-kursen, som är utformad för att ”rensa ut folk”. Schwalm kallar SFAS för ”en tre veckors magtest för att se om man har den fysiska och mentala kapacitet som krävs” och även för ”en smältdegel av konstruerade svårigheter som blandar fysisk utmattning och sinnesförträngande uppgifter i ett virrvarr av tvetydigheter”.

Om du någonsin har funderat på om du har vad som krävs för att bli en grön basker, så är det här bara en del av det som krävs för att klara SFAS, som Schwalm, som klarade testet 1988, har beskrivit. (Flottans version av specialstyrkorna, SEALs, har sitt eget, annorlunda test).

Soldaterna – det var ungefär 300-350 som började testet med Schwalm – höll ut med allt från tre till fem timmars sömn per natt, och många av uppgifterna mättes mot kriterier som de inte var medvetna om. Mellan de fysiska testerna som anges här fick deltagarna också göra många skriftliga psykologiska tester samt tester i matematik och resonemang.

DEL 1

1 Simma 50 meter medan de bär uniform och stövlar. Enkelt, eller hur? ”I slutet av simtestet”, skriver Schwalm, ”uppmanades cirka 60 män att packa sin utrustning.”

2 Armhävningar, situps och en tvåmilslöpning. Ett 40-tal elever misslyckades med detta. ”Jag minns att jag tyckte att deras misslyckande var på gränsen till omoraliskt”, skriver Schwalm. ”Senare fick jag reda på att några av kandidaterna hade kommit från uppdrag i Turkiet och Korea; de sprang på mindre än fyra timmars sömn de senaste två dagarna.”

3 Kandidaterna var tvungna att springa ”tills du blir tillsagd att sluta”. Schwalm uppskattar att han sprang i ungefär en timme och sprang mer än sju mil.

4 Calisthenics. ”Vi utförde alla kända former av calisthenics”, skriver han. ”Mot slutet ryckte mina armar och ben ofrivilligt som en häst efter ett lopp.”

5 En hinderbana som innefattade att ta sig över en två meter hög vägg och klättra i rep. ”Hemligheten är att använda benen”, skriver Schwalm, som lärde sig denna läxa senare än han hade velat.

6 Landnavigering. På tiden före GPS fick kandidaterna ”navigera med karta och kompass genom tallar och buskage i fem till sex dagar” och bära sina ryggsäckar på ryggen hela vägen.

”Medlemmarna i en tidigare klass”, skriver Schwalm, ”uppskattade att de hade gått över 250 mil under de 18 dagarna i SFAS, varav de flesta under fasen.”

Den första dagen navigerade han cirka sex mil längs en rutt ”definierad av tre punkter på en karta genom palmettos, buskar och träsk”. Avstånden blev längre för varje dag, och i slutet av dag tre ”visste vi att vi hade gått nästan hundra mil vid den här tiden.”

Dag fem stod han upp klockan två på morgonen efter fyra timmars sömn, och var ute klockan tre.

”Klockan 0330 hade jag min första mil bakom mig. Jag gick upp till slutpunkten över sju timmar senare”, skriver han. ”Liksom vid alla andra evenemang på SFAS upptäckte jag att jag var klar först när någon sa att jag var det, inte för att jag visste att slutet var nära.”

När den här fasen tog slut gjorde de som var kvar ”en inventering av vilka som var kvar. Vårt antal verkade vara omkring 150. Ytterligare 70 hade slutat under de senaste fyra dagarna.”

Efter två dagars respit var det sedan dags för gruppfasen (den första delen hade varit den individuella fasen), och de kvarvarande männen delades in i grupper om nio.

”Medan den individuella fasen hade varit ett känslomässigt och fysiskt uthållighetstest som byggde på förutsättningen att isolera var och en av oss medan han rörde sig under en tung last”, skriver Schwalm, ”beskrevs lagveckan av dem som hade föregått mig som intensivt psykologisk och med större tonvikt på styrka, som att försöka titta på och ge en analys av ’A Clockwork Orange’ samtidigt som man försökte göra ett personligt rekord i varje tyngdlyftningsgren som finns.”

DEL 2

Evenemangen för lagveckan (kandidaterna gjorde två evenemang per dag, ett på morgonen och ett på eftermiddagen) omfattade:

7 Räddningen. Soldaterna gick till en plats där de hittade ”vad som först verkade vara två män som sov nära en skräphög”, skriver Schwalm. ”Det fanns åtta stålrör som var 10 fot långa, vart och ett ungefär 4 tum i diameter, längder av nylonrep, ett par skyltdockor klädda i olivgröna overaller … och två tyglaster som uppenbarligen var avsedda att skjutas över stolparna för att på något sätt användas som bårar.”

