Tänk tillbaka på firandet av prins William och Kate Middletons bröllop nyligen. Det var säsongens händelse!
Kan du föreställa dig att de inbjudna inte deltog, och till och med gjorde ett skämt av det? Till och med de av oss som inte är hänförda av kunglig pompa och ståt såg repriserna på TV för att få en glimt av klänningen, eller helt enkelt för att vi charmades av den söta tillgivenhet som var uppenbar mellan brudparet.
Och åh, vilka ”bröllopskläder” som fanns, från den eleganta och glada gula ensemble som drottning Elizabeth bar, till militäruniformerna täckta med medaljer, till de extravaganta hattarna och ”fascinatorerna” (Vem hade ens hört ordet före denna händelse?
Det är den typ av händelse som frammanas i början av liknelsen, som återigen beskrivs som riktad till ”dem” – översteprästerna och de äldste som har varit åhörare i de två föregående liknelserna (21:23). Det är en berättelse om etikett och dåligt uppförande som eskalerar till våld, och om ett godtyckligt dekret från kungen som påminner om den kungliga dårskap som Alice mötte i Underlandet: ”Av med deras huvuden!”
Denna bröllopsfest började som konventionen föreskriver. En första inbjudan (ett slags ”Spara datumet!”-meddelande som har blivit vanligt igen) följs av den kallelse som bärs av värdinnans tjänare när banketten är klar. Sedan börjar saker och ting falla sönder.
Först vägrar de inbjudna gästerna helt enkelt att komma, och när den andra kallelsen kommer behandlar de inbjudan som ett skämt och går vidare. Mer än dåligt uppförande står på spel, för vissa inbjudna gäster attackerar och dödar till och med tjänarna. I sin ilska trappar kungen upp konfrontationen genom att skicka in sina trupper för att förstöra både gärningsmännen och deras stad. Uppenbarligen har kungen bedömt att deras dåliga uppförande är den inledande salvan i ett uppror som måste slås ner, även till priset av en del av kungens egna innehav.
Med partiet redo är kungen fast besluten att det ska gå vidare, och därför skickas tjänarna ut igen, den här gången till de yttersta gränserna av territoriet. (Det är vad termen betyder som ligger bakom ”huvudgatorna” i vers 9). De ska föra in alla, ”goda och onda” (vers 10), så att salen blir fylld. När kungen planerar en fest kommer festen att fortsätta!
Med mindre variationer är liknelsen till denna punkt ett eko av versionen i Lukas 14:16-24 och en liknande version i Thomasevangeliet. Alla tre verkar gå tillbaka på en gemensam ursprunglig form av berättelsen, som varje evangelieförfattare anpassade till sina egna syften. För Matteus är dessa syften centrerade kring frågan om gästernas ”värdighet” (vers 8). Kriteriet är uppenbarligen inte etiskt (för både ”goda och onda” tas in), utan snarare en fråga om eskatologisk insikt – förmågan att inse hur brådskande inbjudan är och att svara.
Det är här som berättelsens detaljer framkallar bibliska traditioner och bilder som skulle ha klargjort poängen för Matteus’ läsare. Till exempel introduceras liknelsen som något som ska jämföras med ”himmelriket.”
I Matteus’ noggranna judiska fromhet som minimerade användningen av det grekiska ordet ”Gud” (en överföring av vägran att uttala det gudomliga namnet på hebreiska), liksom användningen av ”kung” som en vanlig metafor för Gud, handlar berättelsen uppenbarligen om en gudomlig bankett. Vidare kan ett bröllop vara en metafor för förhållandet mellan Gud och Israel (Jesaja 54:5-6; 62:5; Hosea 2:16-20), och en bankett ett tecken på förbundet mellan dem (Jesaja 25:6-10; 55:1-3). ”Värdighet” innebär således att kunna känna igen kungens ”bröllopsbankett” för vad den är och att svara på den som sin högsta prioritet.
Den slutliga inbjudan som kommer att fylla bankettsalen är inkluderande i allra högsta grad. I den meningen speglar den andra exempel på Jesu bordsgemenskap som förkroppsligade gästfriheten och den inkluderande karaktären hos det gudomliga projekt eller imperium som han förkunnade. Frågor om social status eller efterlevnad av Torareglerna, eller till och med ens etiska beteende, åsidosätts till förmån för det brådskande i värdskapets plan. Denna radikala inkluderande karaktär får dock ett plötsligt stopp när kungen möter en gäst som inte är korrekt klädd (verserna 11-13).
Parabeln-i-parabeln har inga paralleller utanför Matteus, så den måste återspegla hans speciella agenda. Språket i liknelsen sträcker sig från sarkasm, med tilltalet till mannen som ”vän” (se 20:13 och 26:50), till apokalyptiskt våld (vers 13). Detaljerna om utstötning i ”det yttre mörkret” med ”gråt och tandgnissling” åberopar tidigare domsförklaringar (till exempel 8:12, 13:42 och 13:50) och kräver att vi läser denna liknelse i en eskatologisk nyckel.
Det är uppenbart att det inte handlar om mannens kläder, utan snarare om något annat om hur han presenterar sig själv i detta yttersta ögonblick. Vi saknar en lista över specifika kriterier som förflyttar en person från listan över de många ”kallade” till listan över de få ”utvalda” (vers 14), men det verkar som om Matteus tänker sig ytterligare ansvarstagande bortom ens första svar om lärjungaskap, vårt ”ja!” till Guds inbjudan till banketten.
Jag lockas till att förstå denna dubbla liknelse genom att se på Jakob 2 och spänningen mellan hans bekräftelse på att ens tro kan ses i ens ”gärningar” (varmed han menar gärningar, särskilt gärningar som handlar om rättvisa och medkänsla) och Paulus mer berömda bekräftelse (i Galaterbrevet och Romarbrevet) på att vår ställning inför Gud endast beror på att vi tar emot Guds nåd.
Mitt förslag om orsaken till Jakobs ståndpunkt är att Paulus kostsamma och radikala föreställning om tron som ett åtagande för hela livet kan ha urvattnats till en fråga om intellektuell tro eller känslomässig tillit som inte tar hänsyn till ens beteende. Det förefaller mig som om Matteus befinner sig på samma plats som Jakob. Han bekräftar den gränslösa generositeten och den inkluderande räckvidden hos Guds nåd, men han bekräftar också att för att vi ska vara ”värdiga” Guds gåva krävs inget mindre än hela vårt liv.