Effekten av olika tjocklek på jordskorpan på ett regionalt gravitationsfält kan i första hand delas in i tre skikt: 1) sedimentära, 2) granitiska, och 3) basaltiska. Studiet av komplexa ”vågbilder” som erhålls vid djupseismiska sonderingar har lett till en differentiering av jordskorpan i kontinentala, oceaniska och övergångsformer, med ett generellt samband mellan jordskorpans yttäckande tektonik och dess djupare strukturer. Skorpan är tjockast i bergsområdena (40 km-80 km) jämfört med ett genomsnitt för plattformarna på cirka 25 km-35 km. Det verkar som om det finns två särskilt iögonfallande gravitations- och seismiska diskontinuiteter i jordskorpan; en mellan den sedimentära manteln och det s.k. kristallina lagret och den andra mellan det sistnämnda och M-ytan. Preliminära uppskattningar av skorpans tjocklek är följande: den ryska plattformen och den norra delen av den västra sibiriska plattformen; 30 km-34 km; Svarta havet ca 24 km; hela södra, sydöstra och östra delen av U.S.S.S. R. är markerade av större djup där Pamirs har en tjocklek på över 70 km; i Kaukasus ligger M-ytan under 45 km; i norra Kazakstan är skorpan 34 km-36 km tjock; i Altay anges tjocklekar på omkring 50 km; på den eurasiska kontinenten har Tibet den tjockaste skorpan, där gravitationsminimum indikerar omkring 85 km; i Verkoyansk-regionen är M-ytan över 43 km. Stora delar av Norra ishavet upptas av shelfen med en tjocklek som liknar den i norra delen av landet. Detta tyder på att en avsevärd sträcka av havet i anslutning till U.S.S.S.R.:s norra kuster har en kontinental typ. Skorpan tunnas snabbt ut mot norr till cirka 10 km. Längs Stillahavskusten är M-ytan ca 33 km, shelfzonen är ganska smal och omfattar Okhotskiska havet. Mot havet och Kurilerna tunnas skorpan snabbt ut till 10 km. — C. E. Sears.