Dockorna var tänkta att föreställa gerillakrigare som hade skadats och behövde evakueras till en sjukvårdsinrättning. Teamet på nio personer behövde använda all den utrustning som fanns för att transportera ”männen” – som vägde 150 pund vardera – sex mil till fots på tre timmar. Om laget misslyckades var männen döda.

Och detta skulle göras samtidigt som man hela tiden höll sig 10 meter från männens ”gerillaledare”, som skrek åt teamet när de konstruerade bårarna.

”Om de dör kommer vi att veta att ni inte bryr er om vår sak”, skrek mannen, ”att Amerika har skickat oss de svaga och dumma.”

Schwalms team tog 20 minuter på sig att bygga två bårar och delade upp sig i två grupper om fyra personer med en extra man som hjälpte varje grupp att bära dem.

De anlände en timme för sent och den simulerade gerillaledaren skrek: ”Ni är verkligen mycket svaga och dumma. Ni bryr er inte om vår ädla kamp. De är döda tack vare er.”

8 Fyra ammunitionslådor måste bäras åtta kilometer på tre timmar. Med roterande tvåmansgrupper klarade Schwalms team det på 2 1/2.

9 Förflyttning av fordon. De presenterades för en Jeep utan hjul. Tre hjul satt vid sidan om, liksom några hjulmuttrar, rep och rör. Det fanns inget fjärde hjul. Teamet (nu åtta, eftersom en man hade slutat), var tvunget att flytta jeepen till en anvisad plats.

10 Loggbok som transporterar. De fördes till två stockar som vägde 450 pund vardera och fick veta att de måste bära dem sex mil inom tre timmar. De satte fyra män på varje stock, med ”två som bar och två som vilade”, och bytte position varje minut, vilket fortfarande krävde att de skulle lägga ner stocken var tionde minut eller så. De klarade det i tid, och Schwalm skriver att han var ”säker på att jag var en tum kortare efter denna händelse.”

11 Isövergången. Schwalm kallar detta ”den mest betydande psykologiska utmaning vi ännu hade stött på.”

Soldaterna fördes till en sjö ”ungefär två fotbollsplaner i diameter” som var täckt av ett mycket tunt skikt decemberis (som var på väg att brytas), och de fick i uppdrag att konstruera flera flottar med hjälp av ryggsäckar och ponchos. Sedan skulle de simma en skadad soldat över sjön på flotten. Den skadade soldaten var tvungen att hålla sig torr, medan de som simmade över honom, för att inte blöta ner sina kläder, var tvungna att göra det nakna i det iskalla vattnet.

Överfarten tog 20 plågsamma minuter. ”När våra kroppar hamnade i vattnet gick mina magmuskler i spasmer och började dra ihop sig okontrollerat”, skriver han. ”Jag knöt ihop min käke och försökte sluta skaka.”

12Äntligen en vägmarsch. De bar sina ryggsäckar på ryggen med instruktioner om att se till att de vägde ”inte mindre än 55 pund” och fick helt enkelt order om att marschera på egen hand tills de blev tillsagda att sluta. Schwalm gick i sex timmar och 45 minuter.

OCH OM DU ÖVERLEVER ALLT DET – ”Q-COURSE”

Om du klarade dig säkert genom allt detta och befanns ha klarat det, fick du sedan gå vidare till den egentliga kvalificeringsutbildningen för specialstyrkorna.

”Q-kursen”, som den kallas, är en sex månader lång kurs som delvis består av ”överlevnads-, undvikelse-, motstånds- och flyktträning”. Detta innefattade en simulerad, dagslång tillfångatagandeupplevelse under vilken Schwalm blev misshandlad, fängslad i en fyra fot lång kista, tvingades bränna en amerikansk flagga för att rädda en annan soldats liv och utsattes för propagandainspelningar dygnet runt som inkluderade barn som ”tiggde om att pappa skulle hjälpa mamma.”

Schwalm fick sin gröna basker 1993 och blev så småningom befälhavare som ansvarade för att utbilda officerare på Q-kursen. Han hoppas att den här boken ska förmedla den hängivenhet och de uppoffringar som görs av de soldater som förtjänar rätten att bära den gröna baskern.

”Ibland lyckas vi. Ibland misslyckas vi”, skriver han. ”Men vi kommer att dö genom att försöka.”