Om det inte vore för de modiga handlingarna och beslutsamheten hos de kvinnor som spelade en extraordinär roll i historien om kvinnors rättigheter och jämlikhet, skulle världen vara en mycket annorlunda plats – särskilt arbetslivet.
En av dessa otroliga kvinnor, som vi bör hylla när vi närmar oss den internationella kvinnodagen, är den kvinna som startade en av de mest kända kampanjerna på arbetsplatsen.
I östra London sysselsatte tändsticksfabriken Bryant & May över 1 000 unga kvinnor och barn. De fick utstå 14-timmarsskift, fruktansvärda arbetsförhållanden, lönesänkningar och vanställda ansikten, allt för bara några shilling i veckan.
För en så liten lön var dessa kvinnor tvungna att doppa ändarna på tändstickor i en pasta gjord av vit fosfor, och de fick böter om de tappade en tändsticka.
Pastan förgiftade arbetarna, fick huden att smälta och benen att ruttna, och utan kirurgi skulle organen svikta och döden var oundviklig.
Som alla andra berättelser om dålig behandling och olycka för arbetarklassen var det en betydande brist på offentlig uppmärksamhet eller upprördhet.
I deras fruktansvärda förhållanden beskrevs dock i detalj av Annie Besant i The Link, en kampanjtidning. När fler och fler kvinnor berättade sina historier avskedade Bryant & May ”ledarna” och kvinnorna gick ut ur fabriken och gick så småningom ut i strejk. Alla 1 400 kvinnor var ute på strejkvakten.
Och utan någon som helst representation gick de till Annie Besant för att få hjälp.
Kvinnorna marscherade genom gatorna och samlade in pengar till sina familjer, och Annie tog kampanjen till parlamentet och lobbade parlamentsledamöter och ökade trycket genom pressen.
Byrant & May tvingades så småningom att se över processerna i sina fabriker, och den farliga vita tändstickspastan förbjöds och ersattes av röd, som fungerade på samma sätt och inte hotade de arbetande kvinnornas liv, det är vad vi fortfarande ser replikerat på tändstickor idag.
Det viktigaste är att företaget erkände en fackförening som bildats av kvinnorna, och den 27 juli 1888 hölls det konstituerande mötet för Union of Women Match Makers.
Tändstickskvinnornas strejk 1888 och deras prestationer spelade en stor roll i den brittiska industrihistorien, inspirerade fackföreningsmedlemmar överallt och ökade representationen av den okvalificerade arbetskraften, vilket hade en långsiktig inverkan på fackföreningsrörelsen.
Det är ingen tillfällighet att Labourpartiet bara fem år senare bildades som partiet för arbetande människor. Man bör ge Annie Besant och de kvinnor som stod upp för sina rättigheter beröm och på så sätt inspirerade ett politiskt parti som skulle stå upp för alla arbetande människor.
Det finns så många fantastiska kvinnor i den moderna fackföreningsrörelsen, och bilden av den genomsnittlige fackföreningsmedlemmen är inte lika manlig, blek och gammalmodig som den en gång var.
Kvinnor i rörelsen står på axlarna av kvinnliga fackföreningsmedlemmar som Annie Besant, och vi kommer ihåg att bygga vidare på deras arv i dagens arbetsliv.
Det finns en enorm roll för kvinnor att spela i fackföreningarnas och kvinnors framtid på arbetsplatsen.
I sektorer där kvinnor utgör en allt större andel av arbetskraften, som till exempel egenföretagare, finns det utmaningar, bland annat när det gäller mammaledighet, lika lön, pensioner och sexuella trakasserier. Dessa kommer inte att försvinna över en natt.
I den bredare arbetsvärlden ser vi fler kvinnor i arbete än någonsin tidigare, fler unga människor i osäkra arbeten, människor som i allt högre grad byter jobb, karriärer och sektorer, teknik som snabbt förändrar arbetets karaktär och nedgången för den traditionella industrin i vissa områden i Storbritannien.
Vad som är viktigt när vi står inför dessa utmaningar är att erkänna att antalet fackföreningsmedlemmar minskar, särskilt inom den privata sektorn. En sådan nedgång är inte oundviklig, och det finns mycket arbete att göra för alla fackföreningsmedlemmar för att göra fackföreningarna relevanta för alla arbetstagare i en snabbt föränderlig ekonomi.
Med ett högre fackligt medlemsantal bland kvinnor än bland män finns det en extra skyldighet att agera. Kvinnor var avgörande för bildandet av fackföreningar, och det är kvinnor som är avgörande för fackföreningarnas överlevnad.
Kvinnliga fackföreningsmedlemmar måste komma ihåg Annie och matchflickorna. Vi måste se till att vi följer i deras fotspår och hjälper till att föra fram nästa generation av briljanta kvinnliga fackföreningsmedlemmar. Om vi gör detta på rätt sätt tror jag att systerskapet kan ta itu med de utmaningar som fackföreningsrörelsen står inför och säkra ytterligare ett sekel av framsteg för arbetande kvinnor.