TECKNINGARNA lä och vind används på flera olika sätt för att beskriva specifika platser, fysiska egenskaper och klimatprocesser. I en bemärkelse hänvisar windward och leeward i allmänhet till en plats läge i förhållande till den förhärskande vindriktningen. En vindvänd plats är en plats som är utsatt för de förhärskande vindarna. Omvänt är en läsida skyddad från den förhärskande vinden.

Till exempel skulle Concepcion, CHILE, på den västra sidan av ANDES vara i ett vindriktat läge i förhållande till västliga vindar som rör sig inåt landet från Stilla havet, helt enkelt därför att det är exponerat för den annalkande vinden. Den östra sidan av Anderna skulle däremot ligga i lä på grund av det skydd som de mellanliggande bergen ger. De beteckningar för vind- och läsidan som illustreras här är lika tillämpliga på orografisk lyftning, den process som sker när vindar träffar ett bergs framsida, tvingas uppför bergets vindsida och sedan sjunker ner på läsidan. Om vindarna är laddade med fukt och berget är tillräckligt högt kan den fukt som vindarna för med sig kondenseras och ge nederbörd. Den resulterande nederbörden kommer i de största volymerna på bergets vindsida och läsidan kommer undantagslöst att få en mindre mängd.

Det finns ett antal platser i världen där denna process är tydligt påvisad. Bland dem finns de fuktiga västliga vindar som når Stillahavskusten i WASHINGTON och som tvingas uppåt av kustkedjorna. Den vindvända sidan av denna region får rikligt med nederbörd medan den vindvända sidan på de östra sluttningarna får lite eller ingen nederbörd. Ett klassiskt exempel på orografisk lyftning finns i Himalaya när sommarmonsunen för med sig varma, fuktiga vindar över den indiska subkontinenten och sedan tvingas upp i luften av den imponerande Himalayabarriären. Områden på vindsidan av bergen kan få så mycket som 254 cm nederbörd. På grund av Himalayas stora höjd når dock lite eller ingen fukt till läsidan. Så inom ett relativt kort avstånd varierar de klimatiska resultaten från nästan tropiska förhållanden till de verkliga öknarna i Centralasien.

Tecknen används på ett mer formellt sätt för att benämna särskilda grupper av öar. Till exempel ligger öarna i de mindre Antillerna i Västindien alla i de nordöstra passadvindarnas väg. Detta vindbälte rör sig från ungefär 30 grader nordlig latitud mot ekvatorn där det möter sin motsvarighet från södra halvklotet, de sydöstra passadvindarna. Historiskt sett gick brittiska segelfartyg in i regionen med de nordöstra passadvindarna i ryggen. Den första ön man mötte på dessa resor var vanligtvis Barbados, den ö som ligger längst österut och mest i vindriktningen.

I vindriktningsöarna, som de kom att kallas, ingår Barbados, Caribees (ett kluster av små öar), DOMINICA, MARTINIQUE, GRENADA, SAINT LUCIA och SAINT VINCENT AND THE GRENADINES. Vindöarna, en före detta brittisk koloni, är de sydligaste öarna i de mindre Antillerna och kallades en gång kollektivt Federal Colony of the Windward Islands och senare Territory of the Windward Islands. Den norra fortsättningen av de mindre Antillerna omfattar öar som ligger längre ner i vindriktningen från Windwardöarna. Dessa öar upptäcktes för första gången av Columbus 1493 och är Leewardöarna, som omfattar ANTIGUA OCH BARBUDA, Brittiska Jungfruöarna, MONTSERRAT, SAINT KITTS OCH NEVIS och ANGUILLA. En kedja av lävhavsöar finns också nordväst om Hawaiiöarna, och denna grupp har blivit ett nationellt fågelskyddsområde.

Det finns dessutom Society Islands i Franska Polynesien, en region öster om COOK ISLANDS i södra Stilla havet, som identifieras som lävhavsöar. Man kan också hänvisa till en annan användning av ordet vindstilla. Den smala havsbana som skiljer östra KUBA och HAITI åt ligger i de nordöstra passadvindarnas väg. Fartyg som färdas mellan Atlantiska oceanen och Karibiska havet använder därför den passande benämningen Windward Passage. De som reser genom passet från nordost till sydväst har fördelen av de nordostliga passadvindarna som driver dem framåt.